Serieförlaget och tidskriften Galago räknas i dag som en av de viktigaste plattformarna för svensk vänsterkultur. Hur blev det så? En förklaring är att det beror på en serie aktiva val från de två personer som sedan mer än ett decennium tillbaka driver Galago: Mats Jonsson och Johannes Klenell.
Medan Mats Jonsson kanske framför allt är känd i sin roll som serieskapare – i dagarna släpps den sjätte serieboken Nya Norrland – har Johannes Klenell de senaste åren rört sig mellan olika medier: en dokumentärfilm om Degerfors IF, uppmärksammade poddar som Flumskolan och Lundellbunkern, och en ständig närvaro på sociala medier. Nu debuterar han som författare med satirromanen Det fria ordet vars huvudperson, den håglöse praktikanten ”Jonas Thunander”, gör bananskalskarriär på ett lätt maskerat Ordfront genom att vara den enda som säger sig kunna bygga en hemsida.
Låt oss dock helt kort backa tillbaka till slutet av 1970-talet, en tid då svenska alternativserier på allvar hade börjat växa fram och undergroundtidskriften Galago: Tidsmagasinet grundades av Olle Berg, Karold Klang och Rolf Claesson. Galagos första identitet präglades av proggen och punken, det var satir, serier, dikt och bild. De medverkande var ofta män. I de tidiga numren förekommer bland annat Joakim Pirinen, och Charlie Christensen (skaparna av Socker-Conny och Arne Anka) men också Bruno K. Öijer (för övrigt med en av sina utan tvekan sämsta dikter, om en prostituerad kvinna i San Fransisco).
Snabbspolning fram till 2006 och det (ö)kända temanummer av Galago som bar titeln ”Stoppa borgarna”. Mats Jonsson skriver i numrets ledare att det som drivit Galago att göra numret är ”vreden och fruktan för överklassen och vad den kan göra om den kommer till makten”. Ur dagens perspektiv tycks ”Stoppa borgarna” som något av en milstolpe för det moderna Galago. I numret medverkade flera av Sveriges i dag mest erkända serietecknare och genomslaget var stort, inte minst på grund av Pontus Lundkvist kontroversiella serie ”Golfarupproret” som skildrar massmord, våldtäkt och lemlästning i Alliansens Sverige.
Två andra medverkande är Sara Granér och Liv Strömquist. 2006 blir deras genombrottsår. Resten är historia.
Jag har parallella agendor. Dels vill jag det som jag vill i alla mina serier: skapa identifikation, erbjuda humor och tröst, kanske ge folk impulser till att rota i sitt eget känsloliv
Finns det en nidbild av Galago? Kanske att tidningen drivs med vänsterhanden av några räkmacksglidande snubbar som knappt vet vad de håller på med, publicerar det som råkar hamna på deras skrivbord, lever på en bästsäljande författare, gör spontana utfall för att provocera så många som möjligt och förstås gynnas maximalt av att andra blir upprörda.
Det är i alla fall så som ”Guano” skildras av Johannes Klenell i Det fria ordet.
– Jag skrev så mycket av en karikatyr av oss som det bara var möjligt, säger han när jag möter dem båda på kontoret där Galago är nyinflyttade. Det ligger på attraktiva Fiskargatan nära Mosebacke (trivia: Lisbeth Salander köper för hacker-svindlade pengar en fyra med fiskbensparkett där).
– Men, fortsätter han, även om det finns ett slags nostalgins skimmer över gamla Galago, och element av den självbilden, så är det ju inte sant.
Mats Jonsson flikar in:
– Den gamla Galago, innan vår tid, var snarare hårt arbete och tankemöda som skulle se ut som om det bara var spontant och ihoprafsat.
Flytten till nya, flådiga adressen beror på att Galago flyttar ihop med bokförlaget Alfabeta, vilket äger Ordfront, som Galago är en del av. Innan dess låg kontoret i en källare som i Mats Jonssons serier kallas ”bunkern”, före det i ett trångt rum kallat ”skrubben”.
Även Mats skildrar nämligen återkommande förlaget i sina böcker. Dock inte för ofta eller för mycket.
