Utrikes 05 september, 2012

USA på väg att bli ett delat land

Den politik Republikanerna går ut med efter sitt konvent är den mest högervridna någonsin. I ett alltmer polariserat land har de reaktionära krafterna tagit över partiet.<br /><br />

Republikanernas presidentkandidat Mitt Romney är stel som en träbock och hans side-kick Paul Ryan har lagt fram gravt reaktionära budgetförslag. Till och med skribenten Sally Kohn på erkänt reaktionära Fox News anklagar honom för att ljuga när han i sitt tal till konventet försöker dölja vad han tidigare föreslagit. Ändå lyckas Mitt Romney under konventet smyga upp till ett litet övertag i opinionsundersökningarna. Har USA verkligen drivit så långt åt höger?
Socialantropologen Brian Palmer är inte lika pessimistisk. Visserligen har Tea Party rörelsen fått ett mycket starkt grepp över Republikanska partiet och den nya valplattformen ligger klart till höger om Reagans valplattform från 1980-talet vad gäller exempelvis skatter, invandring och abort. Ett av skälen är nomineringsprocessen inom partierna där de mest radikala tenderar att få mer inflytande eftersom de är mest engagerade.
– Men man kan inte säga att hela landet dragit till höger. Undersökningar har visat att värderingarna är mer stabila än så. I sociala frågor har befolkningen dragit lite mer åt vänster, man är exempelvis mer positiv till homoäktenskap. Det finns få tecken på en högervändning.
Martin Gelin har i sin nya bok om den amerikanska högern påpekat att den gång på gång varit uträknad efter svidande nederlag som Obamas seger. Men den har alltid kommit tillbaka och har samtidigt dragit sig ett ytterligare steg till höger. Nu har det skapats en mycket stark högerrörelse som lyckats förena olika grupper, högerkristna, abortmotståndare, invandrarmotståndare, libertarianer, mormoner, socialkonservativa, populister och skattetrötta. De har enats under baneret Faith and freedom, tro och frihet.

Uppdelade amerikaner

Det är inte något som konstruerats uppifrån utan är strömningar som finns hos gräsrötterna sedan lång tid tillbaka. Men nu finns det en mycket stark infrastruktur som understöder dessa strömningar, tankesmedjor, stiftelser och massmedia. Amerikanerna har blivit alltmer uppdelade i sin mediekonsumtion. De konservativa har skapat sina egna medier så de slipper ta in andra argument, och fakta.
TV och Fox-News är viktigt men ännu viktigare är faktiskt radiostationerna, sedan lagstiftningen för dessa liberaliserats. Nio av de tio viktigaste radiokommentatorerna är konservativa. Den mest kände av dem, Rush Limbaug, är alltid upprörd men inte så intresserad av fakta. Martin Gelin berättar om hur han kommenterade en undersökning där 60 procent av de konservativa, 40 procent av moderater och 18 procent av liberaler menar att massmedia har en liberal slagsida. Eftersom liberaler och moderata egentligen är samma sak enligt Limbaug, slår han ihop dem och hamnar på 58 procent. Hans geniala slutsats:

Liberal slagsida

– Vänner detta betyder att mer än 100 procent av amerikaner tycker att media har en liberal slagsida.
Genom dessa media kan det fortfarande leva kvar föreställningar om att Obama inte är född i USA, eller att han skulle ha spenderat lika mycket pengar som alla andra USA-presidenter tillsammans. I verkligheten är det presidenter som W Bush och Reagan som skapat USA:s gigantiska budgetunderskott.
Naturligtvis finns bakom dessa krafter också de stora kapitalintressena. Under tidigare val har Wall Street fördelat sina kampanjpengar relativt jämnt mellan republikaner och demokrater.

