I mitt kvarter på Söder i Stockholm vimlar det numera av fransmän. De söker sig upp för Bellmansgatan där inga turister förut varit. Först var jag förvånad, men nu har vi vant oss i kvarteret.
Orsaken till denna turistström är att Stieg Larssons kriminalböcker utspelar sig där, och de är väldigt populära i Frankrike.
Det är däremot inte hans i Sverige högre aktade författarkollega Stig Larsson. De föddes samtidigt i Umeå, och för att ingen skulle blanda ihop dem kom de överens om att stava förnamnet olika. Stieg förlorade slantsinglingen.
Därav denna bisarra stavning som gör att den ordhistoriska bakgrunden försvunnit. För Stig kommer ju lika mycket av stig som Björn av björn och Sten av sten. Därmed lämnar jag litteraturen och går över till stig från Stieg.

Vi har kolossalt många stigar i Sverige, många gånger fler än Stigar. Säkert tusen gånger minst. Men inte lika många som förr.
Det var en tid i Sverige då vi hade mycket fler stigar, men knappt några riktiga vägar, och absolut inga motorvägar. De landsvägar som fanns avbröts då och då av staket med grind. Det gjorde inte stigarna.
Numera finns det så många snabbare och bekvämare sätt att förflytta sig på än på stigar, mest på vägar och järnvägar. Men knappast trevligare.
Under de nästan tio tusen år då Sverige var ett stigland var stigarna vårt blodomlopp. I brist på vägar fick även kungligheter och biskopar använda dem. Magnus Ladulås som regerade över ett Sverige som aldrig förr eller senare varit större, red på små klövhästar runt omkring i sitt väldiga rike.
På stigarna vandrade de första gårdfarihandlarna runt med sina knyten. Och luffarna och vallflickorna med sina getter och alla andra.
Idag behöver vi inte ens på landet gå på en stig till affären. De enda väglösa landen är i fjällen. Stigar går rådjur och myror på, men få människor. Och djuren är inte tillräckligt många för att hålla dem i stånd, och så förfaller stigarna.

För varje år som går får vi färre stigar. Varje dag växer någon igen för gott. Det allt mer förgrenade vägnätet bidrar till det på två sätt. Dels för att det lurar folk och fä bort från dem. Dels genom att bryta av stigar på mitten. Man går där på en stig som plötsligt tar slut vid en väg, och hittar inte fortsättningen på andra sidan.
Nu i sommar kan vi göra en insats för De Svenska Stigarna. Vi kan gå på dem, och för varje steg trampa ner något som annars skulle ha vuxit och till slut vuxit upp och förstört stigen. Ibland kommer vi till en rotvälta och då får vi inte ge upp, utan klättra runt och tillbaka till fortsättningen.

Om man är ute och joggar mycket är stigarna ofta fina vägar. Särskilt på vår och höst när de är mjuka och fina. Problemet är bara att det finns så mycket rötter överallt, att man måste ta det lu gnt för att inte snubbla. Långa bitar måste man gå. Vill man att det ska gå snabbt är det negativt. Men om man vill ha en trevlig joggingtur och som är nyttig eftersom den ger allsidig motion, ska man välja stigar på en del avsnitt. Det gör att man får bättre balanssinne också.
Så – ut och vandra på stigarna! Nästan inget man kan göra som är bra för miljön är lika enkelt och trevligt. Ännu trevligare än sopsortering!