Ibland är filmer så bra att man bär dem med sig i tankarna flera dagar efteråt. Den nya svenska filmen Miffo är precis så bra.
Miffo handlar egentligen om flera olika saker och man hittar nog sin favoritdel beroende på vem man är. Det är en rolig film med mycket humor.

Det är en vacker kärlekshistoria på ett gammalt klassiskt tema. En finare ung man blir förälskad i den fattiga arbetarflickan, som i filmen dessutom sitter i rullstol.
Filmen är en skildring av det svenska klassamhället och en mycket träffsäker bild av svensk arbetarklass – men utan pekpinnar.

Det är en film om medelklassens idealism och välvilja och scenen när den unge prästens medelklassvänner med rödvinsglas i händerna står i sin bostadsrätt i innerstaden och sjunger gamla progglåtar är så träffande att det gör ont i magen.

Filmen är också en oerhört välgjord beskrivning av hur den unge aktivisten med naiva blå ögon och ett stort hjärta söker jobb i förortskyrkan.
I förorten har ju människorna verkliga problem, förklarar Jonas Karlsson för den äldre tämligen luttrade prästen. Men gå och förklara det för dem då, svarar Ingvar Hirdwall. Den nyexaminerade prästen står på sig.
Det är ju bara att trycka lite flygblad, sätta upp några affischer, prata med folk så kommer de nog till kyrkan. Med ett antal år i både ungdomsförbund och partiförening är det väldigt lätt att känna igen sig.

Jonas Karlsson är en av Sveriges absolut bästa skådespelare. Regissören Daniel Lind Lagerlöf har tidigare gjort Vägen ut och den helt lysande Hans och Hennes.
Miffo är svensk film när den är som allra allra bäst och känslan man har kvar i magen efteråt är viktig.