Valresultatet på 5,7 procent är nära nog identiskt med förra valets resultat och naturligtvis en besvikelse för alla oss som ville se en stark röst för rättvisa och solidaritet. Faktum är att det här valresultatet är ännu sämre än det förra. Då var väljarna beredda att ge den borgerliga regeringen nytt förtroende, om än ett minskat sådant. Men i detta val har regeringen inte fått förtroende, väljarna ville ha annat. Alla borgerliga partier backar, statsministerns parti tappade var tredje väljare. Vänsterpartiet har dock inte förmått kanalisera missnöjet med regeringen.

Vänsterpartiet har lyckats med två viktiga delar i det här valet. Vi lyckades få upp vår viktigaste fråga på dagordningen och vi har med Jonas Sjöstedt valrörelsens skickligaste retoriker. Förväntningarna på honom har varit att genom förnuftets resonemang övertyga alla som inte förstått att vi har rätt. Problemet är bara att man inte övertygar med rationella argument. Du måste koppla an med en berättelse framåt som ger en gemensam känsla, en tillhörighet. Det saknades i detta val. Att stoppa vinsterna är inte svar på väljarnas fråga. Efter problemformuleringen behövs en lösning, den förmedlades inte.

När Jonas Sjöstedt valdes till partiordförande 2012, så borde det ha ackompanjerats med en historia och en vision framåt. Då fanns ett unikt tillfälle att skapa bilden av Vänsterpartiet. En ny bild där man med en rad progressiva förslag, kombinerat med en ny grafisk profil och framtoning, ger en tydlig signal om nystart.
En nystart likt den Moderaterna skapade med Fredrik Reinfeldt som la grunden för Nya Moderaternas framgångar. Den här signalen om nystart har ännu inte kommit från Vänsterpartiet. Det har gjort att väljarna inte har sett skillnad mellan det ”gamla Vänsterpartiet” och det nya.
Vi släpar efter i vår mentala uppfattning av oss och det politiska landskapet, vi blickar ofta bakåt i reflektion, men sällan framåt till det nya runt hörnet. Att vi saknar den här förmågan att blicka framåt och anpassa oss visar sig tydligt när man ser nästa anledning till valresultatet. Fi nästan åttadubblade sitt valresultat. Det är inget annat än ett underkännande av Vänsterpartiets förmåga att anpassa sig till väljaropinionen. 30 procent av Fi:s väljare kom från V.

Det kan inte ha gått någon förbi att vi hade en feministisk våg som vi inte sett motstycke till på väldigt länge. Men Vänsterpartiet lyckades inte koppla an till det. Vi missade den strömmen. Vi pratade för lite feminism, för smalt, för få kvinnliga företrädare syntes. Vi hade faktiskt lägre förtroende i jämställdhet än Moderaterna enligt undersökningar på valdagen. Det är inte för att vi har en dålig feministisk politik. Det är för att vi inte lyfte den. Väljaren känner inte till den.
Som försvar kan man mena att Gudrun Schyman har en unik förmåga att locka väljare. Så är det, men den förmågan har även Jonas Sjöstedt till viss del, han attraherar bara en annan väljargrupp. Det är knappast så att Fi hade ett bättre utgångsläge än V att vinna förtroende. Tvärtom har vi resurserna och fördelen av garanterad plats i riksdagen. Hög risk i fråga om Fi kommer in i parlamentet är förmodligen den främsta anledningen att väljare som ville rösta på dem inte gjorde det.

För att bygga ett starkt Vänsterparti för framtiden så måste vi förstärka känslan, bilden, formen och ”varumärket” av oss. Vi behöver dessutom bredda och få in fler representanter för vår politik, också rasifierade, också unga. Det måste synas att vi är många olika människor i det här partiet. Vi behöver synliggöra fler kvinnor och presentera spännande progressiva förslag som knyter an till människors vardag. Vi måste våga vara trendiga och skapa prisbelönt form. Vi behöver haka på den feministiska vågen och vi behöver bli mycket bättre på att känna av väljarströmningar i framtiden. Örat måste vara mot marken.
Detta val förlorade vi för att vi talade för lite feminism och saknade en berättelse och känsla. Att inte se slutsatserna kommer bara göra att vi halkar efter än mer mot mer snabbfotade opinionsbildare.