Debatten går vidare om huruvida kvinnoförtrycket i en del förorter ingår i det allmänna patriarkala förtrycket, och är ett resultat av flera års borgerlig åtstramningspolitik, eller om det är en realitet grundad i hedersproblematik och religiös fundamentalism.

Vi och många andra är bestörta, arga och förvånade över hur ledande partikamrater tagit avstånd från de vänsterkvinnor som först lyfte frågan (Zehlia Dagli och Amineh Kakabaveh) och dessutom genom gillande och delningar ställt sig bakom en tidningsartikel där dessa kvinnor utpekas som rasister och islamofober.

Jonas Sjöstedts och Christina Höj Larsens debattartikel (Aftonbladet 8/7) var väl tänkt att gjuta olja på vågorna, men var så allmänt hållen att den egentligen inte uttryckte mer än acceptans för att det finns något som heter hedersproblematik, vilket vi tacksamt noterar.

Men när tidningen Flammans chefredaktör Jonas Thunberg i God morgon Sveriges panel (P1 12/7) på ett nedlåtande sätt avfärdade kunskap och erfarenheter av hedersförtrycket som ”anekdotiska berättelser” kändes det som att vara tillbaka till ruta ett. Och så har det fortsatt på Facebook och andra ställen.

Debatten har inte bara avslöjat en stor kunskapsbrist när det gäller hedersproblematiken och att partiets grund i feminismen sitter väldigt ytligt. Den har också tydligt visat att partiet inte längre är ett sekulärt parti, inte ett sådant som vi en gång gick med i.

Och vad som hänt nu är ju resultatet av att partiet inte vågar vara religionskritiskt fullt ut av rädsla för att indirekt ge sitt stöd åt Sverigedemokraterna. För vi kan ju kritisera den kristna högern i USA, Kristdemokraterna och de bokstavstrogna. Det går hur bra som helst. Men islam och följderna av islamsk fundamentalism i förorterna får vi inte diskutera.

Ett allvarligt problem är att många i dag inom vänstern sätter likhetstecken mellan att vara religionskritisk mot islam med islamofobi och sedan ännu ett likhetstecken mellan islamofob och rasist. Så stryper man all diskussion som kan föra framåt.

Partiet måste bli helt sekulärt igen. Sekularitet betyder inte att alla i partiet ska vara ateister. Vi har och har haft många troende socialister i vårt parti. Det är deras ensak. Det betyder att partiet som parti inte ska ägna sig åt religion eller politiskt stödja, direkt eller indirekt, någon religionsutövning, vilket förekommer i dag.

Och politiskt/parlamentariskt prioriterar exempelvis partiet i dag inte att de religiösa friskolorna ska stängas i första hand utan tycker bara att alla friskolor ska bort. Men det är faktiskt de religiösa förskolorna och skolorna som är farligast. Och det finns andra dimensioner än de som ryms inom begreppet ”Inte till salu”.

Men kan man vara ett sekulärt och religionskritiskt parti och samtidigt vara för religionsfrihet? Visst kan man det. Men när religionsutövningen krockar med mänskliga rättigheter, barns rättigheter, demokratiska principer eller är emot grundlagen, då måste samhället reagera.

De uppräknade rättigheterna är självklart överordnade religion och gamla medeltida sedvänjor. Det anses exempelvis självklart att samhället går in och tar över ansvaret när barn till Jehovas vittnen ska opereras och föräldrarna vägrar blodtransfusion. Är det för att Jehovas vittnen är en extrem variant av kristendomen som det går bra?

En av våra partiledare myntade begreppet ”Jävligt högt i tak och långt till dörren”. Ska vi kanske försöka leva upp till det?