Ur förlusten av älven föddes en kampanda som förde Roland Boman till makten i kommunen vid polcirkeln. Flamman pratar lokalt entreprenörskap, bygemenskap och äter semla med Jokkmokks egen Gandalf.
”Det här har jag installerat”, säger Roland Boman och sträcker ut hela sina långa kropp mot taket och pekar ut några kopparrör som går längs med listen i lobbyn i Jokkmokks kommunhus.
Vi står vid kaffeautomaten. Det är alldeles stilla i huset och den enda vi möter är en städerska.
Sedan 2022 är Roland Boman kommunstyrelsens ordförande, en post han delar med Henrik Blind från Miljöpartiet. Själv leder han det lokala partiet Jokkmokks Framtid.
Det är en gnistrande morgon. Lugnet beror inte bara på att jag befinner mig i den folkglesaste kommunen i Sverige (0,3 invånare per kvadratmeter), utan på grund av lätt baksmällestämning efter Jokkmokks marknad. Att 60 000 människor har trängts på torget utanför fönstret förefaller otroligt.
Med sin längd, gråsprängdhet och sina eftertänksamma rörelser påminner Roland Boman om Gandalf. Och nog vet han att ta strid när det gäller. Under hösten var det han som utmanade Tidöregeringen med sitt historiska brevsvar ”Tack, men nej tack” på regeringens uppmaning till samarbete för återvandring. Brevet spreds snabbt och inspirerade till snarlika svar, vilket fick Sverigedemokraterna att hota med att dra in statsstödet.
Vi tar våra pappmuggar med kaffe och går in i hans kontor. Han placerar mig i en stol vid dörren och sätter sig själv framför sin dator.
Vad tänkte du om att Jimmie Åkesson lämnade marknaden efter att han sagt att Säpo hittat skjutvapen?
– Det där var bara ett sätt att få uppmärksamhet. Sådant är han bra på.
Men vad säger de lokala Sverigedemokraterna?
– Ingenting. De har ju lagt ned sig själva. De vet lika bra som vi att alla behövs i Jokkmokk. En av dem har dessutom en fosterson, en afghansk pojke som han håller av som sitt eget barn.
Han syftar på Tor-Erling Andreassen, som tillsammans med partikamraten Mats Tikka fram till före jul företrädde Sverigedemokraterna i Jokkmokk. ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, sade Tikka till SVT. När jag försöker att få en träff med honom, svarar han att ”det är överspelat”.
Marknaden är också förknippad med Nordens enda urfolk, samerna, något som ingen av politikerna som kom till marknaden ville prata om, vare sig Miljöpartiets Daniel Helldén eller Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som båda var på plats. Säkert minst hälften av kommuninvånarna har på ett eller annat sätt samisk anknytning, bedömer Roland Boman.
– Alla samer har inte automatiskt intresse för urfolksfrågor, säger Roland Boman
– Däremot känner invånarna generellt en stolthet över Jokkmokk och invånarnas sammanhållning och entreprenöriella anda.
För Roland Boman var det vattenkraftfrågan som en gång fick honom att engagera sig politiskt. Utbyggnaden av Lule älv kallar han en ”miljömassaker”.
– Vattenkraften kallas fundamentet i svensk välfärd och industriutveckling. Nu när man tjoar högt om det här gröna och underbara så är det fortfarande kraftverken i Porjus och järnmalmsgruvan i Malmbergen det handlar om – och de byggdes för över 100 år sedan.
Han klickar fram två bilder på sin skärm. En kornig bild med två små pojkar på en grässlätt invid ett litet samhälle. Det var där han brukade fiska som barn fram till att älven dämdes och torrlades. På den andra bilden syns en gigantisk fåra av grus, älvbotten.
Det satte spår i den unge Roland. Men han hör inte till de utbyggnadsnegativa. Däremot blir han upprörd av hur bortkopplad staten är som samhällsbyggare i den del av landet som han menar bidrar mest.
