Inte sällan har jag kallats utopist, och aldrig har jag förstått den anklagande tonen. För Thomas More, författaren till Utopia, var ingen verklighetsfrämmande drömmare utan en man som kände livet och världen. Han har kallats den nyare tidens förste socialistiske teoretiker, men han var inte bara teoretiker. Han levde som han lärde.
Erasmus, som var samtida med Thomas More, skriver i ett brev till Ulrich von Hutten: ”Det finns ingen man i världen så öm om sina barn som han. Och han älskar sin gamla hustru som vore hon ungdom på 15 år. Man kunde kalla honom alla fattigas skyddspatron. Han är så glad, när han hjälpt någon betryckt eller ställt till rätta för någon, som fallit i onåd, som hade han själv gjort ett riktigt kap.”
Medan Machiavelli beskriver sin tids cyniska politiska maktutövande i Fursten, beskriver More en idé om hur politik kan utövas med humanismen som grund. Och han gör det med humor, den kända engelska spetsfundigheten.
På Mores tid lades stora områden av fruktbar åkerjord ner. De blev bete åt fårhjordar, som gav lorderna större inkomster genom att ullen kunde säljas till textilindustrin. Fårhjordarna trängde ut människorna, och More kommenterar i den första boken av Utopia: ”Era får som förr var tama har nu, enligt vad jag har hört, blivit så glupska och vilda, att de väl snart svälja själva människorna.”
Han beskriver följderna för de undanträngda bönderna: ”På det ena eller andra sättet, med list eller våld, drivs bönderna således att flytta, stackars arma dårar; män, kvinnor, makar, faderlösa barn, änkor och mödrar, vilka ha småbarn och hela sitt torftiga husgeråd att sörja för – alla dessa drivs bort från sina kända och invanda förhållanden och finner inte någon fristad. När allt deras husgeråd, som representerar så föga värde, blivit utkastat, nödgas de sälja det för en spottstyver.”
Juristen och domaren More har även tänkt på rättssystemet, den instans i samhället som kanske har det största ansvaret för att försvara rättvisan och ett humant samhällsklimat.
När en jurist, också i första boken av Utopia, förvånar sig över de ständigt tilltagande stölderna i 1500-talets England, trots lagens stränghet och de många varnande galgarna, får han svaret att inte ens det grymmaste straff kan förhindra stöld när det inte finns annat val än att stjäla eller svälta.
Thomas More låter Rafael kommentera dem som förespråkar strängare straff för att få ordning i samhället: ”Ni är dåliga lärare, eftersom ni är villigare att slå än att undervisa edra lärjungar”.
Och bär i minnet kära läsare att ”det inte anstår en konungs värdighet att regera över tiggare; han skall härska över ett förmöget och välmående folk. För den som själv lever i nöjen och välmåga, medan andra lida och klaga, är i själva verket inte en konung utan en fångvaktare”.
När jag jämför Mores idé om humanismen, som grund för politiken, med den politik som bedrivs i dag, har jag svårt att sälla mig till utvecklingsteoretikerna. Det är svårt att tro på den kollektiva utvecklingen, i uttryckets klassiska betydelse: Att vi bygger en bättre och bättre värld där människor, djur och natur mår allt bättre.
Thomas More skriver även om hur man som rådgivare kan kommunicera med de styrande. Här resonerar han med Rafael om vikten av att framföra sin kritik på ett pragmatiskt sätt: ”Genom att komma med ting som ej passar de rådande förhållandena, kommer ni ovillkorligen att förvirra spelet, hur god er replik i och för sig kan vara.”
Den lärde Rafael svarar: ”Jag begriper ej, vad den finkänslighet och behärskning, som ni anfört, skall tjäna till, om ingenting kan förbättras, när man spänt sina krafter till det yttersta för den sakens skull, och vinsten således endast blir att ondskan hålles inom någorlunda rimliga gränser. /…/ Den måste betraktas värre än en spion, ja, nästan som en simpel högförrädare, som vanmäktigt prisar onda och avskyvärda beslut. Dessutom kan ingen få tillfälle att göra gott, om han råkar i ett sällskap, som föredrar att göra honom ond framför att självt bli gott. /…/ Och därför är det omöjligt att den där finkänsligheten och behärskningen åstadkomma något gott.”
Vem hade väntat sig att en bok med namnet Utopia, från 1500-talet, skulle innehålla en klarsynt och givande diskussion om 2000-talets politiska verklighet?
Läsningen av Mores Utopia påminde mig om vikten av självständigt tänkande och av att ifrågasätta makten. Den påminde mig om att människan inte bara är egoist utan även medmänsklig, och visade att rättssamhället måste motarbeta, inte bekräfta, eller ens acceptera människors egoistiska tendenser.
En utopist är inte en drömmare. En utopist är en realist som tror att utveckling är möjlig – men inte självklar.
