Irans president Hassan Rouhani är alltjämt populär. 2013 valdes han på ett moderat program jämfört med sin konservative föregångare Mahmoud Ahmadinejad. I stället för konfrontation skulle dialog med väst främjas. 2015 kom hans regering till sist överens med USA och andra västmakter om ett avtal enligt vilket Iran begränsar sitt kärnkraftsprogram i utbyte mot lyfta ekonomiska sanktioner. Det sågs då som en stor seger för det progressiva Iran och Rouhani firades som en hjälte.
Två år senare lyser dock de utlovade ekonomiska framstegen fortfarande med sin frånvaro. Arbetslösheten är svår att beräkna eftersom myndigheterna räknar alla som arbetar minst en timme i veckan som sysselsatta. Men enligt kalkyler uppskattas den till 12 procent och ungdomsarbetslösheten till 30 procent. Inflationen har visserligen sjunkit och oljeexporten har tagit fart men i andra sektorer är aktiviteten fortfarande låg. Systematisk korruption, bland annat hos institutioner såsom det revolutionära gardet, förhindrar också framsteg. Dessutom hämmar de sanktioner som ligger kvar ekonomin. Till exempel är banksystemet fortfarande inte sammanlänkat med den övriga världen, vilket förhindrar turism.

Konservativ utmanare

Detta har ökat missnöjet med regeringen, trots att en majoritet iranier är för en moderat politik. Inför fredagens val leder visserligen Rouhani men den konservative kandidaten Ebrahim Raisi har börjat utmana om makten. Raisi, som anses ha den högsta ledaren Ayatollah Ali Khameinis stöd, är en högt uppsatt präst som började sin karriär vid 20 års ålder bara två år efter revolutionen 1979 och är strängt trogen de konservativa revolutionära värdena. Enligt människorättsgrupper var Raisi en av domarna som dömde tusentals vänsterdissidenter till döden 1988. Omkring 4  500 personer ska ha avrättats. Det talas även om att Raisi kan komma att bli ny Ayatollah.
Utrikespolitiskt står Raisi för en hård anti-västlig linje och har kritiserat Rouhani för att vara för eftergiven mot väst. Kritiker hävdar att han skulle innebära en återgång till det isolerade läget som landet befann sig i under den impopuläre Ahmadinejads styre och ett spändare läge till väst och omvärlden. En annan faktor som kan leda till ett sådant läge är USA:s regering.

Hot från Trump

USA:s president Donald Trump har länge varit en högljudd kritiker av kärnkraftsavtalet som regeringen Obama förhandlade fram 2015. Han har hotat med att riva upp överenskommelsen, som han har kallat ”den värsta deal som någonsin framförhandlats”, och i stället införa nya, hårdare sanktioner. I hans administration liksom i det republikanska partiet är skepsisen mot Iran sedan länge också stor. Försvarsministern James Mattis sade nyligen att ”vart man än tittar där det är problem i regionen hittar man Iran”.
Enligt en rapport skulle ett upprivet avtal leda till drastiskt ökade geopolitiska spänningar. Det skulle sannolikt öka stödet för den konservativa falangen i Iran och landet skulle pressas att öka sin militära förmåga, inklusive kärnvapenkapaciteten, vilket skulle kunna destabilisera hela regionen. Sannolikheten för att det sker anses dock vara liten. Troligare är att Trump försummar och indirekt underminerar avtalet eller att parterna kommer överens om vissa mindre förändringar av det.