Tom Cruise spelar en oansvarig frånskild pappa som tvingas ta ansvar när han flyr iväg från en utomjordisk invasion med sina två barn, en rebellisk tonårig son och en elvaårig dotter.
Upptakten till Världarnas krig – rymdvarelsernas entré – är fenomenal. En känsla av realism, av att ”man är där” finns därefter genom nästan hela filmen.
Filmen skiljer sig från till exempel Independence Day på det sättet att den uteslutande skildrar händelsen från huvudpersonens perspektiv.
Man får inte se någon av de globala konsekvenserna av invasionen. Den saknar också all form av flaggviftande som Hollywoods senaste katastroffilmer har svämmat över av. Fram emot slutet tappar den lite i intensitet och realism. Detta beror delvis på att Spielberg visar utomjordingarna för mycket – de fungerar mycket bättre när de är ett osynligt hot – och delvis också för att Världarnas krig då börjar likna de katastroffilmer från Hollywood som den innan så elegant överglänste. Filmen löses plötsligt med en Deus Ex Machina som i och för sig härstammar från H.G. Wells originalroman, men som man hade hoppats skulle försvinna i denna nyversion. Detta hindrar dock inte Världarnas krig från att vara väldigt bra, spännande och otäck science fiction.
Men vad är budskapet i filmen?
Boken, som skrevs 1898, har tolkats som en allegori för västmakternas kolonisering av Afrika.
Väst som såg sig själva som överlägsna afrikanerna och därför berättigade sig att kolonisera deras land, möter marsianerna som ser sig själva som överlägsna människorna och därför börjar kolonisera jorden och utrota människan. I den nya filmen kan man istället dra en parallell till dagens kolonisatörer – USA. Bushkritikern Tim Robbins karaktär säger under en vansinnesattack: ”Vi är rebellerna. De kan inte ockupera oss, alla ockupationer har gått dåligt, det har historien lärt oss.”
Trots detta lilla infall vill Spielberg satsa mycket mer på att göra en trovärdig skildring av en helt osannolik händelse.