Utan ett språk för ras kommer Sverige att fastna för evigt i melankolins klibbiga nät. Forskaren Tobias Hübinette tar itu med den svenska färgblindheten.
Perfekt plats, tänker jag när jag kliver in på Espresso house i centrala Stockholm. Den etableringsaggressiva och överprisade kedjan är kanske det mest integrerande svenska offentliga rummet. Med sin anonymitet och generiskt kontinentala air erbjuds den optimala miljön för min intervju. Här samlas den daglediga, den egenanställda, förortsfolket såväl som reklam-vd:n. Tobias Hübinette och jag har inte träffats förut, men är man det minsta intresserad av antirasism eller adoptionsfrågor och har konton i sociala medier så vet man vem han är, forskaren och opinionsbildaren som med sitt prydliga språk, ibland lutande mot det torra och garderande, ger upphov till långa trådar av engagemang från både höger och vänster. Nu gäller det hans senaste bok: Den svenska färgblindheten.
Tobias Hübinette är bland mycket annat känd för sitt passionerade engagemang i adoptionsfrågan. Som adopterad var han tidigt ute med att orsaka dålig stämning genom att ifrågasätta de förment altruistiska incitamenten att flyga hem barn från fjärran länder. Förenklat menar han att den godhet som ligger i idén om att rädda ett barn med ett annat utseende och hudfärg från fattigdom och låta det växa upp som om det inte vore någon skillnad, skymmer historier om kriminell verksamhet, kolonialism, rasism och hjärtskärande uppbrott mellan mödrar och deras barn. Det har också med den svenska färgblindheten att göra. Jag börjar med att be om en definition.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Det är idén att det enda godtagbara sättet på vilket vi ska förhålla oss till ras på är att inte prata om det. Inte se det, inte namnge det, diskutera det eller sätta siffror på det. Som om vi plötsligt en dag skulle sluta prata om kön eller klass.
Varför är det då så svårt att tala om ras i Sverige? Tobias Hübinette härleder svaret till vår historia, närmare bestämt vårt lands fixering vid ras under 1900-talet, där Sverige sticker ut bland de demokratiska länderna. Det biometriska dokumentationsarbetet inleds så sakteliga vid mitten av 1800-talet och kulminerar 1922 med grundandet av Rasbiologiska institutet, ett mörkt kapitel som flera andra redan skrivit om, bland annat Maja Hagerman och Ola Larsmo.
– Svenskarna blev besatta av att de var vackrare och vitare än alla andra, rasrenare än alla andra vita folk på jorden.
Det fick styra stora delar av den politik som reglerade den så kallade lilla världen och familjen, och där steriliseringarna är ett av många exempel. I länder som deltog i andra världskriget avtar den rasbiologiska doktrinen strax efter krigsslutet. I Sverige hänger den kvar i flera årtionden till.
– Men när man bryter med den så gör man det tvärt och mycket extremare än alla andra. Färgblindheten blir en flykt från det egna förflutna, den egna historien. Den förstör samtidigt möjligheten till ett öppet samtal om hur otroligt rassegregerat Sverige är i dag, kanske till och med värre än andra västländer, kanske till och med det värsta landet. Och det kan vi inte prata om när vi saknar ett språk om ras. Och om man hjärntvättar ett lands barn i generationer i årskull efter årskull att de är vitare än alla andra, rasrenare än andra, vackrare än andra, då sätter sig det även om man slutar att prata om det.
I dag märks det, menar Hübinette, genom att dagens infödda majoritetssvenskar utan problem utseendemässigt kan skilja svenskar från icke-svenskar på ett sätt som inte är lika påtagligt i andra västländer. Han medger att USA och Storbritannien i grunden är rasistiska länder, men på ett annat sätt än i Sverige.
– Det svenska rastänkandet är så mycket mer exklusivt och exkluderande. Amerikanskheten är mer inkluderande, de vill att man ska bli amerikan. Det kan låta konstigt eftersom vi upplever amerikaner som extremt rasistiska. Ändå är det mycket svårare att passera som vit i Sverige än i länder som vi anser är mer rasistiska som exempelvis i Storbritannien, Frankrike, Nederländerna eller USA.
I Den svenska färgblindheten målar Tobias Hübinette en tidsbåge för fenomenet. Det börjar med ett vetenskapligt intresse i Linnés anda att klassificera, mäta och dokumentera människors kroppar, något som 1922, vid tiden för demokratins genombrott, kulminerar med etableringen av Rasbiologiska institutet. Den fasen pågår en bit in på 1960-talet och då bryter man med det tvärt. Färgblindheten blir en flykt från den egna historien. Bland annat kan skiftet från ett biologiskt till ett socialt tänkande läsas av i det faktum att minoritetsfrågor vid den tidpunkten övergick från Medicinalstyrelsen till Socialstyrelsen (”Var det förnuftigt att blanda generna?”). Det var därför som just Medicinalstyrelsen fick i uppdrag att uttala sig i frågan om huruvida Sverige skulle börja adoptera icke-vita barn från andra länder eller ej i början av 1960-talet.
