Till dånet av kanoner inleddes det nya året 2013 i Frankrike och Sahel, det torra ökenartade område som sträcker sig från Senegal till Tchad genom Mauretanien, Mali, Burkina Faso och Niger. Den 11 januari skickade president François Hollande i all hast en expeditionskår till Mali för att stoppa en jihadoffensiv som hotade att inta Bamako. Samtidigt drog de franska specialtrupperna igång en insats för att försöka rädda en hemlig agent som sedan tre år hållits som gisslan av den islamistiska al-Shababkåren. Det slutade i fiasko. Några dagar senare slog en salafistisk kommandostyrka till i In Amenas, i Algeriet på gränsen till Libyen. De ockuperade en gasanläggning och avrättade tiotals utlänningar innan Algeriets armé gjorde slut på dem.
Plötsligt står hela Sahara i lågor. Varför? Till att börja med handlar det om tuaregnationalistisk revansch. Tuaregerna, ”det blå folket”, är varken araber eller berber. De är Saharas historiska folk som i tusentals år kontrollerat karavanstråken. Men i slutet av 1800-talet styckade kolonialmakterna upp deras område. Och när det på 1960-talet blev dags för självständighet vägrade de nya Saharastaterna att erkänna tuaregernas rätt till självstyre.
Så ganska snart dök väpnade självständighetsrörelser upp där, i norra Mali   – som tuaregerna kallar Azawad   – och i Niger, där de viktigaste tuaregsamhällena finns. Omfattande tuareguppror ägde rum 1960-62 och sedan 1990-1995 och 2006 och igen 2007. Alla slogs ner med stor brutalitet av Malis och Nigers arméer. På flykt undan slakten tog många tuareger värvning i Libyen, i överste Khaddafis Tuareglegion.

Den andra bakgrunden till dagens situation finner vi i Algeriets inbördeskrig i början av 1990-talet. När valen i december 1991 så gott som vunnits av Islamiska räddningsfronten, FIS, blev de ogiltigförklarade och krig bröt ut mellan algeriska armén och Islamiska väpnade gruppen, GIA. Det var en härdad, stridsvan organisation med många krigare som återvänt från Afghanistan – Ronald Reagan kallade dem ”Freedom fighters” – där de tillsammans med mujaheddin och med USAs stöd stridit mot de sovjetiska trupperna.
Den algeriska konflikten kostade över hundratusen människor livet. Till slut gav de islamistiska gerillorna gav upp och de algeriska myndigheterna vann. Men Salafistgruppen för förkunnelse och strid, GSPC, beslöt att fortsätta den väpnade kampen. Trängda av de algeriska styrkorna sökte de tillflykt till Saharas vidder, svor trohet till Usama bin Ladin och al Qaida 2007 och tog namnet Al Qaida i islamiska Magreb, AQMI. Sedan dess har de framför allt ägnat sig åt att i sitt jaktområde – Sahel – kidnappa utlänningar och kräva betydande lösensummor. Det var en katiba (brigad) tillhörande Al Muwakaún Bidam – De som undertecknar med sitt blod – grundat av en tidigare AQMI-ledare, algeriern Mokhtar Belmokhtar, ”den enögde”, som angrep gasanläggningarna i In Amenas och mördade tiotals utlänningar.
Och till sist, den tredje bidragande orsaken är Natos angrepp på Libyen 2011 för att störta Gaddafi. För att lyckas hade Frankrike och dess allierade – det vill säga Qatar – inte tvekat att beväpna Gaddafifientliga islamistiska grupper, de som sedan stod för segern på marken. Detta ledde till: 1 – den libyska statens förfall och upplösning, offer för den dödliga maktkampen mellan miliser och klaner; 2 – uppdelningen av Gaddafis vapenarsenal bland Sahels jihadistgrupper; 3 – att en tungt beväpnad och vältränad del av Tuareglegionen återvände till Mali.

Till allt detta kommer också det samhällsekonomiska läget. Liksom övriga länder i Sahel tillhör Mali världens fattigaste. De flesta lever av jordbruk. Under senare år har de rika ländernas nedskärning av utvecklingsbiståndet drabbat landet hårt. Och dess viktigaste produkt, bomull, förlorade marknad på grund av den dumpningspolitik som den rika världens främsta exportör – USA – driver och drabbades dessutom av den torka som slår så hårt mot Sahel på grund av växthuseffekten. Å andra sidan har den nyliberala politik och de privatiseringar som Internationella valutafonden tvingat på dem, lett till att utbildning och hälsovård skurits ner. Fattigdomen och eländet har förvärrats. Det har pressat en del ungdomar att söka räddning i utvandring medan andra inför så utbredd social ångest blivit mer mottagliga för salafisternas locktoner och erbjudanden om vapen, makt och pengar.
Detta är vad tuaregerna från Gaddafis legion fann när de återvände från Libyen till norra Mali. Så de hade inte svårt att rekrytera fler. De beslöt att gå med i Nationella rörelsen för Azawads befrielse, MNLA. Mellan januari och april angrep de arméförläggningar i Malis viktigaste städer – Timbuktu, Gao och Kidal. Den illa utrustade maliska armén bröt ihop och slog till reträtt. Förödmjukade och förtvivlade över att ha övergivits av regeringen, gjorde en grupp unga officerare uppror under ledning av kapten Sanogo. De tog makten i Bamako den 22 mars 2012. Men utfrysta av grannländernas och stormakternas regeringar kunde dessa kuppmakare inte få kontroll över läget. I själva verket rasade Mali ihop, som stat betraktad.