Mats: – Jag försöker hålla det kort. Galago har varit del av mitt liv så länge och böckerna jag gör är utgivna på Galago. Men metanivån är rolig till en viss gräns. I några sidor per bok.
– Men jag förnedrar, precis som Johannes, Galago ganska mycket. I Nya Norrland i det kapitel som heter ”Åtta timmar är inte hela dan”.
Johannes: – Där är Galago ett dagis.
Mats: – Ja, jag korsklipper en dag på Galago med min dotters dag på förskolan, och min frus dag på skolan där hon är lärare.
Även om just Galago har en framträdande plats i både Nya Norrland och Det fria ordet, får man leta efter andra gemensamma nämnare. Det handlar inte bara om genre, där Johannes bok kanske bäst kan beskrivas som en i svart humor insvept arbetsplatsskildring och Mats som ett självbiografiskt-journalistiskt kollage av röster och perspektiv, det handlar också om ärende. Mats bok tar grepp på Norrlandsfrågan, Johannes lyfter vänsterns interna kulturer och miljöer.
Mats: – …Och samtidigt skulle jag på ett sätt ha kunnat skriva din bok, och du skulle ha kunna skrivit min.
Johannes: – …Vi har jobbat ihop i tretton år, gått och lunchat ihop varje dag, vi har ett pågående samtal som har rullat väldigt länge. Vi har en gemensam humor, gemensam syn på hur saker funkar. Men vi umgås ingenting privat även om många tror det.
Mats: – Fast i och för sig så umgås inte jag med någon privat.
Även arbetsprocesserna skiljer sig åt, Mats beskriver några år av research om Bollstabruks historia från järnåldern och framåt, inläsning på allt som skrivits om Norrlandsfrågan, och egna intervjuer.
– Framför allt har jag talat med folk som bor i Bollstabruk. När jag ska skildra en ort som jag inte har bott i på 25 år vore det förmätet av mig att bara utgå från vad mina föräldrar säger, och vad jag tror och känner när jag är där.
Johannes: – När jag gjorde min bok googlade jag: hur många ord är en bok? Så fick jag veta att det är 99 000 ord. Då tänkte jag: vad bra, varje gång jag sätter händerna på tangentbordet måste jag skriva 1 000 ord för då behöver jag bara göra det 99 gånger. Och då skrev jag ju faktiskt en bok på tre månader. Jag orkar inte vänta.
– Mats var väldigt involverad i min bok kan man väl säga. Jag desto mindre i Mats, för han är väldigt privat i sitt skrivande. Vi skiljer oss mycket åt, det märker man i våra offentliga personer. Jag är en sån där allting måste ut på en gång, och sedan vidare till nästa grej.
Mats: – Som redaktör hatar jag den sorts serietecknare jag själv är, den som vägrar släppa verket ifrån sig. Därför måste jag vara min egen redaktör, ingen annan står ut.
Johannes: – Samtidigt som jag, när jag nu ger ut en bok på Natur & Kultur, har överansträngt mig för att vara den perfekta författaren. Det enda jag har bråkat om är att jag vill ha obestruket papper på omslaget.
Nya Norrland dubbelexponerar utvecklingen i Bollstabruk och livet i de välmående kvarteren kring Midsommarkransen och Telefonplan söder om Stockholm, och är samtidigt en fortsättning på ett pågående självbiografiskt projekt. Men till skillnad från tidigare böcker som Hey Princess och Mats kamp finns ett nytt ärende.
Mats: – Framför allt skriver jag för de utflyttade. Primärt de utflyttade från Ådalen – bara det är väl 100 000 eller något sådant.
– Jag har parallella agendor. Dels vill jag det som jag vill i alla mina serier: skapa identifikation, erbjuda humor och tröst, kanske ge folk impulser till att rota i sitt eget känsloliv. Men sedan har jag också en mer direkt politisk agenda där jag vill ingjuta stolthet och hopp och i viss mån vrede i landsbygden, både hos dem som bor kvar och hos de som flyttat.
