Sommaren 1963 kom Jules körande från Paris i sin lilla Renault för att hälsa på hos mig i Sörmland. Vi hade träffats i Beijing där han var korrespondent för den franska nyhetsbyrån AFP. Jag föreslog att han skulle fortsätta mot norra Sverige efter besöket.
– Varför det? Vad finns det att se där?
– Storslagen natur, fjäll, stora vatten och skogar!
Han sa att han fått nog av skog. Det var för fan nästan bara skog från Danmark och hit!
Jag förstod. En av mina böcker heter: Ut ur skogen. När jag var 19 och gav mig av söderut hade jag aldrig sett ett riktigt slättland. Mötet med Väst-Jylland minns jag mycket tydligt. Den eviga blåsten. Det drivande duggregnet.
En gång när regnet blåst bort stal jag en kålrot på en åker och låg och gnagde i lä i ett dike, hungrig och nästan pank. Det var höst och vart skulle jag ta vägen när det blev vinter? Fast nog föder gud höken! Jag fick tillfälligt påhugg på en bondgård.
Gårdens unga dotter var jag förstås mest intresserad av. Men i början förstod jag varken vad hon eller andra sa. Vestjydsk dialekt är speciell med till exempel bestämd artikel. Man säger inte hästen och vagnen utan æ hest og æ vogn.
Æ Blaanner de drywer/og æ Swaanner de flywer/og æ Fowl de flokkes i æ Kjær…(Molnen driver/och svanarna flyger/och fåglarna flockas i kärret…)
Dottern och jag skulle cykla på bio en kväll. Det blåste värre än vanligt. Vi hade sex kilometer rakt mot västanvinden. Stundom blev den som en vägg. Man stod med hela kroppstyngden på tramporna utan att komma ur fläcken och måste hoppa av.
Jag kände behov av att berömma skogslandet jag kom från. Blåsten sopade iväg orden.
– Skogen är mycket bättre, skrek jag.
– Vilken skog, ropade hon. Jag insåg att det inte gick att föra något samtal.
Det var förstås en skitfilm. Vinden avtog en del under tiden. Hemåt rullade vi i alla fall nästan utan ansträngning. När slutar det blåsa, frågade jag när vi ställde ifrån oss cyklarna. Här slutar det aldrig att blåsa, sa hon, varför pratar du om det hela tiden?
Nordsjön heter Vesterhavet på dansk, Æ Vesterhav på jydsk. Gårdarna har vindskydd mot väster i form av snedblåsta buskar och lövträd lutande mot öster. Men enstaka dagar kan det faktiskt vara vindstilla.
De jylländska slätterna är ett storslaget landskap med miltals sikt åt alla håll. Mitt i Jylland strax söder om Viborg ligger Lyshøj, en kulle med stora stenar i cirkel hela vägen runt nedtill, en gravhög antagligen. Prästen Niels Blicher skriver att man där uppe i klart väder kan se 41 kyrktorn.
Himlen är sällan knallblå. När solen skiner är den ljust blå och nästan ofattbart hög. Frånvaron av skog ger landskapet en enastående rymd, horisonten ligger väldigt långt borta.
Landskapet är människoverk. Från istidens slut till medeltiden var Jylland täckt av skog. Sedan började man fälla den i stor stil. Under storbyggmästaren Kristian IV långa regeringstid (1596–1648) kalhöggs Jylland i stort sett. Resultatet blev enorma ljunghedar.
Hedarna ansågs länge omöjliga att bli av med. Först på 1800-talet attackerades de på allvar. 1866 bildades Hedeselskabet och mobiliserade den fattiga allmogen i ett generalangrepp på ljungen. Tusentals kvkm planterades med skog och resten blev småbruk. 400 km bevattningskanaler grävdes. Det blev många spadtag.
Hövdingen i detta omfattande fälttåg hette Enrico Dalgas, invandrad svartskalle, född i Neapel, med sällsynt förmåga att få alla sorters människor och myndigheter att samarbeta. Han står staty i Århus.
Efter påhugget som bonddräng lyckades jag få vinterkvarter på Askov folkehøjskole. En morgon blåste det full storm. Jag sa åt en av tjejerna att vi skulle skolka och lifta till Vesterhavet. Vilket hon genast var med på, och vi byltade på oss varma kläder.
Vi kom till ett fiskeläge, gömt bakom höga sandklitter, bevuxna med tåligt strandgräs. Ridåer av fin sand flög inåt land. Vi klättrade upp för att se havets majestät. Vågor höga som hus dånade in mot klitterna så marken skakade.
Vilt och storslaget var det! Vi stod framåtlutade för att inte blåsa bort och föll skrattande omkull vid plötsliga gropar i luftväggen. Vinden trängde igenom kläderna, kroppen kändes alldeles naken.
Vi blev förhäxade av havets upproriska skönhet. Med skallrande tänder gick vi sedan inåt land mellan planterade tallar.
