”Så du tycker inte att kvinnor är jämlikar, att de är lika intelligenta som män?”

Den legendariska amerikanska journalisten Barbara Walters spänner ögonen i Mohammad Reza Pahlavi, dåvarande kung av Iran, som sitter mittemot henne i en beige soffa framför mörka mahognyhyllor dignande av böcker.

Klippet är från kanalen ABC:s ”Good morning America” och sändes i april 1977. Shahen svarar: ”Det finns alltid undantag, det finns fantastiska kvinnor. Men på det stora hela…”.

Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot.

Walters ger sig inte: ”Tror du att din fru kan styra lika väl som du kan?” Kameran klipper så att drottning Farah Pahlavi som sitter bredvid också syns i bild. Efter en kort paus svarar shahen: ”Jag vill inte svara på det.”

I Iran pågår just nu massiva protester mot den auktoritära regimen. Låter meningen bekant? Den har yttrats med små variationer i över 50 år. Efter att Mohammad Reza Pahlavi lämnade Iran i samband med revolutionen 1979 har protestvågorna återkommit med jämna mellanrum. Skillnaden är att det då var socialister som avsatte shahen, och att demonstranterna i dag vill installera hans son, Reza Pahlavi. Eller?

Argumenten för att återinföra monarkin kretsar ofta om kvinnors rättigheter. I dagens Iran lever kvinnor under ett brutalt teokratiskt förtryck där klädsel, uppförande och livsval detaljstyrs av mullorna vid makten. Visst var även Mohammad Reza Pahlavis kvinnosyn rutten, men kvinnor fick klä sig i minikjol och gogo-boots som 70-talets mode dikterade. Åtminstone om de kom från medelklassen.

För arbetarklassens kvinnor var verkligheten en annan. Där rådde i stället svält, precis som i dag. Vad som sällan lyfts är att både revolutionen på 70-talet och dagens protester föregicks av skenande inflation där de styrande ätit sig mätta på att sälja ut landets tillgångar, medan vanligt folk ser priserna på livets nödtorft skena. Under shahen blev de fattiga allt fattigare medan kungafamiljen levde gott på sina plundrade rikedomar, ända in i exilen. Basföda i iranska arbetarhushåll som joghurt kostar i dag 20 kronor kilot, i ett land där arbetare tjänar några tusen kronor i månaden.

Både i Sverige och i Iran står arbetarkvinnorna först i skottgluggen när ekonomin faller samman. De har lägst lön, sämst arbetsvillkor, och förväntas samtidigt ta hand om barnen.

Under 2022–2023 tog kvinnor från hela Iran, över etniska och religiösa gränser, till gatorna under parollen ”kvinna, liv, frihet” efter mordet på Jina Mahsa Amini. De krävde att äntligen bli sedda och behandlade som fullvärdiga människor.

Utrikes • 18 december, 2025

Irans vattenkris visar varför kommunismen behövs

I dag är fokus än en gång på kvinnornas rättigheter och iranska kvinnoorganisationer från hela landet deltar i protesterna. Men verklig förändring kräver mer än symbolik. Kvinnor ska inte bara hyllas – de måste också få makt. Då duger det inte att byta ut en ultrakonservativ antifeministisk monark med en annan.

Båda mina föräldrar deltog som socialister i revolutionen 1979, med resultatet att de nu lever i exil och kommer att fängslas om de sätter fot i Iran igen så länge mullorna sitter kvar. De följer händelserna i realtid, i den mån det går då internet i Iran varit nedsläckt i omgångar, med andan i halsen.

Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot. Ett annat Iran måste vara möjligt.

Rojin Pertow

Chefredaktör för Galago.

Det är nästan för dråpligt för att vara sant.

Den sverigedemokratiska riksdagspolitikern Katja Nyberg tros ha haft en promille i blodet när hon körde bil den 28 december. I bilen hittades också en påse vitt pulver som tros vara två gram kokain, vilket hon själv dock förnekar. Snabbtester visade misstänkt narkotikapåverkan.

I en skriftlig kommentar menar Katja Nyberg själv att hon varit med om en ”viltolycka”. (Polisen menar att hon på sin höjd ”väjt för en råtta”.) Det kan man också kalla det. Om det visar sig att hon kört bil så pass berusad lär hon behöva avgå, som Oisin Cantwell skriver. Han påminner om att folkpartisten Karin Pilsäter och socialdemokraten Aida Hadzialic lämnade sina uppdrag vid 0,2 och 0,3 promille.

Och de hade ingen laddinfrastruktur med sig i en zippåse.