Tre gånger mer än Obama

– Nu har man blivit nervös när Obama börjat tala om girighet och möjliga restriktioner för finansmarknaden, även om det bara har skett mycket små förändringar. Därför har Republikanerna fått mycket mer pengar i år.
Tillsammans med några politiskt militanta miljardärer får Romney bidrag till sin kampanj och han kommer enligt Martin Gelin att ha tre gånger så mycket pengar som Obama att annonsera för. Tillsammans med de nya kampanjorganisationerna super-PAC, som fått full frihet att ta in hur mycket sponsorpengar de vill, kommer detta att innebära en mycket hetsig valkampanj. Det kommer inte bara att innebära grova personangrepp utan också rena lögner.
Sally Kohn skrev i sin rasande krönika i Fox News att Paul Ryan slagit världsrekord i lögner i Tampa Bay. I den långa listan fanns bland annat anklagelserna att det var Obama som ansvarade för att USA:s nedgradering som låntagare när det istället var Ryans partikamraters fel när de vägrade höja skuldtaket förra året.
Detta sker i ett USA som är på väg att bli alltmer uppdelat, det byggs allt fler inhägnade bostadsområden gated communities. Det finns också en rörelse bland vita för att flytta ut till delar av landet där det inte finns nyinvandrade. Det kan beskrivas som att några vill säga upp det gemensamma samhällskontraktet, inte vill betala skatter eller stötta genom välfärdsprogram. I den gruppen ingår både de mycket välbärgade och de, ofta äldre vita män, som känner sig frustrerade och frånseglade av utvecklingen.

Nya krav på unga och invandrare

Det är ett polariserat land som går till val den 6 november. Brian Palmer är ändå från sin utgångspunkt optimistisk. Han tror att Obama kommer att vinna. Han är bara rädd för en sak förutom Republikanernas övertag i resurser.
– De försök som görs att hindra folk från att rösta – det ställs upp nya hinder och krav på legitimation som många unga och invandrare inte har – kan spela en roll. I övrigt är Romneys politik så högerinriktad att det är svårt att tro att folk röstar på den.

Inrikes 10 mars, 2026

Arbetare och medelklass lever i olika världar

Advokaterna Jonas Bergström och Christina Kokko är glada över byrån Vinges framgångar inom M&A-affärer. Foto: Joey Abrait/DI/TT.

Lovisa Broström menar att medelklassen mobbats bort från vänstern. Men det är arbetarklassen som lämnat vänstern – och de kan lockas tillbaka, menar Johan Alfonsson.

I sin kritik mot min bok Vad hände med arbetarklassen? (Flamman #9, 2026) lyfter Lovisa Broström en viktig fråga: hur kan vänstern vinna?

Hon förespråkar en löntagarallians och menar, om jag läser henne rätt, att en sådan hindrats av att medelklassen smutskastas. I stället borde vänstern understryka likheter inom löntagargruppen och rikta blicken mot den verkliga fienden: kapitalägarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 10 mars, 2026

Glädjen är inte till för att dödas, vänstern

Människor sitter i vårsolen på en uteservering på Strandvägen i vårväder med sol och plusgrader. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Vi har tappat kontrollen över välfärden, men fortsatt hålla privatlivet under strikt kontroll. Det är dags att göra precis tvärtom – ordning i vård och skola, och full frihet för mänsklig glädje.

Berättelsen om den stora tråkiga staten som förbjuder folk att dansa, skratta, supa, klubba och knulla är väl förankrad. Högern har jobbat hårt med bildsättningen.

Näringslivets tankesmedja Timbro har släppt rapport efter rapport om hur roliga städerna skulle bli om allt bara såldes ut och avreglerades. Liberala ledarsidor har i åratal skrivit om de glädjedödande Socialdemokraterna – senast om kontrollen över färger på folks husfasader.

Och tyvärr har de inte helt fel.

Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark.

Det finns goda ideologiska skäl för en stark stat. Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark. Staten har försvagats som investerare, som garant för välfärden, som motor i samhällsbygget. Marknaden har släppts in i skolan, vården och socialförsäkringarna.

Samtidigt kontrollen över individen blivit kvar. Man har försvarat dansförbud, rökförbud och matkrav på restauranger. Man har till och med velat lagstifta mot strypsex.

Det finns säkert argument för både det ena och det andra. Men det är ironiskt att höra socialdemokratin varna för hur farligt det är med en cigg på uteserveringen samtidigt som marknaden släppts in i välfärden, infrastrukturen och socialförsäkringssystemet.

