Utrikes 26 maj, 2020

USA:s högra hand i Latinamerika

Den 20 mars valdes Luís Almagro om som general­sekreterare för de amerikanska staternas samarbets­organisation OAS. Under sina fem år vid makten har han sett till att samarbetsorganet åter har blivit ett instrument för amerikansk imperialism.

De amerikanska staternas samarbets­organisation (OAS) grundades 1948, mitt under konflikten mellan USA och Sovjetunionen, och utgör ett av Washingtons geopolitiska instrument i Latinamerika och i de karibiska staterna, som en efter en anslöt sig till organisationen i takt med att de blev självständiga mellan 1960 och 1980. Kanada är bara medlem sedan 1990 och nöjer sig oftast med att lägga fram en moderat version av Vita husets linje.

Om vänstern i likhet med Fidel Castro ser organisationen som ”ministeriet för USA:s kolonier”(1) brukar etablissemanget visa den en närmast religiös vördnad. En latinamerikansk eller karibisk ambassadör till OAS är alltid en av de viktigaste diplomaterna i sitt respektive land. Generalsekreterarens röst väger tungt i den politiska debatten i varje medlemsland, förutom i USA där han är lika okänd som organisationen själv, till och med inom etablissemanget.

OAS permanenta råd är dock inhyst i en respektingivande marmorbyggnad – ursprungligen en gåva från stålmagnaten Andrew Carnegie till OAS föregångare Pan­amerikanska unionen – som ligger bara några hundra meter ifrån Vita huset. I slutet av 1940-talet ritade USA om det globala multilaterala systemet: Förenta nationernas säte förlades till New York och OAS till Washington. USA ville bygga upp en diffus hegemoni, men inte till priset av att nyckelinstitutionernas säten hamnade i ett främmande land.

USA:s utrikesminister Mike Pompeo och Luís Almagro anländer till ett möte med OAS permanenta råd den 17 januari 2020. Foto: Michael A. McCoy/AP/TT

USA:s utrikesminister Mike Pompeo och Luís Almagro anländer till ett möte med OAS permanenta råd den 17 januari 2020. Foto: Michael A. McCoy/AP/TT

OAS spelade inledningsvis en sekundär roll och stod ofta i skuggan av organisationer som fokuserade på rena säkerhetsfrågor, såsom Inter-American Defense Board (IADB) som grundades 1942, och Inter-American Treaty of Reciprocal Assistance (även kallad Rio-pakten), grundad 1947. Den senare utgjorde en signal till Sovjetunionen eftersom den slog fast att en attack mot ett medlemsland ansågs vara en attack mot alla länder.

Sakta men säkert försköts dock prioriteten till principen om ”interamerikansk multilateralism”. Det hade blivit dags att visa upp Washingtons och de latinamerikanska eliternas gemensamma förkastande av kommunismen för världen. Kuba uteslöts ur OAS 1962 genom en resolution som specificerade att ”varje medlemslands följande av marxism-leninismen är oförenligt med det interamerikanska systemet”(2). Samtidigt tilläts varje latinamerikansk militärdiktatur förbli medlem, trots att den Interamerikanska organisationen för mänskliga rättigheter (CIDH) anklagade flera regimer för brott mot mänskligheten under 1970-talet.

Det har dock hänt att de latinamerikanska och karibiska länderna bildat majoritet i organisationens permanenta råd för att göra motstånd mot USA:s position, såsom under sjökonflikterna mellan USA å ena sidan och Peru och Ecuador å den andra i slutet av 1960-talet, under Falklandskriget 1982 eller under USA:s invasion av Panama 1989–1990. Men till och med under sådana omständigheter har Washington ignorerat medlemsländernas resolutioner och i stället agerat unilateralt.

Slutet på kalla kriget innebar en existentiell kris för OAS. Demokratiseringsvågen under 1980-­talet befriade organisationen från den tystnad som den amerikanska överhögheten hade påtvingat den inför diktaturerna. Medan det sovjetiska blocket föll sönder förvandlades organisationen till en försvarare av den liberala demokratins normer och värden. OAS återuppfann sig själv genom att bland annat koncentrera sig på att observera valprocesser och garantera deras trovärdighet. Detta uppdrag som inleddes i Costa Rica 1962 skulle komma att bli en av den nya institutionens huvudpelare. Men denna färdplan räckte inte för att placera OAS i händelsernas centrum. Vid denna tidpunkt var USA främst upptaget med att driva igenom sin så kallade Washington-konsensus och de strukturella anpassningsprogram som det byggde på. Av den orsaken vändes latinamerikanernas uppmärksamhet mot Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och den Interamerikanska utvecklingsbanken (BID).

