1989 gjorde sig kapitalismen av med sin sista seriösa antagonist. Som system behövde det därefter inte försvara sig och tre år efter murens fall utropades historiens slut. Sedan dess är det lättare att föreställa sig världens undergång än kapitalismens undergång, enligt ett citat som tillskrivits litteraturvetaren Fredric Jameson. Med denna dystra profetia som underlag utformade senare den brittiska författaren Mark Fisher ett begrepp han kallade för ”kapitalistisk realism”.

I deras nyutkomna bok Consequences of capitalism återaktualiserar Noam Chomsky och Marv Waterstone teorin om kapitalistisk realism genom att ställa frågan ”hur vet vi vad vi tror att vi vet om världen?”. Svaret söker de med hjälp av den italienska marxisten Antonio Gramscis begrepp ”hegemoni”. Vi når alla en tidpunkt i våra liv då våra samlade erfarenheter stelnar till en enhetlig bild av världen. När det inträffat slutar vi rikta några fundamentala frågor mot vår sociala och ekonomiska omgivning. Möjligen reagerar vi på vissa avvikande sak­för­hållanden, men endast som isolerade fenomen utan orsakssamband mellan varandra och frikopplade från ett koherent sammanhang. Denna bild organiseras av vad Gramsci kallar det sunda förnuftet. Sanningar som vidhålls av ett sådant förnuft kräver ingen kritisk reflektion för att vi ska om­famna dem, efter­som de redan har omfamnats av sam­hället som helhet. Inte heller kräver vi några bevis för att acceptera dem, eftersom de är självklara och på förhand menings­fulla.

Representativt för den kapitalistiska realismens hege­moni är att inga andra alternativ ges. Klimatkrisen har däremot tvingat den till att argumentera för sitt berättigande på ett sätt den inte är van vid. Eftersom kapitalismen förpliktigat sig till vissa demokratiska ritualer, kan den inte förbjuda ett veten­skapligt faktum att offentligt yttra sig, även när ett sådant faktum hotar dess logik (som till exempel ständig tillväxt). Vad den i stället gör är att införliva detta faktum på ett sätt som inte gör det hotfullt längre.

Den liberala skribenten Mattias Svensson stod för ett exempel på ett sådant inför­livande i Dagens Nyheter (27/1) när han före­slog, med hän­visning till Mattias Goldmans bok Klimat­synda (Volante), hur vi ska hantera klimat­krisens ut­maningar genom att ytterligare förstärka kapitalismens två grund­pelare: profit­jakt och konkurrens. Om vi överför dessa till den mänskliga psyko­login får vi avund­sjuka och girig­het, utan vilka konsumismen vore omöjlig. Det är dessa ”döds­­synder” Svensson före­slår att vi an­ammar för att lösa klimat­krisen. I stället för aktivism riktad mot dem som sitter på den verkliga makten – som han naturligtvis inte nämner eftersom sådana inte existerar inuti den kapitalistiska realismen – vill han hellre se oss skryta inför våra grannar med en ny Tesla parkerad på garageuppfarten och synliga solpaneler på våra tak. I stället för altruism bör vi acceptera girigheten som grundläggande drivkraft, eftersom det är den som ger hållbara obligationer högre avkastning. Girighet ska alltså botas med girighet.

Ett bättre exempel på en hegemonisk tankekult kunde Gramsci inte ens peka på i Mussolinis Italien. Men en hege­moni kan inte existera utan legitimitet. Utan legitimitet skulle ungefär samma sak ske med dess världsbild som med vår atmosfär om gravitations­lagen upphörde. Legitimiteten härrör ur tron att de som styr samhället agerar i de styrdas intressen. Så länge denna tro är livskraftig finns inga skäl att inte acceptera hur saker och ting är. När de som styrs emellertid inser att de som styr inte agerar i deras utan i sina egna intressen, inträder en legitimitetskris. För att en legitimitetskris ska uppstå måste vi dock frångå Svenssons modell och trots allt erkänna att det finns styrda och styrande, ett fåtal som gynnas av systemet och miljoner som dör av det. Detta är, påpekar Gramsci, inte bara det mest grundläggande i ett samhälles organisation, utan också det som först av allt glöms bort inuti en hegemoni.