– Sedan, helst av allt nästan, har jag en förhoppning om att en femte generationens stockholmare ska lära sig ett och annat. Det är ett faktum att det finns vanföreställningar om Norrland.
Dessa vanföreställningar finns inte minst hos den sorts personer som skildras i Stockholmsdelen av boken. Jag frågar Mats om det verkligen går att komma åt en medveten medelklass som redan älskar att självhata och ironisera över sin egen priviligierade situation.
Mats: – De hatar inte sig själva nog mycket i Kransen.
– Men jag skildrar förstås inte Midsommarkransen och Telefonplan bara för telefonplansbornas skull utan även för alla andra, som folk i Bollstabruk.
Johannes: – I det kapitel där du wallraffar i en bostadsrättsförening gör du ju några av de grövsta uthängningarna i din karriär.
Mats: – Jag ville skildra girighet och göra en viktig politisk poäng genom att koppla bostadsrättsföreningarna till de döende folkrörelserna. Civilsamhället i form av politiska organisationer, facket, idrottsklubbarna drar sig tillbaka medan Sveriges snabbast växande folkrörelse är bostadsrättsföreningar! Som alltid har som första paragraf i sina stadgar att föreningens syfte är att tillvarata medlemmarnas ekonomiska intressen. Det handlar om pengar, mina pengar.
Johannes: – Skulle du säga att du har ädlare syften med din bok än jag med min?
Mats: – Absolut.
Johannes: – Min bok kan beskrivas som terapi. Jag kom på att jag skulle skriva den när jag stod i ett samtal på Ordfronts sommarfest och fick häpna reaktioner: ”Fick ni ingen lön? Sa ni upp LAS? På ett vänsterförlag?
– Jag är veteran i att jobba i en dysfunktionell organisation och har aldrig varit på en arbetsplats där det inte är ekonomisk kris konstant. Jag kände att det var en intressant berättelse, och en ganska allmängiltig.
– När jag berättar om boken för folk på Arena, Timbro, universitetet i Linköping får jag reaktioner. De som har arbetat i idéburna organisationer känner igen sig.
Det har såklart inte varit min avsikt att skada vänstern, jag vill att man ska kunna läsa och känna igen sig och skratta. Och är läsaren Timbrohöger är det också helt okej
Boken, som skildrar arbetslivet på mediehuset ”Det fria ordet” fram till 2015, ligger ofta verkligheten nära, till exempel skildras en tolkning av händelserna kring 2003 då Ordfront efter kontroversiella publiceringar anklagades för att förneka folkmordet på Balkan.
Hur många procent av boken är sann?
Johannes: – Vad skulle du säga, Mats? Du har ju läst den?
Mats: – Det är lite svårt att svara på, för på ett sätt är väldigt mycket sant, kanske 70-80 procent. Men ser man det ur ett annat perspektiv så är nästan ingenting sant.
Johannes: – Jag har jobbat utifrån amalgamprincipen, det vill säga att olika verkliga personer kan inspirera och smältas ihop till en karaktär. Det är egentligen bara en person som jag bara har ändrat namnet på och det är arbetsplatsens tekniker. Han var en riktig figur, och direkt teknikhatande.
En illustrativ scen i Det fria ordet skildrar hur denne grånande tekniker med hjälp av den ”talboll” som ska garantera demokrati i den teoretiskt ”helt platta” organisationen kapar ett viktigt möte med ett tjugo minuter långt anförande om kulturlivet i Lulas Brasilien (där han själv har sommarhus).
Johannes: – Det har såklart inte varit min avsikt att skada vänstern, jag vill att man ska kunna läsa och känna igen sig och skratta. Och är läsaren Timbrohöger är det också helt okej.
– Grejen är att Det fria ordet och Timbro inte är helt olika. Det är två idéburna organisationer som inte har en aning om vad de håller på med.
I Det fria ordet skildras hopplösa idealister och opportunister, curlade slackers och överkörda duktiga flickor. Ingen framstår som bättre än någon annan. Det man funderar över är om det finns några alternativ eller ideal bortom satiren.
