EU-toppmötet i Göteborg. För 16 år sedan var vi många, uppåt 20 000 personer, som ägnade en varm helg i juni till att demonstrera genom Göteborg under EU-kritiska paroller. Denna kalla helg i november var demonstranterna betydligt färre. Vad beror det på?

EU-motståndet är inte lika stort, organiseringen i såväl utomparlamentariska som parlamentariska grupper är svag, men framförallt är kunskapen, hos såväl tyckare och journalister som hos vanligt folk, väldigt låg. EU-projektet framställs som oundvikligt: Visst man kan pilla på några skruvar och muttrar, men i det stora hela är vi fast i detta system. Okunskapen och illusionen om den enda vägens politik är ett demokratiproblem i sig.

Mötet som Stefan Löfven kallat de andra europeiska regeringscheferna till behandlade den så kallade ”sociala pelaren”. Vad denna pelare innebär är fortfarande mycket oklart. I fluffet som omger den kan man utläsa att alla ska ha rätt till lika möjligheter, rättvisa arbetsvillkor, jämställdhet, utbildning, hälsovård och barnomsorg, med mera. Bra saker generellt kan man tycka. Men ska dessa frågor beslutas av EU? Nej.

Daniel Swedin (Aftonbladadet) skrev i samband med mötet (17/11, 2017) att högern inte varit emot överstatligheten tidigare när det bara varit kapitalets förutsättningar som diskuterats – men de börjar väsnas högt så fort det börjar handla om sociala frågor. Swedin anför Socialdemokraternas gamla goa argument för EU. Det ska vara ett socialt Europa – inte bara ett Europa för kapitalet.
Men här delas traditionellt den breda vänstern i två, eller?

I Göteborg var de lokala vänsterpartisterna snabba med att, påhejade av sin partiledare, hävda att man skulle slänga ut EU-toppmötet på en åker (Expressen, 15/11, 2017) eftersom det störde en hel del vanligt folk med sitt jippo. Men kvalar den kritiken in som relevant EU-kritik? Knappast. I veckans nummer av Flamman säger Malin Björk, Vänsterpartiets enda EU-parlamentariker, att den ”sociala pelaren” är tandlös i jämförelse med de dokument som reglerar den fria rörligheten och handeln. Men hon menar samtidigt att om den politiska viljan finns så kan pelaren ge effekt. Ett svagt konstaterande som knappast klargör V:s ståndpunkt.

Nu måste Vänsterpartiet bestämma sig. Vad består kritiken mot EU-toppmötet och dess beslutspunkter i? Den sociala pelaren är bara prat, men vill V istället att den inte ska vara det – att EU ska börja lägga sig i välfärdspolitiken också? Vad är det för skillnad på den linjen och S-linjen om ”ett socialt Europa”?

I dag vill 4 av 10 svenskar ha en folkomröstning om EU (Aftonbladet, 4/2, 2017). Det är en ökning om man jämför med tidigare år. I takt med att ilskan över ett EU-projekt man inte känner sig som en del av ökar, i takt med att de enkla lösningarnas högerpolitiker blir fler så måste vi som har en rimligt och fullt legitim EU-kritik från vänster vara mer tydliga med den. Om vänstern i Sverige inte ska gå i samma fälla som britterna så måste man ta sin EU-kritik på större allvar än såhär.