Under tiden utropade MNLA Azawads ”självständighet” i norra Mali och förenade sig med två radikala islamistorganisationer – tillhörande AQMI – som förespråkade sharialagar: salafistgruppen Ançar Dine och Västafrikas unika jihadrörelse, MUYAO. Båda hade gott om pengar tack vare bidrag från Qatar1, lösensummor – bland annat från Spanien – för att släppa gisslan samt intäkter från knarkhandel och smuggling. Och de drev bort tuaregerna från MNLA.
FN fördömde Azawads utbrytning men det dröjde till 20 december innan de till slut, på Frankrikes begäran, beslöt att bilda Internationell stödgrupp för Mali, AFISMA, under afrikansk ledning, som anförtrodde åt Västafrikanska ekonomiska gemenskapen, CEDEAO, att ”återupprätta Malis väpnade styrkors förmåga” och återta kontrollen över norra Mali. Frankrike stödde detta men François Hollande svor på att inte skicka några trupper: ”Jag är fast besluten”, sa den franska presidenten, ”vi inte kommer att ha några markstyrkor där” 2.
Företrädarna för Malis politiska, samhälleliga och religiösa krafter samlades i Ouagadougo, Burkina Faso, för att överlägga om landets framtid. De motsatte sig militärt ingripande från CEDEAO och ingen förutsågs någon möjlig militär återerövring av norra Mali förrän i september 2013. Detta undgick inte Ançar Dines salafister. De var inte bara starkast på marken, utan blev säkra på att ingen skulle angripa dem under de kommande nio månaderna. Så de beslutar sig för att utnyttja läget. Och drar igång en djärv och hänsynslös kampanj. Ombord på omkring 300 pickupfordon går tusentals kraftigt beväpnade krigare till överraskningsanfall mot staden Konna, en strategisk grundbult på vägen till Bamako. De besegrar Malis armé som slår till reträtt och lämnar fältet öppet fram till staden Mopti. Och, framför allt, till Maliarméns högkvarter på Sevarés flygplats, den enda där stora flygplan kan landa, oundgänglig för en eventuell återerövring av norra landet.

Det är då som Frankrike beslutar att ingripa. Utan att invänta något rop på hjälp från Malis interimspresident Dioncunda Traoré beordrar François Hollande franska arméns elitstyrkor, som satts i beredskap i Niger, att omedelbart rycka in. De flögs iväg med Transall C-160 understödda av stridshelikoptrar, anföll de islamistiska kolonnerna och stoppade deras framryckning mot Mopti och Bamako. Så börjar operation Serval, med omkring 2 500 franska soldater. De välkomnades varmt av stora delar av Malis befolkning.
Frankrikes målsättning har utvecklats steg f
ör steg, dag för dag. Innan den drogs igång försäkrade François Holllande, tydligt för oss alla, att Frankrike ”inte under några omständigheter”3 skulle ingripa. Efter att ha ingripit den 11 januari tonade presidenten ned betydelsen av insatsen och förklarade att det ”i grunden” handlade om att ”stoppa de kriminella terroristernas framryckning söderut” och den avgörande faktorn sades vara ”att skydda omkring 6 000 fransmän bosatta i Mali”. Men sedan, den 18 januari, avslöjade François Hollande en mycket ambitiösare avsikt: att ta ”den tid som behövs för att besegra terrorismen i denna del av Afrika”. Och till slut, 20 januari, erkände franska utrikesministern klart och tydligt: ”Målsättningen är att återerövra hela Mali”.4
Sanningen är att Frankrikes syften fortfarande ter sig förvirrade. Paris har förklarat att operation Serval bara är ett svar på Bamakos vädjan om hjälp. Men eftersom Malis regering hade tillkommit genom en statskupp kan dess legitimitet ifrågasättas.5

Det andra argumentet är att Ançar Dines salafister tillämpar sharia i Timbuktu, förstör antika monument och ”hugger av händer”. Och att detta är ”oacceptabelt”. Förvisso. Men när salafisterna beter sig på detta sätt följer de helt enkelt den wahabitiska doktrinen som ”Västs stora allierade”, Saudiarabien, med Qatars hjälp – också ett wahabistiskt land, lanserar över hela den muslimska världen och alldeles särskilt i Sahel, med en budget på miljontals euro.   Men med Saudiarabien och Qatar har Frankrike de bästa relationer. De är till och med just nu allierade i Syrien i stödet till de islamistiska och salafistiska upprorsmännen.
Men två andra skäl fanns troligen med i beräkningen när operation Serval drog igång, skäl som Paris inte knystar ett ord om. Det ena är ekonomiskt och strategiskt: Om salafisterna skulle ha uppnått långvarig kontroll över Azawad skulle de förr eller senare ha gått till offensiv mot norra Niger. Och där finns det franska företaget Arevas främsta uranfyndigheter som Frankrikes hela kärntekniksystem är beroende av. Det kan Paris inte tillåta.
Det andra skälet är geopolitiskt: När Tyskland för första gången i historien är Europas dominerande kraft och styr med järnhand, vill Frankrike genom att i Mali visa upp sin styrka, påminna om att landet fortfarande är Europas starkaste militärmakt och någon att räkna med.

Översättning Eva Björklund
 

1. Läs artikeln ”Vår vän från Qatar finansierar islamisterna i Mali”, Le Canard enchainé, Paris 2012-06-06. Läs också: Ségolène Allemandou: ”Har Qatar intressen i Mali”, France 24, Paris, 2013-01-21: http://www.france24.com/fr/20130121-qatar-nord-mali-groupes-islamistes
2. Intervju med François Soudan, Jeune Afrique, París, 2012-10-22.
3. Cf. France Info: http://www.franceinfo.fr/economie/les-principales-declarations-de-la-conference-de-presse-de-francois-hollande-801247-2012-11-13
4. Uttalande av Jean-Yves Le Drian, 2013-01-19 i TV-programmet ”C politique” på France 5.
5. Cf. Le Monde, 2013-01-23