När Jens Stoltenberg, Kristin Halvorsen och Åslaug Marie Haga höll sin presskonferens på konferenshotellet Soria Moria den 13 oktober 2005, hade de verkligen nyheter att komma med. Det unika med den norska valrörelsen 2005 var mobiliseringen från fackföreningsrörelsen. Det norska LO hade krävt en rättning vänsterut, en ny kurs bort från nyliberalismen. De hade ställt 54 krav på en kommande regering och fått Arbeiderpartiet – socialdemokraterna – att ta några steg vänsterut.

Det politiska projektet, formulerat i Soria Moria-erklaringen var tänkt som en vändpunkt i norsk politik, mot en ny era av offensiv välfärdspolitik. Flamman kallade den ”Europas mest radikala regeringsförklaring”. Och även om man också kan säga att det inte finns någon vidare tävling i denna gren, står det omdömet sig fortfarande. Det var inget tryckfel. Det var inget förhastat lyckorop. Tvärtom borde denna regeringsförklaring fortfarande stå som förebild för en offensiv vänster.
Men den regering som dokumentet utgjorde grunden för, har inte alls fått genklang i opinionen. Tvärtom har regeringen sedan december 2005 legat under sina borgerliga konkurrenter. Frågan är förstås hur man skall tolka det. Har regeringen inte uppfyllt löftena från Soria Moria? Eller har de tvärtom uppfyllt löftena, och drivit för långt åt vänster för den norska väljarkåren? Eller har regeringen fått problem med frågor som dykt upp under tiden?

Frågar man dem i LO som arbetade för en vänsterseger 2005 är omdömet delat. För LO självt har ju det som kallas Trondheimsmodellen varit en succé. Det finns inget tvivel om att LO fått större inflytande efter att det började ställa partierna mot väggen. Medlemstalen för dess förbund har också fortsatt öka – till skillnad från de flesta fackliga organisationer i vår del av världen.
Ur det fackliga perspektivet har regeringsskiftet också inneburit en klar förbättring. För två veckor sedan var jag inbjuden till en facklig konferens i Trondheim, arrangerad av Norges största fackförbund, Fagforbundet. Den preliminära utvärderingen av Soria Moria och regeringens löftesuppfyllnad av LO-kraven gjordes av John-Peder Denstad, ordförande i LO Trondheim, tillika kandidat för icke-regeringspartiet Rödt, så risken för en alltför partilojal tolkning kunde anses undanröjd. Faktum är att genomgången var ganska positiv. I sammanräkningen av de LO-krav som regeringen ställdes inför 2005, blev resultatet att 14 var helt uppfyllda, nio med tvekan, sju inte alls och sju förmodligen inte uppfyllda. Därutöver: 22 med frågetecken. Det var en hård tolkning, med tanke på att många av dem som fick negativ status eller frågetecken ändå kunde vara delvis infriade. Ingen hade heller väntat sig att precis alla krav skulle vara genomförda.
Sanningen är att många av de saker som regeringen lovade i sin regeringsförklaring är genomförda, menar Klassekampens Anders Horn. Sosialistisk venstrepartis viktigaste krav – att nå full täckning i barnomsorgen – är, med undantag för ett par högerkommuner, genomfört. Kommunernas ekonomi har stärkts med 26 extra miljarder. De har gått från stora underskott till små överskott och har kunnat börjat anställa.
Den norska ekonomin är i ett läge som de flesta länder bara kan drömma om. Statskassan bågnar av oljepengar, arbetslösheten ligger på 2,8 procent och lönerna ökar stadigt.

