Det kraftigaste jublet efter nejsegern har lagt sig. Kvar finns ett orubbligt självförtroende men också en del frågetecken kring hur man ska förvalta segern.
I syfte att räta ut några av dessa samlades i helgen omkring 200 antiliberala EU-politiker, ”globaliseringsmotståndare”, fackliga representanter och andra konstitutionsskeptiker till strategisk diskussion i Paris.
Tvådagarskonferensen blev något av ett förspel till nästa European Social Forum, som äger rum i Aten i april nästa år.
Helena Tagesson, internationell koordinatör för svenska Attac, var där.
– Det som genomsyrade konferensen var en angelägenhet om att ta ansvar för dessa nej och driva ett politiskt alternativ som skiljer sig från de reaktionära nejsägarnas, berättar Tagesson.
– Vi tycker det är viktigt att nu fortsätta driva andra konkreta frågor där det finns utsikter om seger – framför allt gäller det nu att ge sig på tjänstedirektivet och arbetstidsdirektivet.
Vad gäller fortsättningen på konstitutionsdramat framträdde vissa meningsskiljaktigheter.
– Vissa vill kräva ett fullständigt stopp för ratificeringsprocessen, men andra tycker det är viktigt att folket i resten av Europa ska få rösta i frågan, berättar Tagesson.
Luxemburg har nu beslutat att hålla sin folkomröstning den 10 juli och farhågor dryftades om att ett ja där kommer att ses som en anledning att fortsätta processen.
Hanna Löfqvist (v), som jobbar i EU-parlamentet, tittade även hon in på konferensen. Hon tycker emellertid att det känns problematiskt att enas under så bred flagg.
– Det är så starkt fokus på enighet, men det finns också stora klyftor inom den konstitutionskritiska europeiska vänstern som måste lyftas upp till ytan, framhåller hon.
– Utanför Nordeuropa är det vanligt med en federalistisk hållning bland vänstern. Dessa nejsägare är inte emot en EU-konstitution i sig utan motsätter sig bara just detta konstitutionsförslag. Det är svårt att känna sig helnöjd i ett sådant sällskap, tycker Löfqvist.