OAS lyckades inte bättre med att inta rollen som skiljedomare i tvister mellan länder i regionen, inte minst i de gränskonflikter som överlevt sedan den koloniala epoken. Organisationens röst hördes knappt alls under den så kallade Beagle-konflikten mellan Chile och Argentina 1984, eller vid fredsavtalet mellan Ecuador och Peru som slöts 1998.

Kubas president Carlos Prio Socarras undertecknar dokumentet som upprättar OAS i den Panamerikanska unionens byggnad i Washington DC den 9 december 1948. Foto: AP/TT

Kubas president Carlos Prio Socarras undertecknar dokumentet som upprättar OAS i den Panamerikanska unionens byggnad i Washington DC den 9 december 1948. Foto: AP/TT

Vid millennieskiftet, när ett antal vänsterregeringar kom till makten i flera latinamerikanska länder, började USA:s grepp om det interamerikanska systemet att lossna något. 2005 valdes för första gången i OAS historia en generalsekreterare utan Washingtons stöd (han valdes om 2010). 2009 ogiltigförklarades uteslutningen av Kuba genom en resolution antagen av utrikesministrarnas generalförsamling. Havanna erkände gesten, dock utan att återinträda i organisationen.

Samma år bestraffades statskuppen mot Honduras president Manuel Zelaya med att landet uteslöts – en historisk åtgärd. Endast en överenskommelse om att Zelaya skulle få återvända till huvudstaden Tegucigalpa 2011 gjorde det möjligt för Honduras att åter bli medlem. Den relativa enigheten mellan de progressiva regeringarna i Latinamerika gjorde det möjligt för dem att befria sig från vissa aspekter av det interamerikanska systemet. Efter att Mexiko drog sig ur Rio-pakten 2001 valde Nicaragua, Bolivia, Venezuela och Ecuador att göra likadant mellan 2012 och 2014.

Mån om att se till att OAS inte skulle förbli ett instrument för Washington i dess kamp mot antiimperialistiska regeringar, förlade den regionala vänstern tonvikten på Karibien. Detta tog sig främst uttryck i stödet till de små karibiska länderna från Venezuela, som under perioden med höga oljepriser försedde dem med billig olja. Med stödet av en majoritet av de karibiska ländernas 14 röster i OAS lyckades vänstern avvärja USA:s attacker mot Venezuela och de övriga latinamerikanska vänsterregeringarna.

Men trots dessa framsteg förblev den latinamerikanska vänstern misstänksam mot OAS. De visste att en förändring av styrkeförhållandena i det permanenta rådet inte förändrar organisationens grundläggande struktur och dess underkastelse inför Washington. Huvuddelen av finansieringen kommer från USA som står för 60 procent av budgeten, och hela budgeten för vissa organ. Byråkratin är visserligen till största del latinamerikansk, men den är baserad i Washington och uppvisar en osviklig lojalitet med institutionen, som i sin tur belönar de anställda med professionell prestige.

Vänsterregeringarna bestämde sig därför för att lägga grunden för ett nytt regionalt samarbete. Denna historiskt unika situation gjorde det möjligt att 2008 skapa de Sydamerikanska nationernas union (Unasur). Det var ett ambitiöst projekt. Det innefattade bland annat en politisk, ekonomisk och försvarspolitisk integration som gick utöver de mål som uppställts av andra samarbetsorgan, och som gick längre än OAS mandat, främst – men inte bara – i fråga om ekonomi och utveckling. Unasur grep bland annat in i interna politiska kriser i Bolivia 2008, i Ecuador 2010, och i Paraguay 2012, men också i internationella konflikter, som den mellan Venezuela och Colombia 2010. OAS var uteslutet från alla dessa förhandlingar och medlingar.

Därefter grundades de Latinamerikanska och karibiska staternas gemenskap (Celac), en samarbetsorganisation för västra hemisfären som inkluderar Kuba men inte USA och Kanada. Detta organ formades för att skapa ett forum som visserligen är mindre institutionaliserat än Unasur, men vars mål var att nå politiskt samförstånd mellan regionens stater samt att erbjuda ett forum för internationella frågor. Det har hållits flera bilaterala möten mellan Celac och EU, Kina, Ryssland, Indien, och så vidare.