Den norska regeringen har ett lika hopplöst läge som regeringen Reinfeldt, påstår en del. Men det är inte riktigt sant. Följer man opinionskurvan för regeringen i Norge är den för det första betydligt mer hackig än den svenska regeringens (som störtdök efter en månad och aldrig har återhämtat sig). Det är stora kast där regeringspartierna pendlar mellan som lägst 36,5 (september 2006) procent av uppslutningen och som mest 46,7 procent (juni 2007). Chansen för att vinna valet igen är alltså större för den norska regeringen än för Reinfeldt. Men det finns andra faktorer som är mer jämförbara. Båda regeringarna har förlorat stort på ministerkriser och bråk med sina kärntrupper (där sjuklönefrågan i Norge kan jämföras med FRA-krisen i Sverige). De har båda under långa perioder ansetts frånvarande i debatten och lätt teknokratiska. Och båda hamnade efter sin första period i en trist grå vardag av interna bråk och de vanliga ryktena om trötthet.
Följer man siffrorna i Norge månad för månad kan man se vilka politiska strider som skadat regeringen. Efter att ha nått sin opinionstopp i slutet av 2005 – då regeringen snabbt avverkat några av sina vallöften – börjar entusiasmen avmattas i början av 2006. Så kommer ett avgörande misstag: regeringen tar strid med LO om en av huvudfrågorna i valet. Här, i september 2006, rasar Arbeiderpartiet genom golvet. Men LO vinner fajten, sjukförsäkringen är räddad och regeringen går uppåt. Under hösten 2007 börjar nästa svacka, och därefter ackumuleras problemen.

Den politiska debatten går in på asylpolitik – staten missköter sitt ansvar, anser en rad kommuner, som inte tycker sig har förutsättningar för att ta emot flyktingar. Efter en skandal kring anställningen av en viktig gestalt i norsk offentlighet, Barnombudet tvingas barn- och jämställdhetsminister Manuela Ramin-Osmundsen avgå. Nu når opinionssiffrorna nya bottennivåer. Under sommaren 2008 kommer nästa ministerkris, då Åslaug Marie Haga byggt en brygga utan bygglov.
Kokar man ner problemen ytterligare, kan man finna två stora problem för den norska regeringen. Det första är tämligen synligt för var och en: Regeringen har inte lyckats sätta agendan opinionsmässigt. I avsaknaden av politisk debatt blir utrymmet stort för skandaler och politiska frågor som motståndarna vill se på agendan. Aslak Bonde, mångårig kommentator av norsk politik, menar att den politiska allians som byggts av de tre partierna har varit så oense att de fått diskutera sig igenom politiken medan de regerat. Tillsammans med ett annat vanligt regeringsproblem – svårigheten att få igenom förändringar i de starka departementen och myndigheterna – innebär det att det helt enkelt inte finns tid och ork till att tänka och agera offensivt. När partierna sätts under press mot slutet av mandatperioden, måste de se om sitt hus och tänker allt mindre på det gemensamma projektet.

Det andra stora problemet är att regeringen inte verkar inse att många norrmän, trots att de lever i ett av världens mest välmående länder, tycker att det är svårt att få vardagen att gå ihop.
Skälet är marknadsstyrningen av stora delar av ekonomin.
Efter flera år av extremt låga räntor har många köpt sin bostad till extremt höga priser. När nu räntorna går upp, hotas de personligen av att tvingas flytta, och hela Norge av en bostadskrasch. Regeringen tycks inte se något större problem i detta och har inga politiska åtgärder för att lugna folk.
Ett liknande problem uppträder kring bensin- och energipriserna, där regeringens politik med goda miljöskäl syftar till att få folk att åka mindre bil och skifta till mer miljövänlig energi. Problemet är att denna miljöpolitik med marknadsmekanismer är synnerligen orättvis, eftersom höginkomststagare både har bättre möjligheter att klara prisuppgångar och byta till mer miljövänlig teknik. Det detta element av elitism, som kraftigt bidrar till att regeringen förlorar onödiga röster till Fremskrittspartiet. Det är också detta som får regeringens mest inbitna stöttepelare till vänster att förtvivlat utropa att regeringen inte fattar ett dyft av var opinionsproblemet ligger.

/Aron Etzler