År 2015 sökte 23 000 afghanska barn asyl i Sverige utan sina föräldrar. De flesta av dem fick avslag eftersom de inte ansågs ha tillräckliga asylskäl.

Vad fick deras föräldrar att skicka iväg dem på en dyr och farlig resa till Europa? Varje flykting har sina egna erfarenheter, men många har en gemensam historia.

De kallas afghaner, men Afghanistan var aldrig deras hem. Deras föräldrar flydde till Iran undan krigen och talibanväldet när de var små eller ännu inte födda. De var shiamuslimska hazarer, en grupp som förtryckts och marginaliserats i det sunnimuslimska Afghanistan och bär med sig minnet av folkmordet i slutet av 1800-talet. Då dödades, fördrevs eller förslavades två tredjedelar av folkgruppen.

Under talibanerna var de rättslösa och många tvingades iväg från sin jord. De som gjorde motstånd dödades. Familjer, ofta med unga änkor, tvingades lämna sina hem och flydde till Iran. Där slog de sig ned i stadsdelar där det redan bodde hazarer, för att känna sig någorlunda trygga.

I det shiamuslimska Iran accepterades hazarernas religion. Men de levde där utan tillstånd och diskriminerades. Parker hade skyltar om att afghaner inte var välkomna, och de fick stå i en speciell kö för att köpa det bröd som blivit över när iranierna handlat. Utan uppehållstillstånd fick de inte åka taxi, köpa telefonkort eller skicka paket. Och hazarernas östasiatiska utseende gjorde att de inte kunde gömma sig och låtsas vara iranier.

Migrationsverket frågade knappt om deras asylskäl utan försökte bara hitta bevis för att de antingen var ”arbetsföra vuxna män” eller kunde tas emot av välvilliga släktingar i Afghanistan.

Barnen ärvde sina mammors rädsla för talibanerna och det stora folkmordet. De växte upp med känslan av att vara föraktade och lärde sig att det var farligt att lämna den egna stadsdelen. Redan innan de var tio år arbetade pojkarna hos skräddare, som mattknytare, på tegelbruk och byggen. Några timmar om dagen fick de gå i speciella flyktingskolor.

Så började kriget i Syrien. När Iran skickade trupper för att strida på Assads sida började polisen fånga unga hazarer och ge dem ett ultimatum: Åk till Syrien som soldat eller så skickar vi dig till Afghanistan. Många som sändes till Syrien kom aldrig hem igen. Afghanistan var ett lika skrämmande alternativ. Hur skulle en ensam 15-åring klara sig där, utan familj, utan arbete och utan att ens kunna den afghanska varianten av persiska?

Så de flydde. För chansen att alls kunna leva. Men i Sverige blev de återigen hotade med deportation till Afghanistan. Ingen brydde sig om varför de flytt från Iran eller om hotet att tvingas bli barnsoldater. Deras pappor hade varit afghanska medborgare, och därför var det till Afghanistan de skulle utvisas. Migrationsverket frågade knappt om deras asylskäl utan försökte bara hitta bevis för att de antingen var ”arbetsföra vuxna män” eller kunde tas emot av välvilliga släktingar i Afghanistan. De allra flesta fick avslag på sin asylansökan.

Att åka till Afghanistan är otänkbart för dem och att återförenas med familjen i Iran är inte möjligt. Så de har gjort allt för att slippa ”återvända”. En del lyckades få ny prövning och asyl i Sverige, andra fick respit genom gymnasielagen. Tusentals flydde vidare till andra länder i Europa där det var lättare att få förståelse och uppehållstillstånd. Och många blev kvar, utan att se någon annan möjlighet än att leva som papperslös.

Nu har de varit i Sverige i nio år, gått i svensk skola och blivit vuxna i det svenska samhället. Hur många som i dag lever som papperslösa vet vi inte, men vi vet att de lever i ständig rädsla och saknar allt – hem, inkomster, trygghet. Människor som gått ut gymnasiet och har fasta jobb får nu utvisningsbeslut på grund av formaliteter. De som söker asyl på nytt får oftast avslag. Flyktingar som tillåtits stanna i Sverige för att de var barn har nu blivit vuxna och ska utvisas. Det är allt svårare att få asyl i övriga Europa och svensktalande afghaner skickas tillbaka hit för att tvingas in i det svenska skuggsamhället.

Alla de afghanska barn som kom 2015 var inte hazarer, och alla hade inte vuxit upp i Iran. Men alla flydde för att de inte kunde leva i Afghanistan. Det enda rimliga är att äntligen erkänna att dessa människor hade starka skäl att fly, och ge dem uppehållstillstånd i Sverige.