Vad kan kollektivt och kulturellt göras för att få ett normalt och sunt Irak? Detta var frågeställningen under en irakisk dag på Södra Teatern i Stockholm den 10/6. Här gav Svensk-irakiska kulturella aktivister oss en helt annan bild av dagens Irak än vad de senaste tv-bilderna och hundratals händelser visa. De menar att läget där är mycket bättre än vad media visar.

Abir Alsahlani, som tillsammans med sin pappa leder ett litet parti i Irak, hävdar att även omfattande korruption i dagens Irak (som hindrar nästan allting i landet från att fungera normalt) finns p g a Saddam, då det var han som lärde folket denna konst! Medan ordföranden för irakiska förbundet hävdar att alla terrordåd, våld och sekteristiska mord kommer från andra länder, bl a Syrien och Saudiarabien, d.v.s. allt det elände som irakiska människor dagligen upplever ligger antingen i en annan tid eller i ett annat land. Den här typiska förklaringen känner man igen hos flesta arabländers uttalanden, och hos den irakiska regeringen när den förklarar kaoset i landet.
Medan svenska invånare och organisationer och partier är oroliga över sorgliga siffror om civila offer i Irak insisterar somliga deltagare att läget där är bra och att media bara överdriver. Och beviset på att allt fungerar bra i Irak är, enligt Abir Alsahlani, att det finns fortfarande älskande i Bagdad som träffas i smyg!

Nästa talare, Anam Abdul-Majid, en kvinnlig journalist från Al-Fayha TV kanal, krävde mer resurser för att stödja demokratin i Irak. Och här undrar man om det finns i världen en resurs större än ett helt hav av olja som Irak ligger på. Anam ville inte gå igenom saken och söka svar på hur resurser i form av miljarder dollar har försvunnit bland de irakiska ministrarna utan krävde i stället nya resurser.
Abdul-Majid ansåg också att det finns mycket positiva aspekter i dagens Irak som media inte visar, medan hennes kanal gör det. Visst kan man hålla med om det – det är mycket som händer i Irak som inte visas i media. Media visar inte överenskommelserna mellan irakiska politiker och amerikanerna för att sälja landet till amerikanska oljebolag genom att ge dem 75 procent av Iraks olja för 50 år framåt (många läsare tror inte sina ögon nu, men siffrorna är rätt skrivna). Media visar inte vem som stjäl olja motsvarande ca 15 miljoner dollar dagligen från ett oljeraffinaderi i Basra, eller vart den oljan tar vägen. Och media visar inte heller hur Muqtada Al Sadrs män slår kvinnor på gatan när de inte har slöja på huvudet, eller hur fanatism råder i skolor, på universitet, arbetsplatser, överallt. En kombination av korruption, brott, religiös bluff och ockupation gör ett vackert och rikt land till ett helvete.
Jag måste erkänna att det var svårt för mig att föreställa mig somliga talares synsätt, särskilt när Alsahlani säger att amerikanernas största fel är att de inte påbörjat ombygget i Irak omedelbart efter invasionen. Det största felet är ju invasionen själv! Amerikanerna ska inte omstrukturera så fort de kan, utan de ska bara ut ur Irak så fort som möjligt!

Allvarliga katastrofer som finns nu i Irak och som ingen i seminariet pratade om är: ockupationen (USAs present till al-Qaida som kunnat ta över en hel del av ett arabland vilket var omöjligt förr); sekterism (som religiösa partier har spridit ut i landet och som ligger bakom den största flyktvågen i mellanöstern); splittringsrisk inom landet (som önskas av al-Qaida, kurder och Shiapartier); våld som blivit politikernas språk. Det här är det som vi ska försöka lösa, efter att ha erkänt det förstås! Svensk-irakiska intellektuella måste göra mycket mer än att naivt upprepa: ”gud vad skönt vi har i Irak under ockupationen”. Hur mycket de sekteristiska krafterna – i regeringen i Bagdad såväl som utanför den – strider mot varandra så är de helt eniga om deras gemensamma fiender: demokrati, feminism och sekularisering.
Det är därför demokratiska, feministiska och sekulära intellektuella svenskar som har rötter i Irak måste agera och hjälpa människor i Irak som har samma värderingar och som offrar livet för dessa värderingar.