Älven var hans paradis men uppväxten i Vuollerim, samhället som uppstod i samband med byggnationen av kraftverksdammen Porsi 1956–1961. Det som skaver är hur Vattenfall från att ha varit måna om en nära relation till befolkningen numera agerar som en koncern på den globala marknaden.
– Det finns ingen anledning att ha bråk om det i Sverige. Då blir man ju genast en rättshaverist. Men förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.
Vad är era största frågor i valet?
Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.
– Det är de små, praktiska förändringarna som passar lokalsamhället. Sådant som får folk att stanna kvar eller till och med flytta hit. Som utbildning.
Roland Boman slår igen sin dator. Det är färdigsnackat. Nu ska vi ut i samhället i stället. Första stoppet med hans smutsvita Honda är industriområdet. Stolpen vid infarten visar namnen på en massa småföretag. Vi stannar till vid en orange industribyggnad, ståltillverkaren Swebor. De tillverkar väggplattor i skottsäkert stål. En produkt med stor efterfrågan i krigstider.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– De började som tillverkare av den stålhätta som man sätter längst fram på skotern, när man kör med en baklastare. Nu finns deras kundgrupp i Mellanöstern. De söker folk hela tiden.
Hemsidan visar att de vuxit med 30 procent bara sista året med en omsättning på nära en halv miljard kronor.
Vi kör ut mot Vuollerim, Roland Bomans födelseby. Ett exempel enligt honom på varifrån den positiva synen på nykomlingar kommer. Från 1955 till 1970 växte befolkningen från ett par hundra till 3 000. Kyrkan, där hans mamma sjöng i kören i 50 år, byggdes 1958.
– Då kunde man säga att Sverige blev slutgiltigt kristnat, skrockar han.
Husen vi passerar är prydliga villor i olika pastellfäger. Flera av dem är obebodda och håller på att förfalla. Men något håller på att hända. Ett tiotal av villorna har fått nya ägare, alla från Tyskland.
Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.
– Det är familjer som flyttat hit från Hamburg för att söka tystnaden. Bullermigranter skulle man kunna kalla dem.
En av familjerna har flyttat in i Rolands barndomshem. Det tycker han är fint.
Vi fortsätter ut i det blåvita landskapet. Vi är på väg till Murjek, en ort med färre än 60 invånare, för att äta bruna bönor och fläsk. Jag stålsätter mig men tröstas av att det utlovas semlor.
– Norrbotten har förändring som del av sin identitet. Vi får höra: ”Vad vore Jokkmokk utan Vattenfall?” Jag brukar svara: ”Vad vore Vattenfall utan Jokkmokk?” Vi har tappat hälften av befolkningen sedan Vattenfall kom. Vi är mer som en råvarukoloni. Man plockar ut men lämnar ingenting efter sig, trots all sakkunskap som finns.
Man plockar ut men lämnar ingenting efter sig, trots all sakkunskap som finns.
Roland Bomans vision är att Luleå tekniska universitet ska etableras i Jokkmokk. Främst med fokus på energiområdet.
– Det är sådant vi kan: vattenkraft, strömningslära och konnektivitet som de kallar det. Vi vet hur vatten flödar och hur fisken går. Men Vattenfall måste steppa upp. De är för självgoda.
Hur kan man göra politik av det?
– Vi ger inga löften men det är viktigt med utbildning för en liten ort. Det är det som får människor att stanna, grundskola och gymnasium. En nedlagd skola sätter djupa spår. En ny skola väcker hopp.
Vi svänger in i Vuollerim och han pekar på en alldeles ny träbyggnad, invigd i höstas: Vuollerimskolan. 35 elever för årskurs 1 till 5. Prislapp: 31 miljoner kronor.
Han tittar kärleksfullt mot byggnaden.
En av eleverna på den nya skolan kom hit från Hamburg med sin familj. De bor i huset där Roland växte upp.
– Det känns fint! Alla andra kommuner har bara stängt och bussat till centralorten.