Demonstranter protesterar utanför OAS byggnad mot USA:s invasion av Panama den 7 maj 1989. Foto: Rick Bowmer/AP/TT

Demonstranter protesterar utanför OAS byggnad mot USA:s invasion av Panama den 7 maj 1989. Foto: Rick Bowmer/AP/TT

2015 valdes Luís Almagro till ny generalsekreterare för OAS. Han var allierad med Uruguays tidigare president tillika den latinamerikanske vänsterikonen José ”Pepe” Mujica. Den tidigare uruguayanske utrikesministern föreslogs av Mujica och stöddes av regionens vänsterregeringar eftersom han lovade att fortsätta den självständiga linje som hans företrädare José Miguel Insulza hade fört. Men vänstervågen började ebba ut. Och Almagro anpassade sig: han förvandlade sig snabbt till en företrädare för den nyväckta högern och orkestrerade en återkomst för OAS under USA:s beskydd, som snart skulle ledas av Donald Trump.

Almagro intresserade sig snabbt för Venezuela. Han ställde sig tydligt bakom oppositionen och motsatte sig varje försök till förhandling. Till Spaniens tidigare premiärminister José Luis Rodriguez Zapatero, som försökte få till en politisk lösning på konflikten, svarade han: ”Var inte dum”(3). Uruguayanen ansåg, liksom Washington, att den enda möjliga lösningen var ett regimskifte. Han applåderade USA:s ekonomiska sanktioner mot landet. När Trump förklarade att ”alla alternativ ligger på bordet”, antydandes att ett militärt alternativ var aktuellt, välkomnade Almagro hotet och föreslog en humanitär intervention, något som dock förskräckte till och med flera regeringar i Lima-gruppen – en allians som hade skapats just för att isolera Nicolás Maduros regering.

Generalsekreterarens entusiastiska försvar av ”demokratin” sträckte sig dock inte så långt som till Brasilien. Avsättandet av presidenten Dilma Rousseff berörde honom inte mer än fängslandet – utan bevis – av den tidigare presidenten Luiz Inácio ”Lula” da Silva, vilket undanröjde honom från presidentvalskampanjen 2018. Brotten mot de mänskliga rättigheterna som begicks av Haitis president Jouvenel Moïse under demonstrationerna 2018 och 2019 gav inte heller upphov till någon reaktion. När Almagro besökte Ecuador i slutet av oktober 2019, efter de största demonstrationerna i landets moderna historia och den sällsynt våldsamma repressionen som följde, gratulerade han president Lenín Moreno för hans sätt att hantera krisen, utan att nämna att repressionen lett till flera dödsfall. Enligt honom hade Chiles president Sebastián Piñera – som också bekämpade sociala proteströrelser med en våldsam repressionsvåg – ”på ett effektivt sätt försvarat samhällsordningen, samtidigt som han har vidtagit särskilda åtgärder för att garantera de mänskliga rättigheterna”(4). Vad gäller Colombia har Almagro inte sagt någonting om det dagliga försvinnandet av fackföreningsledare eller regeringens beslut att överge fredsprocessen. Däremot har han oroat sig över de våldsamma demonstrationerna mot president Iván Duques nyliberala politik.

Amerikanska soldater gör sig redo att lämna Panama efter att ha avsatt president Manuel Noriega den 22 januari 1990. Foto: Jeff Robbins/AP/TT

Amerikanska soldater gör sig redo att lämna Panama efter att ha avsatt president Manuel Noriega den 22 januari 1990. Foto: Jeff Robbins/AP/TT

Det var dock i Bolivia som Almagro lyckades med sitt mästardrag. I oktober 2019 hölls allmänna val. Den sittande presidenten Evo Morales vann den första rundan med 47,08 procent av rösterna mot sin huvudrival Carlos Mesa, som fick över tio procentenheter färre röster (36,51 procent). Enligt den bolivianska grundlagen ska en kandidat som får över 40 procent och har en marginal på minst tio procentenheter till kandidaten på andraplats utses till vinnare redan i första omgången. Men OAS valobservatörer satte käppar i hjulet redan vid tillkännagivandet av valresultatet och talade om en ”oförklarlig riktningsförändring” (pressmeddelande den 21 oktober 2019) i rösträkningen. Som flera studier har bevisat sedan dess berodde denna ”riktningsförändring” på att rösterna från flera områden där Morales har starkt stöd räknades sent i processen.