– Det gamla rastänkandet försvinner ut, men idén om svenskarna som överlägsna tar i stället form i det som jag och Catrin Lundström kallar för den vita solidaritetsperioden. I dag befinner vi oss i det vi kallar den vita melankoliperioden. Men färgblindheten kvarstår, vilket gör att det inte går att sörja det som gör ont.
Melankolin syftar dels på sorgen över det faktum att det vita Sverige som gällde fram till långt in på 1980-talet inte längre existerar. Något som inte kan sägas rätt ut eftersom vi enligt Hübinette inte pratar om ras längre, och dels finns det en sorg över att det antirasistiska och solidariska Sverige också är borta nu. Det som vi tidigare var så stolta över.
Varför är det så svårt att tala om ras i Sverige, inte minst inom vänstern? Trots att vi har en mer rasistisk regering än någonsin i svensk historia.
– För mig är det som kallas klassklyftor snarare rasklyftor i dag och inget annat. Mitt sätt att se på det är att Sverige under större delen av 1900-talet under socialdemokratins dominans, lyckades lyfta i stort sett hela arbetarklassen. Alla fick det bättre, så till den grad att Sverige kom att bli ett av världens rikaste länder, och dessutom samtidigt världens mest jämlika land som inte var en kommunistisk diktatur. Allt det gjorde att det stora flertalet av de som bodde i Sverige, inte bara majoritetssvenskar utan även andra, invandrare från nordiska länder, Europa och från Jugoslavien under 1970–90-talen kom att tjäna på det.
Men de som kom efter 90-talet har inte fått uppleva det, utan har utestängts från samhället i stort och det är det som enligt Hübinette förklarar att klassklyftorna i dag är rasklyftor. Färgblindheten gör samtidigt att det inte går att tala klarspråk om vilka som verkligen är fattiga och som halkar efter.
– Då missar man helt enkelt att adressera hela problemet.
Så du säger att den arbetsrättsliga urholkningen är en form av rasism?
– På sätt och vis. Grunden för att få ett bra liv i Sverige är att vara fast heltidsanställd och helst också fackligt ansluten. Därmed får du tillgång till alla välfärdstjänster, från vaggan till graven. Men om vi inte fyller upp till de kraven vilket flertalet av de utomeuropeiskt födda invandrarna inte gör av olika orsaker, kommer man inte in i det här välfärdssystemet.
Den nuvarande fasen är alltså enligt Hübinette melankolins. Men hur tar man sig ur den – och går det? Enligt honom är den vita melankolin drivkraften för SD:s väljare, som tar sig uttryck i en vilja att nollställa, vrida klockan tillbaka och återuppväcka ett Sverige som inte längre finns. Men det går inte eftersom det är för sent att göra det. Samtidigt menar han att melankolin även delas av den vita antirasismen och den vita vänstern.
Men vilka är den ”vita vänstern”? Den svenska färgblindheten var väl en del av ett internationellt engagemang för koloniserade folk, som många länder också har tackat för, som till exempel Sydafrika?
– Med den vita vänstern menar jag den vänster som har anammat färgblindheten som både ett sätt att bekämpa rasismen på och som det enda sättet att förhålla sig till ras på. Det vill säga, idén om att bara vi avskaffar ordet ras och slutar att tala om ras så försvinner rasismen. Och det faktum att färgblindheten var en av drivkrafterna bakom den svenska antiapartheidrörelsen och solidaritetsrörelsen med det globala syd, med antikoloniala rörelser världen över och med de svarta amerikanernas kamp liksom med tron på att utlandsadoptionerna utgjorde ett antirasistiskt projekt, lär oss att alla fenomen innehåller flera sidor och kan leda till flera olika resultat.
Den ”vita vänstern” strider för saker som gynnar ickevita – som en universell välfärd, offentlig skola, fler hyresrätter. Skulle allt detta motiveras av vit melankoli?
– Eftersom det handlar om att försöka återupprätta det solidariska Sverige så går det att säga att det delvis handlar om det, men begreppet vit melankoli kan samtidigt inte förklara allt utan det handlar mer om att försöka förstå hur både SD och vänstern kan dela liknande känslor av sorg och förlust över att något har gått förlorat för alltid.
Med så mycket kunskap och forskning som Tobias ägnat åt rasismens förklädnader så undrar jag om han ändå inte med sin intuition kan se in i framtiden. Finns det en vändpunkt vid horisonten?
– Vi kommer nog inte ur melankolin och det är själva grundbetydelsen i ordet. Melankoli handlar om en omedveten sorg. Sorg är det medvetnas sorg, den naturliga sorg människor känner vid dödsfall eller skilsmässa. Men melankoli innebär att man sörjer utan att riktigt förstå på djupet att man gör det. Den fasen kan man därför i värsta fall fastna i för alltid. Det är bland annat därför vi måste börja prata om ras. För att sörja ut det här och kunna gå vidare.