Johannes: – Jag vet inte om jag skrev detta med förhoppningen om att man skulle lära sig något. Kanske att det kan vara bra att inte rulla på i samma hjulspår hela tiden. Framför allt ville jag bara skriva en underhållande bok.
– Men en viktig sak att föra fram handlar om världsbild. Att ingen är riktigt ond, och att många misstag uppstår för att människor är mänskliga. I dag lever vi i ett superflöde av mänskliga faktorer som eskalerar med sociala medier. Människor går snabbt in och dömer stenhårt men glömmer bort allt efter två dagar för då ska man gå på någon annan, och sedan någon annan efter det.
– Jag avslutar boken med ett visst inslag av nihilism, för jag tycker att det finns en viss tendens i dag…att man kan vinna mycket på att inte tro på någonting. Samtidigt är Det fria ordets problem är att de tror väldigt mycket på någonting som kanske börjar bli gammalt, och att de har svårt att hänga med i en utveckling där de har allt att vinna på att röra om.
Pragmatism utan att förlora sina ideal alltså? Och kanske en förhoppning om att någonting nytt väntar bortom horisonten. I Det fria ordet fanns ursprungligen ett avsnitt som inte utspelade sig i Stockholms medielandskap, utan i Värmland (”det blir en annan bok”, säger Johannes). Men man kan ana att det här någonstans finns potential för de till synes mycket olika författarskapen att korsas.
Johannes: – Jag är från en lite mer blomstrande landsbygd än Mats, inte skönhetsmässigt eller naturmässigt för båda platserna är extremt vackra, men Sunne är någonting annat. Sunne är kulturbyggd, Sunne är växande, Sunne är en plats som folk flyttar till nu.
– Det är inte riktigt vad Bollsta är. Bollsta är någonstans på väg att avvecklas. Det kommer man ju inte ifrån om man inte hittar en ny väg att gå. Dina föräldrar, Mats, är på väg att flytta därifrån….
Mats: – SPOILER, det kommer i boken.
Johannes: – Jag tror att det finns jättemycket potential i Ådalen, det kommer att blomstra, men på ett annat sätt. Det kommer att blomstra för att sådana som jag kommer att flytta från Stockholm, skaffa en etta här att ha som övernattningslägenhet för att bo på en sådan plats i stället.
– Ta lärare till exempel: deras arbetssituation börjar bli omöjlig i Stockholm, det är mycket bättre att jobba i Hudiksvall eller Delsbo för där finns inte en massa privatskolor och synen på eleven som en kund till sin lärare. En ny grön våg kokar just nu. Alla vill flytta från storstan. Det är ingen som vill vara kvar.
– I princip tror jag att vi står inför en vändpunkt där det kommer att visa sig att Per Schlingmann har fel i sin idé om ”urban express-tillvaron”. Den idén handlar om att landsbygden inte fungerar, men nu är det stan som inte fungerar. Det går inte längre, landsbygden börjar framstå som det enklare alternativet.
Mats: – I Nya Norrland beskriver jag hur mycket det kulturella avståndet mellan stan och en liten håla faktiskt har krympt i och med internet. När jag var barn var bruksmentaliteten förhärskande. Alla var likadana, alla skulle vara likadana. Det var få intryck, väldigt lite känsla av att ett annat liv var möjligt. Framför allt att ett annat liv i Kramfors var möjligt.
– Det lilla exempel som jag tar upp i min bok är detta: För 20 år sedan tog det tio år för en öl som blev inne i Stockholm att komma till Kramfors. Nu tar det tio minuter. Vilket förstås också är för att vi har en stark statlig distributör!
– Men poängen är att det i dag poppar upp en massa saker. Det finns en knasig Westernby, det finns världens nordligaste whiskybränneri. I Bollstabruks grannort Nyland har det flyttat in en skåning som skriver operor som sätts upp i Milano.
Är det detta som botar politisk depression?
Mats: – Jag tror det.
Johannes: – Det är här vi skiljer oss från den Po Tidholmska analysen. Ju mer tiden går, desto mer tycker jag att hela Sverige bara öppnar sig.
