Det finns så oerhört många att sörja efter det fruktansvärda terrordåd Hamas utförde i början av oktober, som ledde till över tusen döda och att hundratals tog som gisslan. Jag har själv ingen släkt i Israel, men många av mina vänner har. De gör vad de kan för att hjälpa sina släktingar till säkerhet. Jag hoppas att de här händelserna hjälper de sista naiva att se vad Hamas är för typ av rörelse.
Samtidigt förstod jag, i samma stund jag hörde om attackerna, vad de skulle leda till. Platsen för sorgearbetet fylldes med fruktan för alla de ytterligare liv som kommer att tas ifrån oss. När nyheterna om vedergällningen började sändas påmindes jag om en känsla som jag senast upplevde för ett och ett halvt år sedan, i samband med Butjamassakern. Jag läste tidningen och vid sidan av avsmaken kände jag hopp inför att omvärlden nu äntligen måste agera. Att inför så här allvarliga krigsbrott kan världen inte blunda. Känslan blir mer och mer sällsynt, för att den i princip aldrig får rätt.
Ingen konflikt fyller mig med så mycket smärtsam apati som ockupationen av Palestina. Vi har sett alla krigsbrott förr, och vi ser dem igen i repris. När Torbjörn Tännsjö i Flamman #41 beskriver folkrättsbrotten är nog inte mycket nytt för många av oss. Vi ser dödandet av civila och barn. Vi ser bombningar av skolor och sjukhus. Vi ser användandet av vit fosfor. Vi ser journalister bli skjutna i huvudet på jobbet. Vi ser belägringen, hur man tvingar folk till svält, stänger av deras vatten, hur man berövar patienter vård genom att stänga av elen till sjukhus.
Och vi vet, varje gång, vad reaktionerna kommer att vara. Intyganden om att Israel har ”rätt att försvara sig”. Mot barn? Mot journalister? Mot läkare?
När Israels försvarsminister motiverade att skärpa den nu 16-åriga belägringen av Gaza och inte släppa in någon el, vatten eller bränsle i området sade han att ”Vi bekämpar mänskliga djur, och vi kommer att agera i enlighet med det.” Det är folkmordsretorik. Men för oss som följer israelisk politik är den smärtsamt bekant.
Den här konflikten kan inte lösas av att vi väljer sida mellan två högerextrema rörelser som håller sitt folk i ett skräckgrepp.
Israeliska politiker är inte rädda för att tala offentligt om sina ambitioner, och västpolitiker är ofta snabba med att ge sitt stöd. Ofta handlar det om samma västpolitiker som är ointresserade av situationen såväl för judar som för andra minoriteter i sina egna länder. Och medan Israel samtidigt som de släpper bomber rustar för en markinvasion stryper svenska politiker biståndet till den palestinska befolkningen.
I Flamman #32 recenserade jag Omri Boehms bok Haifarepubliken, om hur kollektivt minne kan fungera som ett verktyg för fred och enighet i Israel och Palestina. Nu är det dags att pröva hypotesen. Enligt FN har fler än 5 000 mördats på båda sidor i fruktansvärda krigsbrott bara under oktober månad. Den här konflikten kan inte lösas av att vi väljer sida mellan två högerextrema rörelser som håller sitt folk i ett skräckgrepp. Tvåstatslösningen har inte givit mer än växlingar mellan temporära, skräckfyllda vapenvilor och öppet våld. De folkrättsbrott som begås av Hamas och Israels högerregering visar hur grundade samhällena under lösningen är i militarism och visioner om etnisk renhet.
Men kanske kan vi komma någonstans om vi lär oss att kollektivt sörja de offer som skördas på både den israeliska och den palestinska sidan, och hitta styrkan i det motstånd på båda sidor som utsätts för repression av ledarna. När kriget är som svårast måste drömmen om framtiden hittas i motsatsen till deras politik: ett slut för rädslan, ett nytt demokratiskt och pluralistiskt samhälle, byggt på valurnan och diskussionen i stället för på terror och militära övergrepp.
Hamas och den israeliska regeringen må vara rädda för varandra, men det är ingenting mot hur rädda de är för den drömmen.