Vad Katja Nyberg gör annars undrar du? Hon är polis. Därför är hon Sverigedemokraternas talesperson i polisfrågor samt ledamot i riksdagens justitieutskottet. Alltså central i den repressiva kriminalpolitiska brygd som partiet langar till befolkningen.

Ironin stannar inte ens där. Dagens ETC kunde avslöja att hon på 90-talet var med i Rejvkommissionen, som förföljde klubblivet för att driva igenom svensk nolltolerans. ”Det var faktiskt det roligaste jag gjort”, förklarade hon i en podd. ”Vi var väldigt unga så det blev mer av en livsstil. Man levde och andades det här.”

Ja, hon verkar ha andats in både ett och annat.

Så låt mig sammanfatta: en tidigare knarkspanare och representant för riksdagens mest repressiva parti, som kör rattfull med kokain i bilen. Om uppgifterna stämmer är det svårt att hitta ett perfektare ansikte utåt för hyckleri.

Inte bara hos Sverigedemokraterna, som låtsas vara hårda mot kriminalitet men själva kryllar av lagbrytare. Utan hos hela politikerklassen från vänster till höger som själva gärna unnar sig en lina ibland, men som samtidigt har gjort fattiga missbrukare till öppet byte för polisen. Eller varför inte hos ett helt land.

I dokumentärserien ”Så knarkar Sverige” (SVT, 2024) visar journalisten Johan Wicklén att bruket av illegala rusmedel är betydligt högre än vad vi svenskar vill erkänna. Inte minst har kokainet blivit vanligare, och dyker nu upp i allt fler städer i avloppsmätningarna.

Detta trots att Sverige fortfarande har nolltolerans som mål för vår narkotikapolitik. Politikerna vet att denna politik har misslyckats på alla punkter, och därför vågar de heller inte utreda den.

När den kristdemokratiska socialministern Jakob Forssmed tillsatte en utredning gav han därför explicita order om att inte utreda konsekvenserna av kriminaliseringen av eget bruk. Svensk narkotikapolitik ska nämligen präglas av moral och önsketänkande, snarare än av vetenskap. Utredningen var dock så kritisk mot svensk narkotikapolitik som uppdraget tillät, och bar också en talande titel: Vi kan bättre!.

ESO-rapporten Bruk och straff, som även den kom ut hösten 2023, hade friare händer. Den granskade samtliga fyra uttalade målsättningar för Sveriges narkotikapolitik och drog slutsatsen att politiken misslyckats på varje punkt.

Dödsfallen minskade inte, utan Sverige har tvärtom konsekvent legat i EU-toppen när det gäller narkotikarelaterad dödlighet, vilket är en otrolig bedrift med ett av kontinentens bästa vårdsystem. Bruket minskade inte utan verkar snarare ha ökat. Även tillgängligheten har ökat, samtidigt som gängens vinster skenat då politikerna gett dem ensamrätt på en svart marknad. Och skadorna har inte reducerats, utan i många fall fördjupats genom kriminalisering, stigmatisering och rädsla för vårdkontakt.

Den regering som Katja Nyberg representerar har fördjupat denna katastrofala politik. I Tidöavtalet nämns missbruk som ett av flera exempel på bristande vandel som kunde motivera utvisning, och sommaren 2023 införde man en rad straffskärpningar inom området. Bland annat infördes rena tankebrott som ”förberedelse” till köp eller försäljning, vilket fick flera tunga remissinstanser att slå bakut.

Oppositionen har knappast varit bättre, utan yrat om ”partyknarkare” från medelklassen som drivande bakom gängens vinster. Detta trots att CAN:s rapporter visar att fattiga är överrepresenterade i statistiken; att cannabis, som inte främst är en partydrog, åtminstone tidigare utgjort halva narkotikamarknaden; och att lejonparten av drogerna tas av människor som tar dem ofta, det vill säga är i beroende snarare än sporadiska brukare. Vilket också säger sig självt om man inte orkar läsa forskning.

De som framför allt drabbas av denna repressiva konsensus i svensk politik är alltså fattiga människor i beroende, vilket förklarar våra topplaceringar i EU:s dödslista. Och allt detta samtidigt som Aftonbladet för två år sedan hittade spår av kokain i hälften av de undersökta riksdagstoaletterna.

Frågan är alltså inte om Katja Nyberg kan sitta kvar. (Det kan hon inte.) Utan om någon politiker som ansvarat för drogpolitik kan sitta kvar. Samt hur länge Sverige ska fortsätta insistera på vår dödliga och ovetenskapliga dubbelmoral som skördar liv till denna dag.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.