Vi är framme i Murjek. Utanför den stora gamla träbyggnaden, en skola för blivande folkskollärare från början av förra seklet, står ett gäng med sparkar, det självklara färdmedlet.
I fråga om färdmedel är Murjek också en knutpunkt för alla som vill ta sig till Jokkmokk söderifrån. Tåget från Stockholm och andra större städer slutar nämligen här. Sista biten går med buss. Det gör att många turister passerar här.
Men få stannar och bidrar till samhället. Föreningslivet kokar desto mer.
Inne i stugan doftar det bacon och matsalen är full av folk. Mest pensionärer.
Jag gömmer den bruna bönsåsen under salladen och vi slår oss ned bland gästerna, som alla hälsar glatt på Roland. Han presenterar mig, vilket visar sig vara en succé eftersom alla verkar ha en relation till Flamman här uppe. Flera vill prata om attentatet mot tidningens byggnad för över 80 år sedan när den låg i Luleå.
Man ska inte förvänta sig att kommunen gör allting. Kom med förslag så kan vi hjälpa till.
Jonny Andersson, Birgit Isaksson och Gudrun Bergdahl har ätit klart, men hänger kvar. Så klart är de nyfikna och lite stolta över uppmärksamheten. Dessutom har ingen bråttom. Det som händer och sägs på hembygdsgården är samhällets pulsåder. Allt beslutas i de olika föreningarna.
– Vi flyttar bara på stolarna när vi kommer till nästa styrelsemöte, säger Gun-Mari Engfors och skrattar.
Själva huset har behövt renoveras. Det har ortsborna gjort själva, medan kommunen bidragit med virke och färg.
– I somras hjälptes vi ju alla åt och målade hela tvättstugan. Sture och Johnny gjorde det och de byggde nya handikappramper och målade nere vid bollklubben.
– Och så fixade vi till parken och elljusspåret och bollklubbens lokaler. Det blir roligt när man är många. Inte bara att det blir gjort, utan man får roliga minnen.
Gandalf-auran är stark när Roland Boman sitter tyst och lyssnar. Han nickar faderligt:
– Man ska inte förvänta sig att kommunen gör allting. Kom med förslag så kan vi hjälpa till. Det ska inte vara konstgjord andning utan det måste finnas en vilja inifrån.
Innan vi åker får jag en rundvandring i den före detta skolan. En gång i tiden full av unga tjejer som utbildades till folkskollärare för de samiska skolorna. Barnen skulle lära sig svenska, men för att förstå barnen var eleverna först tvungna att lära sig lite samiska. De svartvita fotografierna visar upp glada ansikten med självförtroende i blick. Gun-Mari Engfors visar mig runt bland skolböcker och uppstoppade djur. Dokumentation som vittnar om ett levande samhälle.
– Här fanns kaféer, bagerier, järnaffär, biograf och till och med en polisstation. Det ordnades musikaftnar och föreläsningar. Ibland kom kända resande, som till exempel agitatorskvinnan Kata Dalström!
Nere i farstun blir jag stoppad av en eftersläntrare till lunchen.
– Jobbar du på Flamman?
Jag nickar. Han bugar lätt, presenterar sig som Kent Boklöv och börjar berätta.
I början av 70-talet, var Kent Boklöv nyutexad svetsare från yrkesskolan. Jobbet skulle göras under en oljetank på brandstationen i Gällivare. Basen på stället visade tydligt att han ogillade att firman skickat en så ung person och betedde sig tjurigt och misstänksamt.
– Till slut ville jag inte göra jobbet. Jag sade det till min chef, men han svarade att jag måste göra det. Då kom min far på en idé.
Nästa dag satte sig Kent ned vid fikabordet med en Flammantidning uppslagen. Det var känt att FRA hade en avlyssningsstation på plats. Det räckte.
– Jag skickades hem direkt. Så det var med Flammans hjälp jag slapp jobbet. De gillade väl inte socialister.