Det hjälpte dock föga och de stora medierna basunerade ut att valfusk hade ägt rum; oppositionen radikaliserades och Morales tvingades i exil under hot från armén. OAS har aldrig lyckats presentera trovärdiga belägg för sina fuskanklagelser, vilket bland annat avslöjas av en lång rapport från Center for Economic and Policy Research (CEPR) i Washington (5). Ett par veckor efter händelserna meddelade Bolivias nya de facto regering ledd av Jeanine Añez att den stödjer Almagros omvalskampanj, en man som enligt landets nya utrikesminister Karen Longaric ”har spelat en avgörande roll för försvaret av demokratin i regionen”(6).

Omvalet av Luís Almagro innebär att OAS återigen har blivit odelat positivt inställt till USA. Om organisationens mål var att återuppfinna sig själv och nå legitimitet som demokratins försvarare har det projektet misslyckats. Under Almagros ledarskap har den i stället blivit synonym med ”monroeism” – det vill säga den doktrin som först utarbetades av den amerikanske presidenten James Monroe i början av 1800-talet och enligt vilken Latinamerika utgör en ”bakgård” på vilken USA inte tolererar någon utländsk inblandning. Något som USA:s utrikesminister Michael Pompeo i januari 2020 firade som ”en återgång för OAS till 1950- och 1960-talens anda”(7).

Guillaume Long är tidigare ecuadoriansk utrikesminister. Analytiker vid Center for Economic and Policy Research (CEPR) i Washington DC.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Jonas Elvander.

Fotnoter


Tal den 4 februari 1962.
Sjätte resolutionen under OAS åttonde utrikesministermöte i Punta del Este (Uruguay), den 22–31 januari 1962.
EFE, Washington DC, 21 september 2018.
EFE, Santiago de Chile, 9 januari 2020.
Jake Johnston och David Rosnick, ”Observing the observers: The OAS in the 2019 Bolivian elections”, Center for Economic and Policy Research, Washington DC, 10 mars, 2020.
Alejandra Arredondo, ”Bolivia apoya reelección de Almagro en la OEA”, 23 januari 2020, voanoticias.com
Tal till OAS permanenta råd, 17 januari 2020.

Kultur 13 september, 2025

Från sportstugor till boutiquehotell

Snart är en natts sömn i Carl Larssons säng inte omöjligt – åtminstone för den som är villig att betala. Foto: Trons/TT.

Folkhemmets enkla lantställe är inte bara alltmer avlägset för de allra flesta. Nu bjuder fiffiga entreprenörer ut dem dygnsvis med kock och märkesdesign.

”Man får inte gå in med badkläder i huset, farmor ville ha det så”, skrev Tara Moshizi om svenskars försök att bevara gamla generationers vanor i sina sommarstugor. ”Hur ska jag hantera kulturkrocken på min mans släktgård?”, undrar en ”entreprenör” i en insändare i DN, som beskriver sin familj som ”livsnjutare”. Hon vill rensa bort i förråden, han vill bara ta det lugnt – precis som på farfars och farmors tid.

Precis som Moshizi skriver är allt heligt i den svenska sommarstugan. Tapeten i vår egen sitter kvar sedan 70-talet med gröna blommor. De fysiska tillskotten kan räknas på en hand: en ny soffa, två tavlor och ännu en pinnstol. Allt annat har bevarats intakt, och ibland tycker jag mig se mormor och gå runt i sina vita kilklackar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 september, 2025

Ekonomipristagarna är för kära i sina teorier

Ekonomipristagarna Daron Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson har samlat det bästa i en ny bok som nu finns på svenska. Foto: Patrik Lundin.

Institutioner sägs förklara varför vissa samhällen blomstrar och andra faller. Men Nobelpristagarna måste till slut medge att fackföreningar är centrala för framgång. Lovisa Broström har läst ”Varför är inte hela världen rik?”

När ekonomen Daron Acemoglu tog emot nobelpriset i ekonomi 2024 sade han i sitt tacktal att ”Framtiden avgörs inte av tekniken i sig, utan av vilka institutioner vi väljer att bygga”. Den meningen belyser den motvikt som Acemoglu, James A. Robinson och Simon Johnson vill utgöra mot den samtida teknikoptimismen. Teknisk utveckling och AI kommer inte nödvändigtvis att göra livet bättre, risken är stor att det blir tvärtom. I stället menar herrarna att det är institutionerna som kommer att avgöra om vi går mot en ljusare framtid eller inte.

