Den 26 november, kort efter en dödlig brand i ett höghus i Xinjiang, tog demonstranter runtom i Kina till gatorna för att protestera mot regeringens restriktiva ”zero covid”-strategi.

Den libertarianska högern, maskmoståndare och anti-vaccin-aktivister började omedelbart fira händelserna som en bekräftelse på deras egna protester mot alla former av biopolitisk* statlig intervention. Charlie Kirk, ledare för den ultrakonservativa organisationen Turning Point USA, twittrade att ”Kina är plötsligt rätt likt Kanada” och antydde därmed att det skulle finnas en likhet mellan de kinesiska protesterna och den så kallade Frihetskonvojen av lastbilsförare som protesterade mot vaccintvång under början av 2022.

Vi är tveksamma inför att ge extremhögern (vilken inte längre kan beskrivas som ett ytterkantsfenomen) ytterligare utrymme, men den här typen av berättelser har uppgått i en gemensam atmosfär av resignation inför virus-spridningens upplevda oundviklighet, som om pandemin och allt det lidande den förde med sig var något förutbestämt. Denna normalisering av döden på grund av covid-19 – att beskriva det som en naturlig del av livet självt – är ett sätt att i efterhand rättfärdiga de katastrofala följderna av pandemin i stora delar av västvärlden, inte minst oviljan att försöka eliminera viruset redan tidigt 2020. Det etablerar också en missvisande binär bild av pandemins möjligheter: antingen nihilistisk nekropolitik (”business as usual”-modellen) eller en ändlös spiral av allt intensivare auktoritär övervakning.

Det här förenklade sättet att se på saken gör också att man riskerar att missförstå de kinesiska protesterna, genom att tolka demonstranternas motstånd mot den auktoritära biopolitik som är ”zero covid” som ett krav på att i stället få USA:s nekropolitik*. Samtidigt inskränker också det binära synsättet vår möjlighet att dra globala lärdomar av pandemin när vi går in i en era av kollektiva kriser.

Fruktansvärda och onödiga dödsfall till följd av pandemi-restriktioner har varit katalysatorer för den senaste vågen av protester i Kina. Branden i Ürümqi, som dödade minst tio personer i ett lägenhetshus som befann sig i långvarig karantän, är bara det senaste exemplet. I september dog 27 personer när en buss kraschade på väg till ett karantäncenter i Guiyang i Guizhou-provinsen tidigt på morgonen. Ett okänt antal människor har flytt eller dött efter att ha nekats läkarvård för icke-covid-19-relaterade sjukdomar. För att inte tala om självmordsfrekvensen under längre perioder av nedstängning.

I fallet med branden i Ürümqi ska brandkåren ha varit på plats inom 30 minuter, men det tog dem därefter nästan tre timmar att ta sig fram genom karantän-grindar, staket, säkerhetsvakter och parkerade bilar vars batterier laddat ur.

Kina har en lång tradition av sörjande och politiska protester, och den nya vågen uppstod ur dessa tragiska, irrationella och förebyggbara dödsfall.

Händelserna har gjort mycket för att sabotera den stora ansträngning som den kinesiska partistaten har gjort för att skapa ett narrativ av framgångsrik pandemihantering. Med sin ”zero covid”-politik har det kinesiska kommunistpartiet försökt framställa sig självt som en motpol till väst i allmänhet och USA i synnerhet — en biopolitisk stat som ”sätter in sina styrtekniker för att försvara livets trygghet mot externa hot”. Det är en centraliserad teknokrati som skiljer sig kraftigt åt från den klassbaserade revolutionära politik som präglade Mao-eran. Tills den mer smittsamma omikron-varianten började spridas hade den kinesiska regeringen framgångsrikt mobiliserat befolkning, stat och ekonomi i en gemensam ansträngning för att minska smittspridningen genom användandet av ny övervakningsteknik, speciellt anpassad för att kartlägga, spåra och kontrollera befolkningen. I folkhälsans namn skapade partistaten en detaljerad immunitets-apparat, som var beroende av både av offentlig efterlevnad och tvång. Resultatet var låg smittspridning, och få sjuk- och dödsfall på grund av viruset.

