Vad ska konstateras om valet? Visst är de rödgröna fortfarande större än borgarna. Visst växte SD inte lika mycket som vissa opinionsmätningar indikerade. Visst bör vi glädjas åt Vänsterpartiets framgång. Ändå bör varje medveten människa bli väldigt oroad för framtiden, givet resultatet. Här följer en snabbanalys av valet och av kommande tider.
Vad som blev tydligt under valnatten är att borgarna vill ta över regeringsmakten, med förevändningen att de rödgröna har en majoritet emot sig. Vad som menas med detta är ju att högern har majoritet i Sveriges riksdag, vilket stämmer. Alliansen och högerpartiet Sverigedemokraterna är större än motståndarna.
I princip sedan morgonen den 15 september 2014 har näringslivets tankesmedjor, diverse borgerliga ledarsidor och extremhögern försökt motivera ett SD-stött, borgerligt maktövertag med talepunkten om att Sverige har en ”icke socialistisk majoritet” i riksdagen. Även efter valet 2018 har Sverige en icke-socialistisk majoritet på någonstans 59,4 och 92,1 procent, beroende på betraktaren.
Som vindarna blåser kommer kommande fyra år bli förjävliga rent politiskt, mer än vanligt. Nu står vi å andra sidan inför en konfliktlinje som i praktiken innebär borgerligheten inklusive extremhögern mot socialismen. Den medvetna medelklassen kommer inte längre kunna hänvisa till fina GAL-TAN-piruetter, utan kommer konfronteras med att de backar ett nyfascistiskt parti för att upprätthålla sina ekonomiska privilegier. Att rösta blått är att rösta mot tolerans och öppenhet. När extremhögern tillsammans med borgerligheten står mot socialism behöver även de värdekonservativa tidigare vänsterväljarna, som nu röstar på SD, ta ställning till om det är värt att skära ned på trygghet och välfärd för att upprätthålla andra konservativa värden.
Den medvetna medelklassen kommer inte längre kunna hänvisa till fina GAL-TAN-piruetter, utan kommer konfronteras med att de backar ett nyfascistiskt parti för att upprätthålla sina ekonomiska privilegier
Vilken sida Svenskt näringsliv kommer att välja i konflikten mellan högerpolitik och anständighet är uppenbar. Hela deras existensberättigande ligger ju i att försvara kapitalets intressen mot folkets. I detta fallet sammanfaller kapitalets intressen med intresset att kraftigt skära ned sociala rättigheter, genom högerns direkta eller indirekta samarbete med ett rent rasistiskt parti.
De politiska filosoferna Ernesto Laclau and Chantal Mouffe menar ju att det är kombinationen av kampen för sociala rättigheter och kampen för ekonomiska rättigheter som har den starkaste politiska potentialen. När dessa kamper kombineras skapas en sprängkraft som verkligen kan förändra samhällen. Om vänstersidan står för både ekonomisk jämlikhet och stärkta sociala rättigheter mot högerns och SD:s ökande ojämlikhet och förtryck så har vi lyckats definiera debatten kring de frågor som verkligen innebär skillnaden mellan frihet och ofrihet för vanliga människor.
Att bara definiera konflikten är inte heller det enda viktiga. En ytterligare dimension att lyfta in är att socialisterna företräder folket, och att borgarna och extremhögern företräder eliten och de besuttna.
Att övertyga den lite mer radikala vänstern om vilken konflikt som är viktigast att sätta fingret på framöver behövs knappast. När det kommer till att övertyga socialdemokratin blir uppgiften desto svårare, och där behöver vi sannolikt hjälpas åt. Insikten om att en radikal vänsterpolitik i Storbritannien till och med lyckades vinna det klassiskt mörkblå Kensington borde dock om inte annat mana till vissa omvärderingar i den socialdemokratiska partitoppen av rent opportunistiska skäl.
Om partierna på vänstersidan lyckas artikulera konflikten mellan den oanständiga borgerligheten/extremhögern och de socialistiska partierna som kämpar för rättvisa har de en värld att vinna. Förstår de inte detta själva faller dock ansvaret på varje engagerad socialist att förändra samhällsopinionen i den riktningen ändå. Där behöver vi hjälpas åt.