Men vad är då en institution? Detta har det skrivits massor om men först nu kommer en bok på svenska med utdrag ur de mest pregnanta delarna av förra årets nobelpristagares böcker i samlingsboken Varför är inte hela världen rik?, utgiven av Volante tillsammans med Handelsbankens mediesatsning EFN. Författarna är rätt vaga på denna punkt men vi rör oss runt regler som skyddar egendomsrättigheter, uppmuntrar till brett samhällsdeltagande, ger incitament för talang och kreativitet, samt upprätthåller rättsstatsprincipen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 12 september, 2025

Avbokades från ABF – anklagas för Hamasstöd

ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson.

Organisationen Rättvisa för alla stoppas med kort varsel från att hålla evenemang i ABF:s lokaler, efter inlägg som ifrågasätter klassningen av Hamas som terrororganisation. Föreningen själva menar att ett högerdrev ligger bakom avbokningen – och beskriver beslutet som rasistiskt.

Föreningen Rättvisa för alla hade bokat en lokal i ABF-huset i Stockholm inför sin valårs-avspark den 13 september. Men under torsdagen meddelade de att evenemanget avbokats.

”Rasisterna försöker tysta oss. Etablissemanget försöker stoppa oss. Men vi växer bara starkare”, skriver organisationen på Instagram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 12 september, 2025

Sanningen om mordet på Charlie Kirk

Den högerradikala debattören Charlie Kirk sörjs i Orem, Utah. Foto: Lindsey Wasson/AP.

Den amerikanska ytterhögern fantiserar om att mata migranter till krokodiler. I Sverige jämförs människor med lupiner som ska läggas i svarta sopsäckar. Våldsretoriken känner inga nationsgränser – och allt politiskt våld måste fördömas lika hårt.

”Det borde vara offentligt. Det borde gå snabbt. Det borde sändas på tv”, sade Charlie Kirk i februari 2024 om att återinföra offentliga avrättningar. ”Man skulle kunna sälja det, finansiera staten. Det skulle kunna vara typ: ’presenteras av Coca-Cola’. Och nej, jag skojar inte. Förresten, jag skulle lätt titta in för att få se någon pedofil få huvudet avhugget.”

Mordet på Charlie Kirk är en tragedi. Ingen ska dödas eller hotas för sina politiska åsikter. Men mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Donald Trump har gjort den till sitt signum. Så här kommenterade han mordet: ”Det finns en hel del radikala vänsterdårar där ute, och vi måste bara slå skiten ur dem.” Samma man som under Black Lives Matter-protesterna framför Vita Huset efter mordet på George Floyd 2020 sade: ”Kan man inte bara skjuta dem? Bara skjuta dem i benen eller något?”

Sådana våldsfantasier återkommer ständigt i hans rörelse. Bloggaren Laura Loomer har sagt att Trump borde få ”demokrater avrättade för förräderi”, och att illegala invandrare borde ”matas till krokodilerna”. Joe Walsh, en av Charlie Kirks mentorer från Teparty-rörelsen, har sagt: ”Den 8 november röstar jag på Trump. Den 9 november, om Trump förlorar, plockar jag fram musköten. Är du med?”

Curtis Yarvin, husfilosofen i Silicon Valleys nya reaktionära höger, fantiserar öppet om att politiska motståndare ska ”skummas ihjäl” som ”kalkoner med fågelinfluensa” eller förvandlas till biodiesel.

Detta är inte anonyma nätkommentarer, utan centrala röster i den amerikanska högern. Som bara för några år sedan stormade en regeringsbyggnad med halvautomatiska vapen, för att sedan bli benådade av presidenten.

Och i Sverige?

Mordet är också en konsekvens av en upphettad retorik som finns på flera håll, men inte minst i den amerikanska ytterhögern.

Här skriver vice statsminister Ebba Busch om en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern, som ”gläds över en meningsmotståndares död”, utan att ange en enda källa. När min kollega Jacob Lundberg hör av sig till hennes presschef Mia Widell svarar hon: ”Hon refererar till det som nu syns i olika sociala och andra medier. Se gärna kommentarsfältet på exempelvis AB på Facebook, men även Expressen och DN.” Det ser ut som mina källhänvisningar i gymnasiet.

