Flamman har bjudit in till eftervalsdebatt och PO Flodström och Erik Gustafsson tog tillfället i akt att lufta sina funderingar kring Vänsterpartiets utveckling och framtiden. Aron Etzler har nu svarat och presenterat den doktrin som vi vänsterpartister bör förhålla oss till. Jodå, PO:s och Eriks artikel var lite yvig och varje ordval kanske inte kan få betyget ”korrekt”, men det fanns en ansats som jag till stora delar ställer upp på.
Intern kritik är ofta en svår sak för ett parti och kanske särskilt för Vänsterpartiet. Snabbt riskerar man att bli anklagad för att springa högerns ärenden, eller så förstår man helt enkelt inte partiets storhet. I värsta fall misstänks vara ute efter att skada partiet. Nåja, vad är en bal på slottet?
Aron är en erkänt skicklig skribent och svaret är bra, men även de skickliga debattörerna kliver också i en del gropar.
1. Aron skriver: ”Idéer som leder till att vänstern föraktar sina väljare”. Det tycker jag är en alltför hård tolkning. Jag ser inga Vänsterpartister som har problem med väljare som röstar på oss. Snarare en frustration över att inte fler har förstått att Vänsterpartiet är det parti man bör rösta på i högre utsträckning. Fågan jag och många fler ställer oss är varför V inte i större utsträckning kan locka till oss väljare från arbetarklassen, jag tycker det är en rimlig fundering.
2. Aron fortsätter: ”För varje år som går blir jag mindre imponerad av halvkokta analyser, käpphästdiskussioner och ”kulturdebatter”. Vad man imponeras av är säkert olika utifrån horisont. Det vore ju olyckligt om partisekreterare vore de som lägger ribban på det som kan anses vara en bra och fullödig politisk analys presenterad i debattartikelform. Då skulle det inte bli mycket skrivet. Ett rent elitistiskt påpekande från Etzler som jag ogillar. Här efterlyser jag lite fördragsamhet.
Det är roligt att konstatera att medlemsskaran ökar, att valresultatet blev gott och låt oss glädjas åt det. Som bekant finns det hos oss socialister också alltid ett tröttande ”men”. Mitt ”men” är övertygelsen om att vi har en outnyttjad potential upp mot ett valresultat på 20 procent. Om det ska göras möjligt, så krävs en mer tillåtande attityd, mindre förakt och en större förståelse för arbetarklassens villkor, attityder och retorik.