Socialdemokratin har släppt kontrollen där den uppenbarligen behövts och i stället alienerat människor genom att reglera deras privatliv.

När vänstern uppfattas som den kraft som vill förbjuda, begränsa och moralisera, samtidigt som högern klär sig i frihetens språk, då förloras initiativet på ett område som egentligen borde fördelas rättvist: rätten till livets goda.

De som har pengar behöver nämligen ingen hjälp från politiken. Saknar de festen kan de flyga till Ibiza. Saknar de kulturen kan de promenera genom art deco-kvarteren i Miami.

Men för de flesta av oss är tillgången till kultur, nöjen, gemenskap och kärlek beroende av hur samhället organiseras. Det är här den breda vänstern har haft sin styrka historiskt. I folkparkerna. Studieförbunden. De kommunala badhusen. Dansgolven där motståndsrörelser organiserats. Den subventionerade kulturen. I idén att också folkflertalet har rätt till skratt, dans, kärlek, verklighetsflykt, konst, bekymmerslöshet och fest.

Vi har organiserat glädjepolitiken i decennier – innan någon ens benämnde det som nöjen.

I dag riskerar socialdemokratin att framstå mer som ordningsmakt än som frigörelsekraft. Samtidigt poserar konservativa politiker i Rädda-Trädgården-tishor – medan de skär ned på kulturen i samarbete med fascister.

Det skiljer 18 år i livslängd mellan ett barn som föds i Vårberg och ett som föds i Danderyd. Det är förstås dåligt för folkhälsan om jag tänder en Marlboro gold på uteserveringen i april. Men – snälla någon – välj dina strider, Magdalena Andersson.

Läs mer

Det är knappast konstigt att rejv blivit en form av protest mot Ryssland i Kiev. I en auktoritär och krigisk tid ringer frihetsbudskapet dessutom sant för många människor. För alla dem som vill dansa, sova, supa, läsa, röka och älska.

Den som har råd klarar sig ändå. Men för oss andra krävs politik.

Diskutera på forumet (0 svar)
Opinion 09 mars, 2026

Står klimatet i vägen för miljöpartierna?

Cem Özdemir från Allians 90/De gröna sträcker upp lillfingret under partiets valvaka i Stuttgart, Tyskland, söndagen den 8 mars 2026. Foto: Bernd Weißbrod/dpa/AP/TT.

Färgstarka ledare som Cem Özdemir i Tyskland och Zack Polanski i Storbritannien har nått framgångar för sina gröna partier – genom att prata om allt annat än klimatet. Är det bara så gröna partier kan vinna?

”Med dig känner jag mig lätt som en fjäder”, sjunger 30-åriga Madeleine Juno i låten som strömmar ur högtalarna. ”Mitt hjärta dansar, mitt hjärta dansar.”

Cem Özdemir hade knappt avslutat sitt segertal innan basen drog igång. Hans Gröna parti hade precis tagit hem valet i tyska delstaten Baden-Württemberg med 30,2 procent av rösterna, och nu väntar fortsatt styre i den grönsvarta koalitionen tillsammans med konservativa CDU. Socialdemokraternas hjärtan däremot lär behöva blodförtunnande, då deras stöd halverades till 5,5 procent.

Vad kan förklara framgångarna för ett grönt parti i en tid där ordet ”klimtatåtgärder” blivit ungefär lika attraktivt som en sällsynt hudsjukdom?

Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden.

En ledtråd kommer från hans 77-årige partikollega Winfried Kretschmann, som avgår som ministerpresident efter 15 år som delstatens politiska landsfader.

– Vi har väckt starka förväntningar […] om att det ska handla om delstatens bästa, inte om partiintressen. Det är så jag vill leda delstaten.

För några år sedan oroade sig många gröna för om en muslimsk vegetarian kan vinna ett val i den konservativa södern. Men det visade sig vara fullt möjligt, även om partiet backar ett par procent. Frågan var i stället om man kan vinna som grön. Under kampanjen tonade Cem Özdemir ned sin partitillhörighet och underströk hur konservativ och kompromissvillig han var. Enligt flera analyser fokuserade han mer på sin person än på sina idéer.