I så fall kan jag lika gärna citera Busch egna följare, efter att hon anklagade Palestinarörelsen för att ta hit ”Mellanösterns sätt att lösa konflikter”: ”Vilka fakking djur”, ”Ta en stor kontainer och packa dom i skicka ner dom till Gaza 👍👍💪💪” och ”BLY BLY BLY”.

Men det behövs inte, för vice statsministern har själv nära till våldsam retorik. Efter påskkravallerna 2022 sade hon: ”Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare […] varför sköts det inte skarpt?”

Hon är inte ensam. Även Fokus-skribenten Anna Nachman fantiserar om en våldsvänster där ”piercade humanister skrattar rått och gottar sig åt hans död”, även det utan källhänvisning. Detta bara veckor efter att hon skrivit om ”invasiva arter” som förpestar det svenska samhället, och liknar människor vid lupiner som bör slängas ”i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Och Svenska Dagbladets Peter Wennblad, som precis kallade hela Palestinarörelsen ”livsfarlig”, försvarade för bara ett par år sedan den sverigedemokratiska presschefen Linus Bylunds uppmaning till ”journalistrugby, att man knuffar journalister”. ”Fler politiker borde vara lite mer respektlösa mot journalister”, skrev Wennblad, vilket orsakade krismöte då hans kollegor inte uppskattade att han uppmanade till våld mot dem.

Den här retoriken är inte slumpmässiga nätutbrott. Avhumaniserande kommentarer som man hittar från anonyma vänsterkonton, uttrycks på högerkanten rakt ut av ministrar, ledarskribenter och riksdagsledamöter. Inte minst hos Sverigedemokraterna, som bokstavligen drivit en trollfabrik för att sprida hat mot politiska motståndare, och vars företrädare ständigt visar sig ha samröre med nazistiska våldsgrupper. En SD-politiker i Nynäshamn har rentav skrivit att hon ville skjuta skallen av en känd kvinnlig författare.

Läs mer

Och partiet meddelar att man inte ens tänker vidta några åtgärder mot Jessica Stegrud, som precis blivit avslöjad med att förfölja och hänga ut två tonåringar tillsammans med högerextrema aktivisten Nick Alinia.

Självklart förekommer hotfulla beteenden även till vänster. Förföljelsen av Carl-Oskar Bohlin i kvällsmörkret, och flygbladsutdelningen i Maria Malmer Stenergards trappuppgång är två exempel på hotfulla beteenden som tydligt måste fördömas.

För som mordet på Charlie Kirk visar går det inte att ha dubbla måttstockar. Den som försvarar den egna sidans politiska våld försvarar allt politiskt våld. Är Ebba Busch redo att erkänna det?

Diskutera på forumet (0 svar)
Dikt/Kultur 12 september, 2025

Svensk kulturkanon – ytterligare ett utkast

Det tidiga universums ljusstarkaste galax, CR7. Här föddes den första generationen av stjärnor. Foto: ESA/TT.

Pruttesmällan

Rymden

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 september, 2025

Lämnar målburen för journalistiken

Svante Hildemar (i blått) slutar med fotbollen för att studera till journalist. Foto: Johan Nilsson/TT.

30-åriga målvakten Svante Hildeman är Superettans mest uttalade socialist. Nu lämnar han Landskrona Bois efter fyra år för att lägga fotbollen helt på hyllan. Nu hoppas han få mer tid över till journalistik.

Jag måste så klart ställa sportfrågan: Hur känns det?

– Det känns bra! Det har varit många olika känslor de senaste veckorna, och jag har väl inte riktigt landat i någon enhetlig känsla än. Först var det vemodigt och melankoliskt, men också väldigt vackert. Nu, när jag börjar komma in i lunken och vardagen som student igen, är jag taggad på livet som civil!

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 12 september, 2025

Lorentz Tovatt: Jag börjar hoppas att Lars Beckman har rätt

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) och klimat- och miljöminister och Romina Pourmokhtari (L) under budgetsamtalen på Harpsund, den 28 augusti. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Kommer du ihåg när man var barn och fick plötsliga overklighetskänslor? Från ingenstans kom känslan av att allt är riggat. Att dina föräldrar, lärare och katten i smyg deltog i en gigantisk komplott. Och att de en dag skulle kliva fram och säga: ”Överraskning! Vi har bara spelat teater för din skull.”