Det står i tydlig kontrast till USA, där över en miljon människor har dött till följd av covid-19, många 2020, innan vaccin fanns tillgängliga. Mot slutet av november 2022 räknar USA fortfarande drygt 330 covid-19-dödsfall om dagen. I sin nya bok om pandemin What world is this? argumenterar Judith Butler för att normaliseringen av dödsfall på grund av covid-19 innebär att man också ser en procentandel av befolkningen som överflödig, eller att ”massdöd hos mindre beklagansvärda undersåtar spelar en central roll i att upprätthålla sociala skyddsnät och den allmänna ordningen.”

Att USA är en nekropolitisk kultur går inte att förneka (en av författarna till den här artikeln skriver från sitt hem i Colorado Springs, där en beväpnad man nyligen dödade fem personer på en nattklubb för queera). Det finns inte tillräckligt med sorg i världen för USA:s dödsfall orsakade av covid-19, av skjutvapenvåld (särskilt normaliseringen av skolskjutningar), polisbrutalitet, överdoser och självmord. Det är inte en överdrift att säga att acceptansen av grym, meningslös och förebyggbar död och svår sjukdom – särskilt för fattigare, rasifierade och medicinskt sårbara delar av befolkningen – är en nyckelkomponent i USA:s samtida kultur.

Donald Trumps kapitulation i maj 2020, när han medgav att ”det kommer att bli mer död”, tycks vid första anblick verkligen utgöra antitesen till Kinas åtagande ”folket först, livet först”. På ytan kan dessa två poler, den ena nekropolitisk och den andra biopolitisk, tyckas uppstå ur två motstridiga politiska system: USA och många andra västländer värderade en omstart av ekonomin och en återgång till ett någorlunda normalt tillstånd över människors liv och hälsa. Kina däremot, var redo att lida ekonomisk skada för att skydda sina invånares liv. Till en början tycktes denna jämförelse stärka kommunistpartiets berättelse. Kinas teknokratiska biopolitik påstås värdera livet som något heligt – som Xi Jinping uttrycker det: ”Människor har bara ett liv. Vi måste skydda det.” – medan USA förespråkar en nekropolitisk oundviklighet, där accepterandet av irrationell död framställs som en nödvändighet för liv, frihet och mänskligt välmående.

Men denna bipolära bild faller samman så fort man inser att kommunistpartiet över allt annat värdesätter sin egen legitimering, som under pandemin har byggt på att det värdesätter mänskligt liv. Det byråkratiska införandet av ”zero covid” som följde innebar att statistiken över sjukdomsfall och inneslutning – det vill säga hur väl staten tycks lyckas med sin uppgift – är av större betydelse än de liv som faktiskt räddas. När människor synligen lider eller dör på grund av kommunistpartiets pandemipolitik börjar den biopolitiska logiken krackelera.

Ingen scen fångar denna motsättning på ett tydligare och mer smärtsamt sätt än människor som brinner upp, inlåsta utifrån i sina egna lägenheter, medan deras grannar ser på och spelar in deras döende röster som ber om hjälp. Det är inget fel i sig med ett biopolitiskt engagemang för att upprätthålla livet under en pandemin (det är precis vad vi förespråkar utan att hemfalla till auktoritär biopolitik) – problemet är att kommunistpartiets överordnade prioritet är dess egen legitimitet, där virusbekämpningen blir en central punkt i de legitimerande berättelserna. Ur den här synvinkeln handlade den kinesiska biosäkerhet som fick så stort utrymme i landets svar på covid-19 mindre om att ”skydda det kollektiva livet från risker” och mer om att skydda partiets liv.

Denna text är till för betalande läsare. Vill du läsa hela? Prenumerera nu!

Christian Sorace & Nicholas Loubere