Den turkiske presidenten Abdullah Güls statsbesök och samtalen mellan honom och PKK-ledaren Öcalan har aktualiserat det kurdiska folkets kamp – i Turkiet och flera andra stater. Det är ju nämligen så att kurder utgör minoritetsgrupper inte bara i Turkiet utan också i några andra stater.
Vad är då Kurdistan? Som Kurdistan brukar betecknas ett område som sträcker sig över gränserna till fem statsbildningar: Turkiet, Irak, Iran, Syrien och före detta Sovjetunionen. Kurdistans gränser är inte officiellt fastlagda utan grundar sig på uppskattningar av befolkningens etniska tillhörighet i olika områden.
Inom den del av Kurdistan som ligger i Turkiet beräknades omkring 1990 bo 10-12 miljoner kurder, i Irak 4 miljoner, i Iran 5-6 miljoner, i Syrien 800 000 och i före detta Sovjetunionen 500 000. Kurderna ansågs representera 80-85 procent av befolkningen i detta landområde.

Det kurdiska området har under historiens lopp delats mellan olika makter. Kurderna är ett av de få större folk som inte har en egen nationalstat. De åtnjuter inte heller någon reell nationell autonomi inom de stater där de är bosatta. Tvärtom utsätts de för ett långtgående nationellt förtryck.
Amnesty International och andra rättighetsorganisationer har rapporterat om hur grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna drabbat kurderna i de fem länderna. Det handlar om massarresteringar, tortyr, ”försvinnanden” och mycket stränga straff, i många fall döden.
Min första kunskap om de barbariska åtgärderna mot kurderna kom i samband med gasbombningen av staden Halabja i mars 1988. Den uppgavs ha skördat 5 000 offer, de flesta av dem civila, däribland många kvinnor och barn. Indignerade protester kom från många länder. Man protesterade inte endast mot gasbombningarna utan över huvudtaget mot förtrycket mot och förföljelserna av det kurdiska folket och för att kräva mänskliga rättigheter åt kurderna.

I Sverige bildades Svenska kommittén för kurdernas mänskliga rättigheter. Det var en partipolitiskt och religiöst obunden sammanslutning med två uppgifter: 1. att i Sverige sprida information om kurdernas situation i hemländerna och i exilen. 2. att verka för ett respekterande av kurdernas mänskliga rättigheter. Bakom kommittén stod alla de politiska partierna i riksdagen, Svenska kyrkan, fackföreningsrörelsen och olika humanitära organisationer som Rädda barnen, Röda korset och Amnesty (liknande organisationer bildades i en rad länder och ett internationellt samarbete inleddes).
Till ordförande i den svenska kommittén valdes Metalls ordförande Leif Blomberg och till vice ordförande Thomas Hammarberg. I en bred styrelse omfattande 25 personer fanns bland andra kulturpersonligheter som Gösta Ekman. Undertecknad utsågs till VPK:s representant i styrelsen. (Efter Leif Blombergs hastiga frånfälle utsågs jag av styrelsen till dess ordförande.)
Vi verkade efter vår förmåga för kurdernas sak. Möten och demonstrationer ordnades. Direkt stöd gavs också till de båda, kan man kalla dem början till statsbildningar, som fanns i norra Irak.
Jag fick efter några år andra partiuppgifter, det politiska arbetet för kurdernas sak fortsattes under ledning av andra intresserade. Riksdagsgruppen inlämnade flera motioner med förslag som stödde det kurdiska folkets kamp.

Arbetet för stöd åt det kurdiska folkets kamp för mänskliga rättigheter är en viktig del i vårt partis historia. Den har aktualiserats genom den turkiske presidentens besök. Men det är viktigt att komma ihåg att kurderna inte bara finns i Turkiet utan i flera länder som påpekats ovan. Stödet till det kurdiska folkets kamp för mänskliga rättigheter måste självklart gälla alla länder.