Jag trodde att den känslan hörde barndomen till. Men i dag, som vuxen, har den återvänt. Jag går runt och väntar på att någon ska lägga handen på min axel och säga: ”Oroa dig inte, det var bara ett skämt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 11 september, 2025

Anklagar svensk vänster för mordhyllningar – refererar till Facebook

Sveriges vice statsminister Ebba Busch. Foto: Lars Schröder / TT.

Ebba Busch ser en ”fasansfull reaktion” från delar av den svenska vänstern efter mordet på Charlie Kirk. Bedömningen baserar hon på sociala medier – och hänvisar till Aftonbladets kommentarsfält på Facebook.

I går mördades den amerikanska högerprofilen Charlie Kirk med ett skott i halsen vid ett öppet evenemang i Utah. Ännu har ingen gripits för dådet.

Nu riktar Sveriges vice statsminister Ebba Busch hårda anklagelser mot den svenska vänstern – som hon menar hyllar mordet.

”Än så länge finns ingen gärningsperson gripen och kvarhållen och vi vet ännu inte ett bekräftat motiv. Vad som dock kan bekräftas är den fasansfulla reaktion vi nu ser från amerikansk och delvis svensk vänster. Människor firar”, skriver hon på X, och frågar sig:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 11 september, 2025

Det är knappast Palestinarörelsen som hotar demokratin

Demonstration arrangerad av Septemberupproret och Tillsammans mot rasism vid Mynttorget på tisdagen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

När M, SD och KD:s politiker tillsammans med de borgerliga ledarsidorna påstår att Palestinarörelsen utgör ett hot mot våra folkvalda, är det inget annat än ett desperat försök att flytta fokus från verkligheten. Det är en välkänd politisk manöver: måla ut en fredlig folkrörelse som hotfull för att slippa tala om det verkliga hotet – att svenska politiker ger sitt tysta och aktiva stöd till ett folkmord.

Låt oss vara tydliga: Palestinarörelsen i Sverige är ingen sekt, ingen svans, ingen ”mobb”. Och framför allt – inget hot. Tvärtom. Det är en bred, levande folkrörelse, demokratisk till sin kärna, där tusentals människor – unga och gamla, troende och sekulära, judar, muslimer, kristna och ateister – förenas i kravet på rättvisa för det palestinska folket. Att stämpla denna rörelse som ”antisemitisk” eller ”våldsam” är inte bara falskt. Det är fegt.

Jag har själv deltagit i över 80 demonstrationer de senaste två åren. Alla har varit fredliga. Visst händer det att någon, förtvivlad över sorgen efter de mördade i Gaza, ropar slagord i en ton som skaver i svenska öron, vana vid konsensuspolerat språk. Men helheten? Fredlig. Livskraftig. Demokratisk. En folkrörelse som förkroppsligar det som makthavare påstår sig värna – men i praktiken motarbetar.

Man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester.

När Carl-Oskar Bohlin hörde rop som ”shame on you” var det inte en ”hotfull mobb”. Det var väljare som uttryckte sitt missnöje. Är det obehagligt? Ja. Men demokrati är inte en bekvämlighetszon för makten. Demokrati är folkets röst, ibland högljudd, ibland obekväm. Att kalla detta för ett hot är att demonisera alla som någon gång vågat stå upp mot makten.

Och ja – självklart ska politiker kunna gå i fred. Ingen önskar att Bohlin eller någon annan ska känna sig personligen hotad. Men man kan inte både vilja ha väljarnas mandat och samtidigt slippa deras protester. Den som kliver in i maktens rum måste också stå ut med folkets rop. Att skrika ”shame on you” till en minister som blundar för folkmordet i Gaza, den etniska rensningen på Västbanken, och samtidigt sitter i en regering som fortsätter vapenhandeln med Israel – det är inget hot. Det är ett rop av förtvivlan. Ett välförtjänt omdöme.

Läs mer

Det verkliga hotet mot demokratin kommer inte från Palestinarörelsens rop. Det kommer från dem som försöker brunsmeta, kriminalisera och misstänkliggöra en hel folkrörelse. Det kommer från makten själv, som hellre slår ner på solidaritet och civilkurage än ifrågasätter sitt eget ansvar för medlöperiet.

