En roman om attentatet mot Norrskensflamman, vilken djärv idé. Det är med spänning jag tar mig an Ann-Marie Ljungbergs bok om detta avskyvärda brott utfört av personer med höga positioner i samhället. Författaren betonar i sitt efterord att boken är en roman: ”…jag har alltså inte hållit mig till vad som är sant och inte”.
Det är en välskriven roman men ger ändå en känsla av tomhet på grund av allt som inte skildras.
Attentatsmännens antal och befattningar, liksom den försupne landsfiskalen känns igen. Skeendet återges konsekvent i huvudpersonens perspektiv, journalisten och fanatikern Paul Wilhelmsson på Norrbottens-Kuriren, som är drivande i planeringen. Hans fasta övertygelse, för att inte säga lycka, när han tänker på hur gruppen ska spränga den förhatliga kommunistblaskans pressar i luften, är central i berättelsen.
Men texten känns splittrad i kasten mellan förhören i rådhusrätten, planeringen, genomförandet, Wilhemssons egna privata problem och – för läsaren oförklarliga – humörsvängningar. Hans känslor och tankar registreras noggrant. Men det saknas en bakgrund till kommunisthetsen, en bild av samhället och dess maktförhållanden som visar varför konsekvenserna kunde bli så ödesdigra.
Visserligen skriver Ljungberg i efterordet att hon har ”velat berätta någonting om tiden och miljön, snarare än om de människor som faktiskt fanns…” men jag upplever att det fokuseras mer på de olika personligheterna än på de omständigheter i tiden som möjliggjorde sprängningen.
Att offren, de som dog i branden, inte får något som helst mänskligt ansikte, gör att grubblet kring vad som är rätt och fel, som några av de sammansvurna rids av, inte känns riktigt äkta.
Men skildringen av den obarmhärtiga kylan den hårda vintern 1940 glömmer man inte.
En undring: Hur tänker förlaget när Norrskensflamman i baksidestexten kallas ”socialistisk”?
Den var ju så tydligt kommunistisk som den kunde bli. Vågar man inte skriva det?