På bussen i Bratislava betalar man för hur många minuter man åker. Har man löst en biljett för tjugo minuter och resan drar över lite på tiden kommer konduktören tillbaka och tvingar en att köpa en ny biljett. Från flygplatsen till centrum tar det 23 minuter.
Framför det nybyggda slovakiska parlamentet finns en staty över reformkommunisten Alexander Dubcek. Efter Tjeckoslovakiens delning 1993 har Bratislava ännu inte lyckats få en riktig huvudstadskänsla. Det är fortfarande en småstad som ligger där vackert inklämd mellan Karpaternas sluttning och Donaus strand.
På tyska hette staden Pressburg, på ungerska Pozsony, och Bratislava fick sitt slaviska namn officiellt först 1919 när Tjeckoslovakien bildades som en självständig stat efter Österrike-Ungerns sönderfall. Bratislav var en furste på 1000-talet. A-ändelsen är genitiv.
På SNP-torget står en man med en kulspruta. Statyn är rest till minne av det slovakiska folkets uppror – Slovenské Národné Povstanie – mot nazisterna 1944. Under den fascistiske presidenten Jozef Tiso var landet allierat med Tyskland.

På Slavin-berg reser sig likt ett grekiskt tempel det mäktiga sovjetiska segermonumentet från 1945. Det börjar regna precis när Anders och jag kommer upp. Vi tar skydd under monumentet och ser ut över staden där nedanför medan blixtarna klyver himlen.
Nästa morgon skiner solen. Donau är översvämmad och alldeles brun. Vattnet rusar fram. Vi går över bron till stadsdelen Petržalka, en gigantisk labyrintlik betongförort. I min guidebok står det: ”Kommunistregimen byggde dessa bostäder på 70-talet då tusentals människor flyttade till staden från landsbygden under industrialiseringen. Det är på sätt och vis en intressant sevärdhet då det utgör det kanske värsta exempel på kommunistisk arkitektur i hela Slovakien.”

Jag förstår inte hur man kan skriva så nedlåtande. Folk behövde ju bostäder och det är inget fel på husen. Dessutom påminner det en hel del om min egen betongförort i Stockholm.
Desto positivare skrivs det om Bratislavas borg, och visst är det vackert häruppe med utsikt över de gröna bergen runt om i soldiset. Sydvästerut är landskapet alldeles fyllt med vindkraftverk. Vad progressiva slovakerna är, tänker vi, tills vi inser att det är Österrike vi ser. Tittar vi istället in mot Slovakien är horisonten fylld med smutsiga skorstenar.

På järnvägsstationen finns en väggmålning föreställande arbetare med röda fanor och en sputnik som flyger i rymden. Tåget till Wien tar mindre än en timme.