I fredags gick irländarna till valurnorna för att rösta om Lissabonfördraget för andra gången. Detta trots att de redan sagt nej till exakt samma fördrag som de nu röstade om.
Sättet som Lissabonfördraget pressats igenom på, visar ett förakt för demokratin hos EU:s elit. De påstår att irländarna var oinformerade när de röstade första gången och välinformerade den här gången. Tydligare kan inte föraktet för olika åsikter formuleras.

Den europeiska unionen saknar folklig legitimitet. För att återfå EU-medborgarnas förtroende skulle EU behöva förändras i grunden. EU behöver mer av social rättvisa och sysselsättningspolitik och mindre av överstatlighet och nyliberal dogmatism. I ett demokratiskt EU måste medborgarnas beslut och ländernas självbestämmande respekteras.
Det är detta EU-debatten handlar om idag. Hur besluten i EU ska fattas och vilken politik de ska innehålla. Striden pågår om rättvisa löner eller social dumpning, om klimaträttvisa eller brunkol, om jämställdhet eller underordning, om rätten till asyl eller murar mot omvärlden, om arbete åt alla eller nyliberal ekonomisk politik.
De flesta vänsterpartister ogillar folkomröstningsbeslutet från 1994 men vi accepterar det. Det gör att kravet på ett svenskt utträde bara kan fullföljas genom en ny omröstning om medlemskapet. Ett sådant krav driver vi inte, av det uppenbara skälet att vi inte anser att nya folkomröstningar ska genomföras i frågor som redan avgjorts av en folkmajoritet. Därmed har vi idag inte heller en bra strategi för att förverkliga vårt krav att Sverige ska lämna EU.

Utträdeskravet försvårar också för oss att nå ut med det som våra företrädare i EU-parlamentet åstadkommer. Det kan till och med framstå som att vi behandlar folkomröstningen i Sverige 1994 på samma sätt som EU-eliten behandlade folkomröstningarna om konstitutionen i Frankrike och Holland. Eller som de behandlade folkomröstningen i Irland. Eller som Folkpartiet behandlar folkomröstningen om EMU.
Jag har ägnat en stor del av mitt politiska engagemang åt EU-frågan. Jag har arbetat aktivt i Folkrörelsen Nej till EU och var mycket aktiv i kampanjen för ett nej till svenskt medlemskap i EU i folkomröstningen 1994 och ett nej till svenskt medlemskap i EMU i folkomröstningen 2003.
Jag har gjort det därför att det rör den fråga som är allra viktigast för mig – demokratin. Makt ska inte flyttas från Bandhagen till Bryssel och inte från människor till marknaden. Jag har inte haft anledning att ompröva min inställning till vare sig EU eller EMU. Jag är fortfarande motståndare till EU:s politik. Och Vänsterpartiet är och ska fortsätta vara Sveriges mest EU-kritiska parti.
I Ekots lördagsintervju häromveckan sa jag att jag tycker att Vänsterpartiet bör stryka vårt krav på att Sverige ska lämna EU. Det har satt igång en debatt i partiet. Det är naturligtvis bra. Jag vill diskutera hur vi som parti bäst kan bidra till att flytta tillbaka makt från EU till Sverige och från marknad till människor.
Att idag driva kravet på EU-utträde som den viktigaste EU-frågan är att försitta chansen att delta i den klasskamp som pågår.

Vänsterpartiets partiledning har beslutat att ta initiativ till en intern EU-debatt. Frågan om utträdeskravet ur EU är givetvis en kongressfråga vilket jag också framhöll i Ekots lördagsintervju. Men det finns ingen anledning att hasta fram ett beslut redan på kongressen i maj. Vi vill uppmuntra alla olika åsikter som finns i partiet. I den debatten hoppas jag att många vill delta.
Medlemskapsfrågan är avgjord för överskådlig framtid. Därför bör vi fokusera på att demokratisera EU, motsätta oss att unionen får mer makt och angripa dess marknadsstyre. Vi bör lägga större tyngd på samarbete med andra väns­terkrafter i EU och på förslag om hur unionen kan förändras. Först när vi släpper gårdagens stridsfrågor kan vi med full kraft ägna oss åt dagens.