”Jag tillhör inte vilka gröna som helst. Jag tillhör de württembergska gröna, jag tillhör de Winfried-Kretschmann-gröna”, förklarade han. Det fick Christoph Hickmann i Der Spiegel att dra slutsatsen: ”De gröna vann inte valet.”

I Storbritannien ser vi en omvänd framgångssaga. Där fick Green party nyligen ett genombrott genom att vinna lokalvalet i Labourfästet Gorton and Denton i Manchester. Även där tonade den gröna kandidaten Hannah Spencer ned klimatfrågan för att i stället lyfta fram sin bakgrund som rörmokare och kritisera Labour från vänster. I kampanjen lovade hon att ”pressa ned kostnaderna, höja lönerna och få in välbehövliga investeringar i vårt samhälle.”

Även nationellt har partiet brutit fram genom att prata om välfärd, nedskärningar och Gaza, snarare än om spetsiga klimatåtgärder. Vilket får mig att undra: kan gröna partier bara vinna på att profilera sig som antingen vänster eller höger, och smussla undan klimatet?

En del tyder på det. De gröna i Tyskland är fortfarande traumatiserade efter 2013, när man befann sig i fritt fall trots att klimatfrågan stod högst på dagordningen. Särskilt stor uppståndelse väckte förslaget om en ”Veggie day”, som tolkades som ett angrepp på landets stolta grillkultur – inte minst av tabloidtidningen Bild. Efter valet kämpade partiet hårt för att de skulle sluta ses som ett ”förbudsparti” och steg åter i opinionen.

Sverige verkar bekräfta mönstret. Miljöpartiet nådde sina bästa resultat när klimatfrågan fanns i bakgrunden, men sjönk till 4,4 procent (2018) och 5,1 procent (2022) när Greta Thunbergs klimatrörelse svepte över världen. Där ligger man kvar trots att grön energi diskuteras flitigt, och att FN-rapporterna blir allt mer apokalyptiska.

Frågan är vilken slutsats man ska dra. Försvinner de grönas nisch när klimatfrågan tar mycket plats? Eller skapar deras förslag en ännu starkare motmobilisering från höger – om bensinpriser, kött och kärnkraft?

Så verkar vara fallet enligt en ny studie av två Umeåsociologer. De menar att den rena klimatförnekelsen i dag har ersatts av ett mer subtilt ifrågasättande av åtgärderna. Forskarna kallar det ”fördröjningsdiskurser”, som att andra länder borde gå först eller att klimatpolitiken slår orättvist. Sådana resonemang minskar enligt forskarna stödet för klimatpolitik, trots att människor accepterar vetenskapen.

Problemet är alltså enligt detta synsätt att människor även väger in annat:

Läs mer

– Detta innebär att riktade motargument som bemöter de mest problematiska fördröjningsdiskurserna kan vara avgörande för att öka allmänhetens stöd för kraftfulla klimatåtgärder, säger en av forskarna, Joakim Kulin.

Sanningen lär vara den motsatta. Väljarna accepterar klimatåtgärder som bäddats in i en bredare berättelse som även väger in andra värden – i Storbritanniens fall orättvisor och folkmord, i Baden-Württembergs fall industri och stabilitet. Att avfärda alla sådana hänsyn som smygförnekelse idiotförklarar inte bara väljarna, utan håller klimatpartierna kvar i marginalen just när de behövs som mest.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 mars, 2026

Vänsterpartiet kräver frysta hyror: ”Sticker i ögonen”

Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar (V) och ekonomisk-politiska talespersonen Ida Gabrielsson (V) håller pressträff om förslag om frysta hyror på Riksdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Frysta hyror kommer att vara ett krav under eventuella regeringsförhandlingar i höst, uppger Vänsterpartiets ledning under en pressträff på måndagen.

– Det är en orimlig orättvisa att hyresgästerna ska bära kostnaden medan fastighetsägarna gör rekordvinster, säger Nooshi Dadgostar.

Enligt förslaget ska hyrorna ligga kvar på dagens nivå under en period. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 09 mars, 2026

Jag saknar hashtagaktivismen

Hashtaggen #metoo blev till en global feministisk rörelse mot sexuella övergrepp. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Häromveckan släpptes Forum för levande historias stora rapport. Den visade att intoleransen bland svenska skolungdomar har ökat sedan förra gången studien genomfördes 2013. 

