En vampyrs bekännelser

Anne Rice.
Svensk översättning: Annika Preis.
Modernista 2016.

Vampyren är ett av våra mest ikoniska monster. Redan i de tidigaste vampyrskildringarna, som Bram Stokers Dracula från 1897 och den ännu tidigare Carmilla av Sheridan Le Fanu (1872)  har vampyren trots sin monstrositet attraktiva drag, även om åtminstone Dracula skildras som övervägande frånstötande. Dessa drag har bara blivit mer och mer framträdande, för att kulminera i författaren Stephanie Meyers undersköna och ofta moraliskt högtstående vampyrer i den omåttligt populära Twilight-serien. I dessa berättelser har vampyrens utanförskap blivit något att identifiera sig med istället för ett kvitto på dess monstruösa karaktär. Men innan både Twilight och True Blood-serierna fanns Anne Rices böcker om vampyrerna Louis och Lestat. Den mest kända är En vampyrs bekännelse från 1976 som nu föreligger i nyutgåva hos Modernista och som 1994 blev en storfilm med en ung Brad Pitt, en ung Tom Cruise och en ännu yngre Kirsten Dunst i huvudrollerna.

I En vampyrs bekännelse berättar den cirka tvåhundra år gamla vampyren Louis för en fascinerad reporter om sitt vampyrliv, vilket började i 1700-talets New Orleans när han blev biten av vampyren Lestat som ville komma åt hans plantage. Louis berättar för reportern om ett liv präglat av förbittrade band till den samvetslösa och ytliga Lestat, ångesten blandad med lust inför att ta människoliv och sin kärlek till vampyrbarnet Claudia.
Mycket har redan sagts om de queera och sexuella elementen i såväl gamla som nya vampyrskildringar. Detta drag är i högsta grad framträdande i Rices ofta homoerotiska berättelse om vackra, odödliga män som befinner sig i totalt utanförskap. Men som Jack Halberstam påpekar i sin bok Skin Shows: Gothic Horror and the Technology of Monsters (skriven under namnet Judith Halberstam) så är vampyrgestalten ett helt maskineri av ”annanhet”: den är en manifestation av allt som är tabubelagt eller oönskat i det samhälle som frambringat den. I Stokers Dracula ser Halberstam såväl en gränsöverskridande sexualitet som en antisemitisk bild av ”juden” och den kapitalistiska nidbilden av aristokraten som, liksom Dracula, samlar guld på hög istället för att låta pengar cirkulera i den kapitalistiska ekonomin.

Trots sitt utanförskap skiljer sig dock Louis och Lestat en hel del från Dracula, som framställdes som ett hot från ett fjärran ”öst” som hotade det engelska samhället, och särskilt dess dygdiga kvinnor, med sin vampyrsmitta (analyser av Stokers roman har för övrigt påvisat att vampyrismen för tankarna till skräcken i 1800-talets Europa för både sexuellt överförbara sjukdomar och den ”rasblandning” som enligt tidens rasistiska logik hotade den vita europeiska befolkningen). Rices vampyrer är istället vita män och slavägare i 1700 och 1800-talets amerikanska söder.

Om den engelskspråkiga brittiska gotiken, framförallt den som skrevs under imperialismens dagar, ofta skildrar det monstruösa och skrämmande som något som lurar i imperiets utkanter och hotar att äta sig in mot dess hjärta i form av moderlandet England, så har den amerikanska gotiken beskrivits som upptagen med slaveriets fasor, som den ömsom närmar sig och ömsom förtränger genom att förlägga skräcken någon annanstans, till exempel hos ett monster.
Inom denna gotiska tradition har det som kallas ”Southern gothic” en särställning. Southern gothic beskrivs som gotik som dels utspelar sig i amerikanska södern och drar nytta av dess prunkande vegetation och träskmarker för att skapa gotisk stämning och dels på något sätt förhåller sig till slaveriet och den rasism som har varit och är så grundläggande i det samhället.
I egenskap av vita slav- och plantageägare befinner sig Louis och Lestat på många sätt i samhällets centrum istället för i dess periferi. Samtidigt görs de till Andra genom sin samhörighet med det ”exotiska” New Orleans, vilket så ofta framställs som ett främmande element i den amerikanska nationen med sitt franska arv. Kanske kan därför Louis och Lestats inledningsvis centrala position i Söderns slavekonomi läsas som en kommentar till det monstruösa i detta system.
Det finns en grotesk ironi i Louis beskrivning av slavarnas skräck när de börjar misstänka att han och Lestat är vampyrer – med tanke på att denna skräck borde framkallas av alla vita, då dessa utgjorde en dödlig fara för svarta och bildligt talat sög deras blod oavsett om de var vampyrer eller inte. Hela Söderns ekonomi och samhällsbygge, baserat på slavarbete som det var, skulle med rätta kunna kallas en ”vampyrekonomi”.

Ändå väjer Rices skildring på många sätt för Louis och Lestats grymhet just i egenskap av slavägare. Medan Louis i sin ”bekännelse” vältrar sig i ångest över de människor som fallit offer för hans bokstavliga blodtörst tycks han se tillbaka på sin tid som slavägare nästan i förbigående och när han väl gör det så tycks han uppfatta sig själv som en ”god” herre. Läsaren får istället leta i sprickorna i hans tillförlitlighet som berättare för att se att ondskan var närvarande i Louis liv långt innan han blev vampyr. Liksom många andra gotiska skildringar är Rices suggestiva vampyrberättelse mångtydig och ambivalent till de personliga och historiska trauman den skildrar.