ESF i Malmö 2008 är över. Har de sociala forumen börjat försvagas?
Åtminstone två olika svar, representerade av två av forumrörelsens största ikoner, den amerikanske litteraturvetaren Michael Hardt, respektive den egyptiske ekonomen Samir Amin, utkristalliserade sig under ESF i Malmö.
Amin deltog huvudsakligen i paneler med fackliga företrädare, för att upprätta löntagar-enhet mellan Syd och Nord.
Löntagarnas strider är viktigare än de i och för sympatiska strider som förs av medelklassen för liberala reformer i Syd, menade Amin.
Amin redogör för hur de arbetande klasserna och kapitalismen har förändrats. Och vilka stora krav på nytänkande detta ställer, vad gäller vänsterns och fackens organisering och politik.
Men huvudbudskapet är ”enhet inom mångfalden”.
Det finns mer och mindre strategiska strider, grupper och – inte minst – ett värde i gemensamma politiska strategier.

Budskapet i såväl Michael Hardts och Antonio Negris böcker som i Hardts föredrag på ESF, är på avgörande punkter ett annat.
Hardt och Negri hyllar bristen på samordning av kampen. Där Amin starkt betonar vikten av kamp mot dagens ”kollektiva” imperialism under USA:s ledning, menar Hardt och Negri att imperialismen övergått till en nätverksmakt, där makten måste angripas överallt. Periferiernas nationella frigörelse – och enhet mellan de arbetande i Nord och Syd – är totalt avgörande för Amin, men blir en omväg för Hardt och Negri. Antiamerikanism är ineffektiv eftersom makten ändå är utspridd.
Fokus för Hardt och Negri så är det metropolernas värld, och den ”immateriella” eller ”biopolitiska” produktionen – i form av såväl enkla tjänster som avancerad kunskapsutveckling. Amin betonar kontrollen periferiernas naturtillgångar som avgörande för metropolernas privilegierade särställning.
Där Amin vill formera världens arbetande klasser för strategisk politisk handling, vill Hardt och Negri närmast formera ”multituden” för sakens egen skull. Formerandet är själva strategin.

Hardt och Negri menar att en socialistisk utveckling inte kan införas uppifrån, utan bara vara en följd av ”multitudens” demokratiska självverksamhet och mognad. Amin tycks instämma. Båda vidhåller också socialismen som Målet.
Men för Hardt tycks det slutliga och spontana formerandet av det revolutionära subjektet stå för dörren. För Amin är såväl problemen som strategin mer sammansatta. Demokratisering är en gradvis process. En progressiv utveckling, i inte bara tredje världen utan också Europa, förutsätter att USA:s dominans bryts, och ersättas av en ”multipolär värld”. Enhet förblir än så länge avgörande för de arbetande klasserna, menar han.
– Individen har ännu inte blivit historiens subjekt, som i Negris analys. Jag hoppas att det ska kunna bli fallet, kring år 3000 eller så.

Hardt menar att just avsaknaden av enhet varit den globala rörelsens styrka. När den fick mer traditionell form, och enades mot USA:s krigspolitik, tappade den fart. Nu när USA förlorat i Irak, spår Hardt en nytändning.
– Nedgången för de sociala forumen beror just på bristen på politisering och samling av rörelserna, invänder Amin och efterlyser en löst sammansatt femte international, enligt modell från den första.
Vems vision kommer forumrörelsen att följa i Europa?
Ironiskt nog har europeiska fackföreningar sällan varit så engagerade i dialog med Syd och Öst som på detta forum i Malmö. Samtidigt som analysen hos ”nya” ideologer som Hardt – vilka länge dömt ut facket för bristande solidaritet – i stort sett lämnar antiimperialismen utanför analysen.
Få vill överge pluralismen. Men är den tillräcklig utan mer av samordning kring gemensamma politiska projekt och strategier?