Hans Holmér gjorde sig känd för att i Palmeutredningen lyfta fram det helt osannolika kurdspåret, något som bara kunde nå trovärdighet genom en massiv mediauppbackning. Idag har vi hastigt hamnat i en situation som inte står presskonferenserna med Holmér efter, där den svenska utrikesbevakningen tätt följer världspolisen i hälarna utan kritiska frågor.
Beirut, en stad bombad till grus under två årtionden, hade just återuppstått. Mellanösterns Paris, som det vackert och oavsiktligt kolonialt kallas i resebroschyrerna, var åter en stad att semestra och leva i – till förra veckan. En kraftig bomb detonerade och tog livet av Libanons premiärminister Rafiq Hariri. Genast, och helt utan bevis, anklagades Syrien för att ligga bakom. Det finns bara ett problem: Baath-regimen i Syrien har inte mycket att vinna på mordet, vilket visade sig direkt. Massdemonstrationer mot den syriska närvaron startade, risken för inbördeskrig har ökat, liksom risken för att USA:s nästa invasion i Mellanöstern blir Syrien istället för Iran. Endast betraktare som tror att Syriens strategiska mål är att politiskt marginalisera sig i Libanon och riskera krig mot världens starkaste militär kan tro på idén.
De som däremot skulle ha intresse av allt detta är USA och Israel. Bush har utnämnt Syrien till en av onskans axelmakter och har ökat pressen med anklagelser om att landet hjälper den irakiska motståndsrörelsen.
Israel har, påpekar den amerikanske libertarianen Justin Raimondo, självt formulerat en plan i rapporten A Clean Break – A New Strategy For Securing The Realm från 1996. ”Israel kan forma sin strategiska omgivning i samarbete med Turkiet och Jordanien genom att försvaga, inkapsla och till och med trycka tillbaka Syrien. Denna ansträngning kan fokusera på att få bort Saddam Hussein från makten i Irak – ett viktig strategiskt mål för Israel i sig – som ett medel att besegra Syriens regionala ambitioner”.
Raimondo drar slutsatsen att Israel är redo att gå till steg två efter att Irak-problemet är avslutat.
Men kan det verkligen gå till så? Militärhistoriker skulle förstås påpeka att provokationer, fällor och skuggoperationer är lika gamla som historien om den trojanska hästen. Ett vanligt begrepp är black ops – svarta operationer. Militäranalytikern William M. Arkin menar att USA nu står för den största ökningen black ops sedan Vietnamkriget. Det synliga tecknet för detta, menade Arkin i Los Angeles Times 27 oktober 2002, är satsningen P2OG – Proactive, Preemptive Operations Group. Om inte Federation of American Scientists publicerat delar ur planerna, skulle denna grupp lätt avfärdas som en konspirationsteori. P2OG skall kunna agera underjordiskt och självständigt för att infiltrera eller provocera fram motståndare genom egna aktioner. ”Sådana taktiker skulle hålla ‘stater/icke-statliga aktörer ansvariga’ och ‘signalera till terroristskyddande stater att deras suveränitet är i fara’”, skriver Arkin.
En del av USA:s strategi är alltså att självt producera terror, som sedan legitimerar ingrepp eller hot mot nationer.
En sista intressant detalj är tajmningen. Det är, efter den shiitiska valsegern i Irak, osäkert om USA kommer att kunna gå vidare med Iran. Då är Syrien ett logiskt alternativ, som dessutom kan hjälpa till att splittra Irak. Huvudsaken för USA är ju att dominera regionen. Den som lever får se.
För dem som tror att USA:s invasion av Irak var början till ett mer stabilt Mellanöstern borde mordet på Hariri leda till viss reflektion.
Vi som kommer ihåg vad som hände med Hans Holmér kan glädja oss åt att idioti ibland är kortlivad.