Lite förvånad blir man när Anders Jacobsson och Sören Olsson går ut i Expressen (4/8) och under rubriken ”Bert var sexistisk” förkunnar att, de under 90-talet så populära, Bert-böckerna ska skrivas om. Inte förvånad över att Bert-böckerna är sexistiska – det är vedertagen fakta – men kanske över att just dessa författare nu ödmjukt vill anpassa sig till ett ideologiskt klimat där det har blivit mindre OK med en ”hormonstinn” huvudperson som ”tänker med snoppis”, som författarna själva karakteriserar böckerna.

Bakgrunden till att Bert ska skrivas om kan förstås spåras tillbaka till debatterna kring Jan Lööf och Stina Wirsén (där Jacobsson för övrigt kallade kritiken mot “Lilla Hjärtat” för censur) – men sannolikt också till att Bert, i sviterna efter Köln och de yrvakna diskussionerna om killars tafsande, flera gånger använts som exempel på hur sexuellt ofredande långt in i samtiden har varit helt mainstream inom svensk kultur.

För några år sedan raljerade Jacobsson över ensamkommande flyktingbarn på sin pappablogg och ifrågasatte ”den blinda massinvandringen”, medan författarpartnern Olsson länkade till sajten politiskt inkorrekt och skämtade om burkor. Kanske är det just utifrån denna bakgrund det har blivit viktigt för duon att positionera sig på ’rätt’ sida – den förmodat icke-tafsande.

Om allt som är politiskt inkorrekt i Bert stryks återstår av de 28 böckerna ungefär en halv A4, skämtade Adam Svanell i SvD (5/8). Jag läser därför om en tidig Bert-bok (Berts Bravader) för att se om det finns något att rädda, och faktum är att jag skrattar högt ett par gånger. Förstådd som del av ett sammanhang är Bert en svensk version av Susanne Townsends klassiska Adrian Moles dagbok. Berättargreppet handlar framför allt om spänningen mellan hur tonåringen tolkar sin omgivning och vad läsaren förstår. Humorn står i centrum. Allt håller inte men det här tycker jag till exempel är rätt kul:

Berts tolvårige kompis Åke söker sommarjobb. ”Han svarade på en annons där de sökte industri-ingenjörer med lång erfarenhet och högskoleutbildning. Det sket Åke i. Han sa att han på ett par dar kunde arbeta upp en likvärdig erfarenhet. Åke fick jobbet som humorist på avdelningen. Han ska komma in varje kafferast, utklädd till någonting, och berätta roligheter för ingenjörerna. Han börjar den 11 juni som senapsfrö.”

Tonåringen Bert har en typisk folkhemsuppväxt i 80-talets Sverige. Han är ”gråsosse” och lätt kristen. Hans pappa är optiker, hans mamma kör buss. Han har generellt dålig tajming med finnar och ”fjång”. Men de roliga porträtten av Åke och hypokondriske Lill-Erik till trots, tvivlar jag lite på att dagens läsande ungdom törstar vare sig efter beskrivningar av någon som är ”mänsklig i all sin hormonella situation” eller efter folkparksdiscon, trimmade moppar, raggare och häng med Unga örnar. En omarbetad version av Bert med godtyckliga stänk från 2016 gör ingen glad. Skriv en ny, rolig bokserie som utspelar sig i samtiden istället – en samtid där det är otänkbart att raggarsonen Klimpen och läkardottern Rebecka Molin går i samma skola.