En gång i tiden var det självklart inom arbetarrörelsen att organisera egna institutioner. Istället för att vänta på rätt politiskt läge och i stället för att bara beklaga kapitalets vinstnivåer, gjorde man själv.
Så man bildade kooperativ, arbetslöshetskassor, sjukkassor, försäkringsbolag och tidningar – och det var självklart att folk kände ansvar för dessa. Ty det var våra institutioner. Våra verktyg.
Men, i takt med att samhället erövrades, tog statssocialisterna kommandot inom rörelsens olika schatteringar. Samhället ordnar biffen.

Jag kommer att tänka på sådana gamla vägval när jag nås av ETC-tidningarnas besked om att ett tiotal lokala editioner läggs ned. Läsarna och presstödet räckte inte till.
Många har åsikter om Ehrenberg och hans olika projekt. Men vad ingen kan ta ifrån honom och ETC är gör-det-själv-inställningen. De försöker i alla fall – men något passade tydligen inte stora delar av vänsterns gräsrötter.
I dag väljer många att sluta prenumerera på tidningar för att fel åsikt ibland publicerats på ledarplats eller bland insändarna. Många är prinsessan på ärten med vilka man kan tänka sig själv ge spridning på exempelvis Internet. Andra baktalar de egna profilerna för att någon sagt eller gjort något fel någon gång. Vi minns felsteg och glömmer förtjänster. Sätter person före sak eller gör bisak till huvudsak.
Inget är strategiskt klokt, och mest av allt stinker det självbekräftelse.

På den andra sidan startar fascisterna nya sajter som i stort sett med detsamma blir kända för den nätaktiva allmänheten.
Deras profilfigurer tar för sig i offentligheten, och har engagerade följare som aktivt ger dem spridning och pengar.
Visst har såväl den etablerade som den extrema högern gott om kapital uppifrån.
Men det är tack vare gör-det-själv-attityd som de vinner terräng. Högern förmår ha hög tolerans inför mindre åsiktsskillnader, och aktivt sprida sin världsbild utan ängslan för kritik från egna led.
Ett färskt exempel är ”medborgarjournalisten” Bechir Rabanis plötsliga död. Den väckte stort rabalder bland tokhögern, och direkt har många andra nåtts av allehanda konspirationsteorier och dumheter.

Inget är strategiskt klokt, och mest av allt stinker det självbekräftelse

Medan vi skakar på huvudet, når de ut. Det sker ofta med hjälp av progressiva människors förfäran. Och om varje tanke är ett frö som skulle kunna slå rot i någons huvud, ser det verkligen illa ut för framtidens tankeskördar.
När ett tiotal progressiva tidningar i stället försvinner blir det knappt en axelryckning.
Så kan vi inte ha det.
Vänsterns redaktörer, strateger och kommunikatörer har åtskilliga läxor att göra.

Valrörelsen börjar, högern storsatsar på nätet, och jag saknar fortfarande de paroller och berättelser som engagerar och sprider sig själva inte bara bland de egna.
Vänsterns gräsrötter har också en läxa: att betala, bidra och sprida.
Själv har jag de senaste 20 åren betalat åtminstone 400 kronor i månaden i prenumerationskostnader för nyhetstidningar och magasin – oftast till vänster. Även sånt jag själv inte alltid tycker håller måttet, eller håller med om.
Därför att någon måste göra det.
Om inte jag, om inte du – vem?

Först: låt fascisterna sköta sin propagandaspridning själva. De provocerar medvetet för att medelst vår upprördhet använda oss som nyttiga idioter.
Sedan: börja betala för den egna journalistiken och propagandan. Ta varje chans att sprida den. Producera egen. Fastna inte i personliga fnurror.
Det bör alla kräva av sig själva och av varandra.
För det är väl inte så illa som högern påstår: att vänstern inte förstår personligt ansvar?