Inledningsvis kan jag säga att jag delar både Kurt Sjöström tidigare framförda synpunkter när det gäller de rödgrönas och vårt eget partis visionslöshet. Likaledes delar jag Gunnar Ågrens synpunkter när det gäller den snäva inriktningen på de så kallade plånboksfrågorna i början av valkampanjen. Vad kan man sätta emot ett parti som till en ängslig men likafullt tämligen välmående och kortsynt så kallad medelklass kunnat bjuda flera tusenlappar i månaden i form av skattesänkningar, betalda med inte lika synliga sociala nedskärningar. Trots vårt partis starka betoning av nödvändigheten av solidaritet har vi också brottats med en sorts snäv och inte sällan hämmande ekonomism som är en del av förklaringen till den visionslöshet som Kurt skrivit om.
Men det finns även en annan förklaring till att vårt parti gjort ett så dåligt resultat i en rad val. Det handlar om en omfattande och långvarig försummelse. Sedan mitten av 80-talet har partiledningen försummat att ge partiets medlemmar den ideologiska, teoretiska och politiska skolning som de har rätt att kräva. Jag menar naturligtvis inte skolning i form av någon sorts indoktrinering utan ett sätt att hålla igång en levande och utvecklande diskussion inom partiet.
Studieverksamheten i dess helhet har legat i träda i över tjugo år. Det har varit klent med centralt producerat studiematerial för diskussion i partiföreningarna, verksamheten på Syninge kursgård har legat i träda, regionalt organiserade studieträffar i viktiga frågor har varit fåtaliga under alla dessa år.
Resultatet av detta har blivit att partiet är renons på egna aktuella analyser av förändrade nationella maktförhållanden, samtidigt som partiets medlemmar inte på allvar fått tillräckliga möjligheter att ta till sig utländska analyser av internationella maktförhållanden. Visst finns det åtskilliga belästa, kunniga och insiktsfulla kamrater i vårt parti, men vilka möjligheter har de att diskutera med andra av oss?
Kom inte och säg att nu finns bloggar, facebook och Internet. Visst är det bra att allt detta finns och att vi snabbt kan nå varandra (Internet är bland annat ett utmärkt mobiliseringsverktyg inför olika politiska aktioner) – men något verkligt levande meningsutbyte blir det inte. Inte sällan kan man vid datorn istället fångas av den egna ofta fräna – och i egna ögon suveräna – retoriken, som när den träffar andra mer skadar och blockerar än stimulerar.
Vad som krävs idag, om partiet vill komma till rätta med de många problem vi brottas med, krävs en centralt organiserad studieverksamhet. Detta kräver personella och ekonomiska resurser, invänder kanske någon. Nå, då får man omprioritera. Annars somnar detta parti, som förr så starkt betonade hur viktigt det var att verka på arbetsplatser, i bostadsområden, gator och torg. (De som syns där idag är moderaterna.) Studier med debatt och diskussion är den bästa motivationen för partiets medlemmar i deras dagliga värv! Vi har klagat över medias snedvridna hantering av de rödgröna. Vi har saknat starka egna medier. Ett medium har vi dock haft men försummat – vårt partis medlemmar.
För hur förhåller det sig egentligen: Vad vet unga partimedlemmar om arbetarrörelsens och partiets historia? Uppenbarligen mycket lite. Säkerligen också ännu mindre när det gäller marxistisk teori? Vad betyder egentligen ordet ”medelklass”, som jag i brist på annat nödgades använda inledningsvis? På vilken aktuell klassanalys (marxistisk alltså) grundar sig detta uttryck? Svar: det finns ingen. Hur kom det sig att det pratades skattesänkningar istället för maktförhållanden och framtidsfrågor i årets val? Utan strategier formade utifrån omsorgsfulla analyser och levande diskussion hamnar vi i perspektivlöshet och populistisk opportunism.
Ett sorgligt kapitel i årets valrörelse är hanteringen av kulturfrågorna. Partiet hade före valet antagit ett nytt kulturpolitiskt program. Likafullt sades det rakt ut att ”kulturen är ingen prioriterad fråga i årets val”. Inget annat parti brydde sig heller om kulturfrågorna. Och vårt parti, som ofta hållit fanan högt i dessa frågor, avstod från att skörda på denna av alla andra bortglömda åker! Tro fan att det går åt helvete!
Nu gäller det att hinna ifatt och komma till rätta med försummelserna, återta förlorad terräng teoretiskt, ideologiskt och praktiskt, och formulera nya strategiska mål och handlingslinjer. Här finns mycket att göra!
