Feministiskt initiativ vill utreda hur sjukfrånvaron ser ut och dess ekonomiska konsekvenser för arbetstagare inom yrkesgrupper som blir särskilt drabbade av karensdagen. Vi vill lyfta effekterna av en indirekt diskriminering, det vill säga att en regel som vid en första anblick verkar lika – att alla löntagare har en karensdag för sjukpenning – i själva verket slår mycket olika.
Förskollärare och barnskötare toppar statistiken bland de största kommunala yrkesgrupperna vad gäller korttidsfrånvaro (1-14 dagar). De har mer än dubbelt så hög korttidsfrånvaro som andra kategorier av lärare med jämnare könsfördelning. Kvinnor är överrepresenterade i sjukfrånvaron, oavsett sjukskrivningens längd.

Detta blir en fråga som behöver granskas feministiskt eftersom kvinnor, som juridisk kategori, generellt sett har både lägre löner och högre sjukfrånvaro än kategorin män och därtill i högre grad har yrken som direkt orsakar kortvarig sjukdom. Den förhandlade lönen är redan den ojämlik: kvinnor tjänar 87 procent av vad gruppen män gör. Karensdagen innebär att alla som blir sjuka, enligt lag förlorar inkomst för den första sjukdagen i perioden. Men på en könssegregerad arbetsmarknad exponeras personer för tillfällig smitta i olika utsträckning. Det gör att det trots den lika regeln finns en ojämställdhetsfaktor inbyggd i karensdagen. Konsekvensen av allt detta är att kvinnor som grupp får ut mindre i lön, sjukpenning, a-kassa och pension.
Vissa yrkesgrupper är helt enkelt mer exponerade för smitta, oavsett hur hängivna de är sina hygienrutiner på arbetsplatsen. Därför behöver vi acceptera att dessa personalkategorier kommer att ha högre kortvarig sjukfrånvaro just på grund av sina yrken och strukturellt kompensera för att ingen enskild person ska behöva bära de ekonomiska effekterna av regelverket.

Förutom smittspridning är barngruppernas storlek en betydande orsak bakom sjukskrivningar bland förskolepersonalen. Feministiskt initiativ vill därför även se ett maxtak för barnantalet. Vi ser det som glädjande att Skolverket nu återinfört rekommendationer för hur många barn det maximalt bör vara per grupp. Men en rekommendation är inte tillräckligt utan det krävs en lagstadgad gräns för att kommunerna ska behöva ta ansvaret att minska gruppstorleken. Från ett barnperspektiv är fördelen med mindre grupper att de ger ökad möjlighet för varje barn att bli sedd och få sina grundläggande behov tillgodosedda, vilket är i enlighet med barnkonventionen.
Att satsa på hållbara arbetsförhållanden för förskolans barn och personal lönar sig på både kort och lång sikt. Utbildad personal som matchar förskolans verksamhet är en bristyrkesgrupp som kommunerna behöver värna för att behålla, och behovet av förskolepersonal stiger med befolkningsökningen. En satsning på förskolan blir alltid en satsning på barnen. Därtill är det ett led i arbetet mot könsdiskriminerande strukturer.