För några veckor sedan såg Liberalerna ut att vara på väg ur riksdagen. Men på valnatten firade partiet ännu en mirakelräddning på Vasateatern, med kvantfysik, Excelark och ”Aperol Britz”. Liz Fällman var på plats och försökte förstå framtidens Folkparti.
”There’s no business like show business, and that’s the business we know.”
Ingen annan entréskylt kunde bättre lysa upp en ”Välkommen till Liberalernas valvaka”-flagga än den i klassisk biografstil ovanför Vasateatern. I bakgrunden tornar LO-borgen upp sig. Det är valkväll och skådespelet börjar nå sin kulmen.
Är jag här för att se L ”ta ett L”? 1,4 procent kan inte ha fel, tänkte många bara veckor före valet. Just det mediala fokuset på opinionsmätningar har också pekats ut som en möjlig förklaring till att stödröster räddat partiet i elfte timmen. Ju oftare man tar i termometern, desto snabbare blir den varm. Enkel termodynamik!
Den avgränsade ”presshagen” visar sig vara lite av ett rykte: jag får mingla fritt bland gästerna, så länge jag bär två olikfärgade band och en så blå, L-märkt namnskylt att jag plötsligt ser ut som partist. Komikern Messiah Hallberg är också på plats och fortsätter konkurrera med Simona Mohamsson om SVT:s sändningstid genom att få Svenska Nyheters team utkastat från valvakan.
Jag får gnugga mig i ögonen när jag även ser Anders Ygeman (S) frottera sig i lobbyn. Mingelgästerna skålar i påhitt som ”Aperol Britz” och ”Shotta med Lotta”, och äter med pinnar ur hämtmatslådor.
På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra. Simona Mohamssons ansikte vakar över dem på storbild.
På scen står fyra L-ministrar och berömmer både valrörelsen och framför allt varandra.
Glöm AI: här pratas det kvant. Som helt fristående ord, flera gånger i samma mening. Johan Britz berättar om när Lotta Edholm försökte ordna pressträff om ”kvant” i Umeå:
– Det kom noll journalister! Men Lotta gav sig inte. Hon har kuskat land och rike runt, för att missionera om vikten av att Sverige blir starkare som kvantnation och kunskapsnation.
Lotta Edholm beskriver jämställdhetsminister Nina Larsson som så målmedveten att hon nästan låter lite rädd. Anekdoten om att ”springa rakt mot ett amerikanskt fotbollslag” verkar inte vara en långsökt metafor, som jag först tror, utan något som orsakat en högst bokstavlig korsbandsskada.
– Normala människor skulle springa åt andra hållet. Det gick väl sådär för henne. Först blev hon skadad, men fortsatte ändå. Då blev hon ännu mer skadad, säger Lotta Edholm.
En sann individualist vågar gå mot strömmen, och räds inte att skalla opinionen i bredd. En sådan målmedvetenhet ”gynnar alla Sveriges kvinnor”, intygar Lotta Edholm. Det gör även fri företagsamhet och låga skatter.
Romina Pourmokhtari tycker att de ”lever upp till myten om Liberalerna” när ”två av fyra på scen börjar prata om Excelark”. I kombination med berättelser om tapper utdelning av blöta flygblad på villagator känner jag Folkpartiets ande i luften några minuter, innan ”Call on me” överröstar allt igen.
Fredrik Brange, kvantfysiker och partistrateg, presenteras som ”den ende i lokalen som kanske faktiskt förstår vad en kvantdator är”. Han kan tydligen också breakdansa, men gör det inte. Vad hände med showbiz?
Partisekreteraren konstaterar från scen, förhoppningsvis med en glimt i ögat, att en röst på sin egen partiledare kändes som ”en smart taktikröst”. Jag rör mig ned i folkvimlet och försöker hitta några unga, lite mer idealistiska frihetsälskare.
Vad är det mest och minst liberala som hänt under Tidö?
– Vandellagen skulle jag kalla det minst liberala, svarar Noah Almgren från Luf.
– Mest… jag känner mig lite tråkig nu, men jag kommer att citera Simonas debattartikel i DN. Att man inte blir skjuten när man lämnar huset.
”Blev du det före den här mandatperioden?” hör jag mig själv fråga Noah Almgren. Hans bordskamrat i samma ålder, en mörkare tjej med snirklig armtatuering, funderar längre innan hon svarar.
– Mest liberalt: mer pengar till skolan. Det finns inget annat att säga. Men jag tycker också det är fantastiskt att man lyckats sänka antalet tonårsutvisningar. Att återkalla medborgarskap tycker jag är det mest illiberala som hänt mänskligheten.
Men att Tidö överhuvudtaget utvisar tonåringar då?
– Ja, det blommade ju ut till jättemånga utvisningsbesked. Det tycker jag var jättekonstigt. Det är ändå liberalt, tycker jag, att man kämpat för att fler ska få stanna. En vinst i sig, även om man inte stoppat alla.
”This is the way” med E-type dunkar igång.
Snart står alla spänt knäpptysta, inför SVT:s första valresultat på teaterns storbildsskärm. Tredje högsta ljud är det spontant äcklade sorl – inte ens burop – som utbryter när det meddelas att Vänsterpartiet blir fjärde störst.
Näst högst, och definitivt längst, är den totala segeryra som utbryter när L mot alla odds gör ännu ett Armand Duplantis-hopp en god bit över fyraprocentsspärren. Men glädjevrålet över Moderaternas andraplats tvivlar jag på var lika öronbedövande ens på M:s valvaka.
”Kvi-nno-kamp! Kvi-nno-kamp!” hör jag publiken skandera en liten stund i kaoset. På väg ut funderar jag på om de i själva verket kan ha skrikit ”Si-mo-na”. Och på vad skillnaden är, i det här rummet.
