En sån där människa behöver för mycket käk.
Det gör människan dyrare.
För att skaffa käket behöver man människor.
Kockarna gör maten billigare, men
ätarna gör den dyrare.
Det finns överhuvudtaget för få människor.
Vad är egentligen en människa?
Vet jag vad en människa är?
Vet jag vem som vet det?
Jag vet ej vad en människa är,
det är bara priset jag vet.
Bertold Brechts Song von Angebot und Nachfrage alt Lied des Händlers handlar om omöjligheten att förstå människan utifrån borgarens profitperspektiv. Sällan har den talat så tydligt som dessa dagar då svensk media skall begripa sig på vad som händer i Tyskland. Så mycket begriper man att det handlar om regeringens hårdfört antisociala politik. Men eftersom den politiken också anses fullkomligt nödvändig finns det ingen annan möjlighet än att fortsätta den, oavsett om den driver människor i armarna på fascismen.
Det är nu inte så enkelt att människor söker sig till fascismen så fort arbetslösheten stiger.
Mitt under brinnande krig satte sig Erich Fromm för att analysera fascismens grund och vänsterns misstag i sitt verk Flykten från friheten från 1941. De tyska och italienska kommunisterna hade båda på sitt sätt missförstått fascismen som en radikalisering av samhället, en rörelse som förebådade revolutionen.
Fromm ansåg att fascismen var det rakt motsatta: en rörelse som på alla sätt stod för det bestående, som försökte upphäva bristen på trygghet i det kapitalistiska samhället. Visserligen strävar människor efter frihet och kapitalismen är historiskt sett ett system som tillåter mycket högre grad av frihet än slavsamhället och feodalismen. Men tryggheten – arbete, försörjning och en säker ålderdom – är alltid bräcklig under kapitalets styre, och i värsta fall försvinner den helt, så som skedde i krisen efter börskraschen 1929. Det är i denna situation fascismen kan utgöra en slags lösning, ur psykologiskt perspektiv. Fascismen skapar en ny, över människan stående auktoritet i ledaren och staten, och lovar alla, utom dem som inte anpassar sig, en plats.
Med insikten om att 1930-talet inte skall hända igen medverkade liberalerna till arbetarrörelsens bygge av välfärdsstaterna efter andra världskriget. Aldrig mer arbetslöshet, var det stridsrop som ekade långt in i borgerligheten och framtvingade sociala skyddsnät och en politik för full sysselsättning.
Det var denna insikt som övergavs när globaliseringen – att maximera konkurrensen mellan arbetare och länder – istället blev borgarklassens ideologi. Nu rivs välfärdsinrättningarna ned igen. Det är helt logiskt: välfärdsinrättningar gör människan dyrare.
Gerhard Schröder har tidigare, liksom skett i Sverige ”reformerat” pensionssystem och sjukförsäkring. Hans senaste plan, Agenda 2010 är en mycket mer genomgripande förändring än de nedskärningar som skett i Sverige. Den går direkt in på kärnan i välfärdstaten – de transfereringar som skall se till att människor kan klara sig ekonomiskt även i tider av hög arbetslöshet. Bokstavligt talat gör den en femtedel av invånarna i östra Tyskland till socialbidragstagare, med en lägstanivå på motsvarande 3 000 kronor i månaden.
Helt klart är att de fascistiska partierna inte skulle ha en chans att ens nå upp till kvalgränsen om inte denna politik hade förts.
Att finna vägen ut ur den ekonomiska politik som förs i de europeiska länderna idag är därför inte en sekundär uppgift, utan den främsta i den antifascistiska kampen. Vi skall tacka slumpen att det tyska vänsterpartiet PDS inte inlåtit sig i att schackra bort välfärden i Tyskland den här gången. Förhoppningsvis kan de med detta väljar-stöd i ryggen bli ett parti som hamnar på rätt sida i den sociala kamp som nu pågår.
Vi har inget val, säger Schröder och Sveriges samlade politiska expertis och kan inte begripa varför fascismen kommer tillbaka när välfärden raseras. Men hur skulle de kunna veta det? Det är bara priset på människan de känner till.