Jag har just klivit ut i kvällsmörkret efter en alltför lång arbetsdag, innehållande kanske två eller tre koppar java ur avdelningens pumptermos. Som alltid på hemvägen har jag satt i hörlurarna för att lyssna på Studio ett. Det är en efterlängtad stund, då jag lyfter blicken och uppdaterar mig om världen. Jag väntar mig något om Gaza, ett samtal om Natoprocessen, eller kanske ett inslag om svenskarnas skenande skuldsättning.
”Är svenskarna beredda att ge upp kaffet för klimatet?”, undrar en röst i lurarna.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Frågan ställs i ett gravallvarligt, 13 minuter långt reportage i Studio ett (23 januari) komplett med såväl en tvehågsen forskare som ett obligatoriskt mannen-på-gatan-reportage, där ett antal stockholmare får frågan upprepad med mikrofonen under näsan. Programledaren är milt uppeldad – det är oemotståndligt att få pressa på med spetsiga följdfrågor. Jag får för mig att han en stund känner sig som en grävare från Uppdrag granskning.
Sådana som jag, som är klimatengagerad och i perioder klimataktivist, känner väl till att begreppet carbon footprint, på svenska koldioxidavtryck, främst har odlats och spridits från fossilindustrins sida. Det fick sitt genombrott år 2005 i en kampanj från British Petroleum, rattad av PR-firman Ogilvy. Syftet, som måste sägas ha uppnåtts över förväntan, var att skifta fokus i klimatdebatten från produktion till konsumtion, från industri till hushåll och individer. Idag kan man med en enkel googling hitta minst ett tiotal klimatkalkylatorer på svenska på nätet, och det är en inte ovanlig skoluppgift att skicka hem eleverna att räkna ut familjens koldioxidavtryck genom att fylla i hur länge mamma duschar och hur mycket Mjau kattskrället egentligen slafsar i sig på ett år.
Den exempellösa framgången för begreppet beror inte endast på Ogilvys erkända skicklighet. Begreppet är diaboliskt attraktivt psykologiskt och har därför närmast marknadsfört sig självt: att jämföra sig med andra individer, få ett – gärna numeriskt – värde på sig själv och placera sig i en hierarki eller någonstans på en normalfördelningskurva tilltalar människans djupaste sociala instinkter, där det egna förhållandet till gruppen är centralt. Koldioxidkalkylatorerna är lika beroendeframkallande som koffein.
Koldioxidkalkylatorerna är lika beroendeframkallande som koffein.
Men även den som kritiklöst köper begreppet koldioxidavtryck, som Studio ett trist nog tycks ha gjort, inser i normalfallet att kaffedrickandet knappast ligger högt på de svenska hushållens lista över klimatåtgärder. Sådant som boendestorlek, privatbilism, flygande, uppvärmning och isolering, och mycket mer ligger betydligt högre på listan.
Så vad uppnår man genom att lägga 13 minuter av sin bästa sändningstid på svenskarnas kaffedrickande? Förmodligen ingenting annat än att göra lyssnarna rasande på allt snack om klimatomställning: ”Nää, nu ska tydligen de där klimatfanatikerna också ta från undersköterskorna deras fika…!”
Hade jag varit 20 år yngre, och aningen mer konspiratoriskt lagd, hade jag frågat mig vem som planterade reportageidén hos P1. För även om varken Preem eller Cementa haft ett finger med i spelet så är det bara de som vinner på att fokus flyttas från oljepumpar till pumptermosar. Så länge som kaffe driver världens klimataktivister och välfärdsarbetare kan man nämligen lugnt utgå från att dess klimatnytta utkonkurrerar dess klimatskada.