Tillbakagången är historisk: tidigare kartläggningar har visat att skolelever sedan början av 2000-talet blivit allt mer positiva till minoritetsgrupper. 

Nu tycks den utvecklingen ha avstannat.

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

Givet normaliseringen av rasismen i det offentliga samtalet i Sverige – liksom i resten av Europa – är det inte konstigt att dessa ständiga normförskjutningar också påverkar stora delar av den yngre generationers föreställningar och värderingar. 

Retoriken om vilka krav ”vi” ska ställa på ”dem” är en verbal våldsamhet som sår frön till radikalisering och som riskerar att utmynna i verkliga våldshandlingar. Bland de värsta exemplen finns Peter Mangs i Malmö 2003-2010, Anton Lundin Pettersson i Trollhättan 2015, Theodor Engström i Almedalen 2022 och Rickard Andersson i Örebro förra året.

Men vad är det som saknas i dag som fanns 2013 när trenden såg ut att gå åt andra hållet, mot större tolerans? 

Bland annat hashtagaktivismen.

Om något kännetecknade förra årtiondets politiska samtal var det hashtagkampanjer i sociala medier, i synnerhet det som då hette Twitter. Bland exemplen finns #pldebatt, #sverigebilden #regeringen #klimatpol och #avgå. Ibland resulterade det i att en bred folklig opinion gjordes synlig. Det ledde i sin tur vidare till större organiserade kampanjer, däribland #jagärhär som började som en mobilisering för att bekämpa hat och hot i kommentarsfält och främja saklighet.

Hashtaggar blev en förekommande strategi inom stora delar inom den feministiska rörelsen. Bland kända exempel märks #inteerkvinna som spreds under februari 2016 där kvinnor bjöd motstånd mot högerextrema mäns attacker mot ensamkommande flyktingbarn. Hashtaggen var ett sätt att markera mot användningen av kvinnor som förevändning för rasistiskt motiverade attacker eller för den delen att ”skyddas” från våldsverkare. 

En annan klassiker är #knytblus som uttryckte solidaritet med dåvarande ständiga sekreterare Sara Danius i samband med krisen i Svenska Akademien våren 2018. Knytblusen blev en symbol mot patriarkalt våld inom akademiska och litterära kretsar. Internationellt märks vittnesmålsbaserade, varav den med störst genomslagskraft var #metoo.

Men numera tycks hashtagaktivismen försvunnen.

Läs mer

Känslan av ett världsomspännande simultant samtal där en hashtag kunde dominera världsflödet under några dygn är som bortblåst. 2010-talets nätkultur var mer centraliserad, medan 2020-talet är betydligt mer algoritmstyrd och fragmenterad då vissa övergett Twitter/X och gått över till Bluesky, Mastodon och Threads.

På Tiktok sprids politiska budskap genom format, ljud och virala trendspridningar. På Reddit sker mobilisering i underforum. På Instagram används stories och karusellinlägg. I inget av dessa forum samlas samtalet under en gemensam tagg på liknande sätt som tidigare. 

Frågan är då: hur organiserar vi motstånd på sociala medier på nytt? 

För vi kan bara inte låta denna oroande utveckling fortgå. I det avseendet kan jag till viss del sakna hashtagaktivismen när den var som störst förra decenniet. Visst hade den sina brister, men den förmådde åtminstone snabbt synliggöra motstånd och – inte minst – få en att känna att man inte var ensam.

Diskutera på forumet (1 svar)
Nyheter 08 mars, 2026

De stöttar Irans regering: ”Vänstern har fallit för grymhetspropaganda”

Den iranska flaggan med ”tulpanen” hölls upp av flera deltagare i fredagens demonstration. Flaggan, vars centrala emblem är en stiliserad variant av ordet ”allah”, infördes efter den islamiska revolutionen 1979. Foto: Florian Schroetter/AP & Antiimperialistisk aktion Stockholm/Instagram.

