Under våren anordnar Riddarhuset föreläsningar på temat ”Att göra väl – Adlig filantropi då och nu”. En afton i maj smyger jag mig dit för att wallraffa lite. Tanken är att få en inblick i vad den verkliga överklassen har för sig när den befinner sig i ett av sina trygga rum.
Tidigare kvällar har haft namn som ”Stilla nöd – stilla samvete: Om gåvor och gengåvor i ridderlig anda”, ”Mäktig husfru – mild mot de arma” och ”Till Fäderneslandets gagn och till GUDS ära” och seriens avslutande tema – ”Engagemangets positiva kraft! För dig, mig, företagen och samhället” – låter som klippt och färdigskuret material till en satirisk text, full av lågt hängande frukt om borgerlighetens – eller snarare de feodala kvarlevornas – syn på samhället.
Men redan på trappan till den majestätiska porten har jag fångats in av klassfienden. Två damer – tillhörande en av rikets anrikaste släkter – bjuder mig till att slå mig ner vid deras fikabord och tvingar mig att motvilligt erkänna mitt ärende. Visst känner de till Flamman, de bodde på ett norrländskt gods som unga, ”men vi flammande ju inte särskilt mycket”, förklarar de. Däremot brinner de för kultur och berättar mer än gärna om sitt engagemang för att bevara biblioteken och något kulturhus i Hjorthagen.
Vi gör sällskap till stora Riddarhussalen och lyssnar på entreprenören Amelie Silfverstolpes solskenshistoria om en nyanländ som fick sitt första jobb som båtmekaniker tack vare att Amelies granne på landet ”äger ett varv”. Detta följs av den före detta Junilistan-politikern Sven Hagströmer – som inleder med att ursäkta sig med att han endast tillhör knapadeln – och som påpekar att Sverige ”trots världens högsta skattetryck” behöver filantroper och föreslår att kungen borde nyadla de största skattebetalarna. ”För det är ju häftigt att betala skatt har jag hört”, säger han med en blinkning åt Mona Sahlins famösa uttalande vilket lockar fram spridda skratt i lokalen.
Men redan på trappan till den majestätiska porten har jag fångats in av klassfienden
”Vad gör den härskande klassen när den härskar”, frågade sig Göran Therborn i en klassisk skrift från 1980. Något bra svar får jag knappast. Adeln må vara livskraftig, socialt inflytelserik och oproportionerligt överrepresenterad både bland landets största jordägare och inom kulturvärlden i anslutning till kultursidor, förlag och stipendier på sina håll, men medlemmarna som sökt sig till Riddarhuset den här kvällen för att lyssna på två företagares förutsägbara skryt, är knappast de som sitter bakom spakarna.
Här frodas förvisso en motpol inom högern till den nyliberala falang som vill privatisera biblioteken och tycker ”kultur har en dålig klang”, som Lena Adelsohn Liljeroth en gång kläckte ur sig, men den verkar knappast tillräckligt organiserad eller inflytelserik för att verkligen kunna utmana marknadsfundamentalismen.