Jubileumen i det av kalla kriget delade Europa duggar tätt nu. Den 7 oktober skulle DDR ha fyllt 60 år. Bara två dagar efter 40-årsfirandena 1989 startade Måndagsdemonstrationerna i Leipzig som inom bara några månader skulle fälla hela systemet. Den 9 november föll muren. När D-marken och löftena rullade in visade sig systemet vara allt för långt gånget i förruttnelsestadiet för att överleva.

Industrin låg långt efter i teknisk utveckling och det politiska systemet var så stelt och förtryckande att det inte gick att rädda. Vi blev högmodiga, säger Egon Krenz, landet sista statschef som till slut skulle sitta på sin post bara några månader efter att ha blivit ledningens föryngringskandidat i sista stund, i en ögonvittnesintervju 20 år senare i Neues Deutschland.
Rosa-Luxemburg-stiftelsen i Berlins chef, professor Michael Brie, ställer upp tre orsaker till systemets fall.

1. Redan på 1960-talet förlorade ekonomiska reformansatser i DDR mot centraliserade plandirektiv. I Kina exempelvis genomfördes en flersektorsekonomi redan 1978.

2. Det ledande partiet SED:s anspråk på att vetenskapligt kunna legitimera sin makt ledde till straff mot oliktänkande och bröts sönder av Glasnost i Sovjetunionen.

3. Förbud mot bildande av nya politiska organisationer och omfattande kontroll av kadern i de existerande gjorde politisk förnyelse omöjlig. Experimentet DDR, som han kallar det, misslyckades och nya generationer ville inte fortsätta det.

Nu till 10.000-kronorsfrågan som ingen borgare kan svara på. Hur kommer det sig då att så många faktiskt saknar den tiden? Är de dumma i huvudet?
Svaret är egentligen så enkelt men ändå så svårt att förstå. Systemet hade vissa uppenbara sympatiska drag. Pengar var inte alltings måttstock!, säger kabarettisten och skådespelaren Uwe Steimle i en minnestext i Neues Deutschland: DDR var en orättstat där det fanns mycket rättvisa. Förbundsrepubliken är en rättstat med mycket orättvisa. Samtidigt leder ju just den nuvarande ekonomiska situationen också till nostalgi. Nyfattigdomen sammanfattar han med ett skämt. Vad tänker en ossi som hittar 100 euro i sin jackficka? Svar: Det här är inte min jacka. Klyftorna mellan de som har och inte har, över hela det gamla socialistiska blocket, har blivit enorma.

Många önskar tillbaka tiden med arbete och lärlingsplatser till alla. Fritidssysselsättningar och gemensamt umgänge istället för platt-tv. Gemenskapen i kantinan eller krogen efter jobbet. Däremot önskar nästan ingen i undersökningarna det gamla systemet tillbaka. Muren är död och begraven, Stasi lockar inte.
Vad lär oss då minnet av den lilla staten på tysk mark som experimenterade i socialism under 50 år? Kanske framför allt detta: FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna består av både politiska och sociala rättigheter. Att den som struntar i de politiska till sist rasar ihop och dör, det såg vi hösten 1989. Men opinionen har sedan dess visat att den som struntar i de sociala inte heller sitter säkert i sadeln.
För folkflertalet är arbete en mänsklig rättighet. Utmaningen att förena social trygghet, gemensamt ägande och politisk demokrati kvarstår alltså. Och bara vänstern kan anta den.
/Jonas Thunberg