Gruppen Antiimperialistisk aktion går ut med sitt fulla stöd till Irans auktoritära regering – och uppmanar övriga vänstern att göra detsamma. ”Att ifrågasätta den iranska regeringens legitimitet och kräva dess fall under angreppet gör imperialismen en tjänst”, säger talespersonen Tesfaye Woubshet Ayele till Flamman.

”Bekämpa USA-imperialismen”, löd texten på den stora banderoll som frontade fredagens demonstration genom centrala Stockholm. 

Tåget arrangerades i protest mot USA:s och Israels bombningar av Iran och mordet på landets statsöverhuvud Ali Khamenei, som styrt Iran auktoritärt sedan 1989. I tåget höll flera av deltagarna i den variant av den iranska flaggan som infördes efter revolutionen 1979. Även porträtt av Khamenei hölls upp av deltagare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

Sergels skulpturer drabbar mig som viagra

”Faunen” har just vaknat. Ett verk Sergel påbörjade som 30-åring i Rom. Foto: Nationalmuseum.

Att Nationalmuseum öppnar en utställning med ärkeklassicisten Sergel låter som Tidö-fjäsk. I själva verket var han en nyskapande snuskrebell som förkastade auktoritär stelhet och som ständigt sökte de de mänskligaste konflikterna och begären.

Han föddes som nepobaby i närheten av Hötorget, var granne till Gustav III:s favoritmålare och spåddes att ta över efter pappas jobb som ”pärlstickare”, ett hantverksyrke för karlar, alltså broderare. Genom att hänga över axeln i målarateljén blev han en skicklig tecknare och banan som kunglig hovleverantör var som snitslad. Tajmingen för svenska konstnärer var perfekt, när hovet äntligen började storsatsa på inhemsk produktion och sponsra utbildningsresor söderut. 

Ändå fick Sverige underbarnet Tobias Sergel (1740–1814) något de först inte efterfrågat. Sedan älskades han ihjäl, vilket fick till följd att han än i dag är okänd internationellt. Till sist blev han belönad med att få ge namn åt det mest sterila och skitiga torg en huvudstad kan straffas med. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 08 mars, 2026

”Jag vill inte att Ukraina bara ska förknippas med krig”

Konstnären Alexandra Ravskaja kom till Sverige från Odessa i december 2022 och är aktuell i grupputställningen Drömmar och hopp på Södertälje konsthall – samt på Flammans omslag med verket ”Flyglarm”, från 2023. 

Berätta om när du och din man Alexander gömde er undan Rysslands bombningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 mars, 2026

SVT: s ”Mammor” får mig att aldrig vilja föda barn

Mammor gör det än mer rimligt att förbli barnlös, menar skribenten. Foto: SVT.

Efter allt tjat från politiker om att vi unga kvinnor föder för få barn hoppar SVT på kärnfamiljstrenden med serien Mammor. För det är såklart vårt fel. 

Med ett gäng influerare hoppas SVT kunna nå unga kvinnor och – antar jag – inspirera dem till att skaffa barn. Jag som varken är särskilt intresserad av barn eller influerare, klickade mig ändå in på serien när jag låg hemma sjuk häromveckan. Fråga mig inte varför. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 07 mars, 2026

Lapidus är för kär i sina stereotyper

Brottslingen och hans advokat. Ann Heberlein hade önskat mer av en modern advokatserie. Foto: SVT.

Advokaterna är snygga, kontoren dyra och kvinnorna schabloner. Jens Lapidus juristthriller Hundarna gör inget nytt av en uttjatad miljö.

Det görs inte tv-serier om alla yrken. Hur ofta kretsar en komedi runt en förskollärare? När utspelar sig ett drama på ett kommunkontor i en mellanstor stad, med kommunikatörer och strateger i bärande roller? Hur många thrillers utspelar sig i hemtjänsten på landsbygden?

Filmer och tv-serier om läkare och advokater i storstan går det däremot 13 på dussinet. Nu har SVT släppt ännu en advokatserie, Hundarna, efter en idé av juristen och författaren Jens Lapidus. Lapidus slog igenom med Snabba cash för 20 år sedan och har därefter skildrat gängkriminaliteten, ur de kriminellas perspektiv i flera böcker.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)