Så låt oss se klart: det är inte Palestinarörelsen som är farlig. De farliga sitter i regeringen, skriver på exporttillstånd för vapen till Israel, hejar på Israels krigsmaskin – som Ebba Busch gjorde – och smutskastar dem som protesterar. Det är där hotet mot demokratin finns.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 september, 2025

Avanza ger dig fyrverkerier – men huset vinner alltid

Skillnaden mellan nätkasinon och aktiesparande blir allt suddigare. Foto: Karin Wesslén/TT.

Med applådemojier och pushnotiser har aktieapparna gjort småsparandet till ett dopaminforsande mobilspel. Förlorarna är våra unga.

”Nästa lön kommer jag hit or miss”, skriver en användare. ”Hela lönen på en trade. Vinner jag, fortsätter resan. Förlorar jag stänger jag mitt Avanza.” Jublet i tråden är högt. ”Du hör hemma här! Lets fucking go”, kommenterar någon. Andra är mer återhållsamma: ”Låter som om du ska spara i fonder och hålla dig ifrån att nyttja marknaden som ett kasino 😂”.

Jag bläddrar runt på kanalen ”ISKbets”, småspararnas eget gladiatorforum på Reddit. Här samlas användarna för att posta dagens förluster och vinster – på allt mellan några hundringar till flera miljoner – och be om råd på bets, ett ord som påminner mer om kasinospel än investeringar.

Ungdomsbarometern visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet.

En användare har lagt upp Avanzas belöningsskärm för ”10K”, 10 000 sparade kronor, med applådemoji och texten: ”Den här milstolpen har 71 procent av alla avanzianer uppnått.” Gratulationerna strömmar in, och någon kommenterar: ”Minns när jag var yngre och många gick in med 500 kronor bara för att känna sig som DiCaprio i Wolf of Wall Street när man gick plus 30 kronor.”

Detta småsparande har varit argumentet när högern sålde in ISK-systemet i Sverige – och nog är många användare amatörinvesterare som riskerar allt de äger. Medan de stora pengarna håvas in av höginkomsttagare.

Vänstertidningen Jacobins sommarnummer pryddes av ett kasinobord med texten ”Huset vinner alltid”, men även finanstidningarna har börjat se mönstret. Den brittiska finanstidningen The Economist – knappast någon maoistisk kampbulletin – skriver om hur gränsen mellan spelbolag och banker luckras upp (28/8). Tidningen påminner om att ekonomer liknat börsen vid ett kasino åtminstone sedan John Maynard Keynes, men konstaterar att parallellen nu håller på att bli bokstavlig.

Amerikanska domstolar och myndigheter har öppnat för så kallade ”eventkontrakt”, där man kan satsa på allt från presidentval till idrottsresultat. Stora investeringsplattformar som Kalshi, Interactive Brokers och Robinhood erbjuder redan nu kontrakt på valutfall, sportstatistik och till och med Emmy-galan, vilket kallas ”förutsägelsemarknader”, prediction markets. Spelbolagen Fan Duel och Edge Markets har rentav gått ihop med banker för att ta fram konton och betalkort som är specialgjorda för sportspelare.

Läs mer

Gränsen mellan traditionella banker, nätmäklare och bettingjättar luckras alltså upp allt mer. I Sverige har appar som Avanza och Nordnet ”spelifierat” sparandet med jämförelser med andra användare, pushnotiser och animerade fyrverkerier. Allt för att ge samma dopaminkickar som Candy Crush eller enarmade banditer.

Systemet gör inte bara vanliga människors privatekonomier mer osäkra. Det skapar också en ny människa, som inte litar på samhället utan endast på sig själv. Ungdomsbarometerns Generationsrapport 2025 visar att unga känner mer ekonomisk oro än tidigare kullar, samtidigt som idealismen får ge vika för pengar och stabilitet. På fem år hade intresset för aktiesparande gått upp från 36 till 49 procent, samtidigt som var tredje ungdom uppger att de inte har råd med fritidsaktiviteter. Att man vinner val på ekonomiska frågor har alltså aldrig varit tydligare.

Vem vill egentligen ha en sådan utveckling? Svaret finns än en gång på Reddit. ”Sanningen är att huset alltid vinner”, skriver en användare. ”Den verkliga vinnaren är Kasino Avanza.”

Citaten är lätt redigerade.

Diskutera på forumet (0 svar)