Om USA:s cirka 800 militärbaser i världen råder medial tystnad. Detsamma gäller Natos och USA:s militära inringning av Ryssland. I Litauen opererar USA från flygbasen Siauliai International Airport, som öppnades 2010. Samma år öppnades Ämari-flygbasen i Estland, som kan ta emot 16 stridsplan, 20 transportplan och 2 000 soldater på en dag.  Även i Lettland finns en Nato-bas. I Baltikum har USA också stationerat ut världens största beväpnade drönare, Global Hawk. Där startar och landar oavbrutet stridsflyg från USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Turkiet, Spanien, Danmark, Norge, Holland, Belgien, Portugal, Polen, Rumänien och Tjeckien. I Kosovo, Bulgarien, Grekland och andra grannar till Ryssland har USA baser och flyg- och radaranläggningar.
Nato/USA agerar alltmer offensivt på nordisk mark. De senaste åren har de genomfört stora flygstridsövningar i Norrbotten och Nordnorge intill ryska gränsen och i finska farvatten med deltagande av en rad länder, inklusive Sverige, och med namn som Loyal Arrow 1 och 2 och Cold Response 1 och 2. USA har också flygbaser i flertalet tidigare sovjetrepubliker som Kirgizistan, Tadjikistan, Uzbekistan, Georgien och Azerbajdjan, i Kosovo, före detta Jugoslavien, och förstås i Turkiet – 20 militära anläggningar, varav den största är kärnvapenutrustad.

Ett strategiskt nyckelland är Ukraina, den största och viktigaste av de forna sovjetrepublikerna med gamla historiska band till Ryssland. Det förklarar den fräcka och ogenerade inblandningen i Ukrainas interna angelägenheter från USA och EU allt sedan ”den orangea revolutionen”. Men de vinnande politikerna gjorde bort sig och röstades bort i demokratiska val. I Kiev ska nu den demokratiskt valda regeringen fällas med utländsk hjälp till oppositionens våldsamma demonstrationer, för att ersättas med en regering som inordnar Ukraina i Natos maktsfär.
Ukrainas president Viktor Janukovitj har försökt hålla sig väl med både EU och Ryssland, men EU:s ledare har haft en mästrande, ganska ogin inställning och vill nog inte se det konkursmässiga Ukraina som medlem. Det handlar om makt. Ryssland däremot har svarat med generösa villkor för de ekonomiska avtal som Ukraina ville ingå. EU och USA hymlar inte med sin uppfattning att Janukovitj ska avgå och är beredda att alliera sig med vem som helst, till exempel det fascistiska partiet Svoboda (Frihet) och andra hårdföra ultranationalister i ledningen för demonstrationerna. Sveriges utrikesminister Carl Bildt är jämte EU:s utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton aktivist och uttalar sitt stöd till upproret på Kievs gator.

I Ukraina finns många svåra problem och gamla motsättningar att bygga missnöje på. Det har interna krafter i landet med hjälp av utländska manipulatörer jobbat på i ett antal år. Mönstret känns igen, från Jugoslavien till Mellanöstern: Blanda sig i och skärp befintliga motsättningar i ett land, demonisera sittande politiska ledare, använd våld för att provocera fram våld från regeringens sida, fördöm våldet, skyll på demonen och trappa upp motsättningarna tills ledaren störtas med eller utan inbördeskrig. Ett mycket farligt spel. Det kan leda till ett nytt europeiskt inbördeskrig med USA-inblandning likt kriget som splittrade Jugoslavien. Och var det slutar vill vi helst inte veta.