Diskussionen om Brottsförebyggande rådet utgår från ett svagt underlag, men framför allt utgår den från Sverigedemokraternas rasistiska världsbild.
Om Sverigedemokraterna har lyckats med någonting sedan de kom in i riksdagen 2010 är det att omformulera konfliktlinjen i det politiska samtalet.
Från klass till etnicitet. I stället för att agera, och politiskt engagera sig, utifrån sin klass har den etniska tillhörigheten blivit primär.
Inte för alla, såklart. Inte för majoriteten av svenskar. Men för så många att vi andra märker av det i opinionen och debatten. Nu senast är det brottsligheten som ska förstås utifrån Sverigedemokraternas problemformulering; begreppet lag och ordning, som ju aldrig har varit neutralt, har etnifierats totalt.
I dagarna släpptes en rapport om Brottsförebyggande rådet som, i stort, handlar om att myndigheten faktiskt påverkas av politisk styrning: ”Går det att lita på Brå?”. Det har lett till att diverse högerextremister – från Samtiden till Katerina Janouch – har jublat. Äntligen finns det, svart på vitt, bevis för att brottsstatistiken inte är objektiv, att den socialdemokratiska regeringen pressar Brå till att dölja kopplingen mellan etnicitet och brottslighet.
Att regeringen innan var moderatstyrd, och att rapporten inte fastslår vad som har ändrats eller varför, ignoreras såklart. Resonemangen är både förutsägbara och tröttsamma. Invandrarna är problemet. Det finns knappt något utrymme för en alternativ läsning längre.
När Stefan Löfven menade att brottsligheten berodde på segregation möttes han av en koordinerad kritikerstorm. Den kritikerstormen skulle kanske ha kunnat bemötas i en värld i vilken Socialdemokraterna inte hade gett upp på all vänsterpolitik.
I stället backar Löfven i en intervju och säger: ”Min uppfattning är att vi under för lång tid i Sverige inte har förberett oss på att den här typen av våld kan komma hit.”
Komma hit?
Det här våldet kommer inte utifrån: det kommer ur ett samhälle i vilket inkomstklyftorna ligger på rekordnivå
Det här våldet kommer inte utifrån: det kommer ur ett samhälle i vilket inkomstklyftorna ligger på rekordnivå. Det ansvarar också Socialdemokraterna för. Men i det ideologiska tomrum som uppstår när inget tungt parti för en medveten klasspolitik från vänsterhåll blir förklaringsmodellen Sverigedemokraternas.
Den placerar problemet någon annanstans, hos de andra; om de kan spärras in eller rensas ut kan resten av samhället återgå till det normala. Våldet ses som någonting som kommer ur kulturen snarare än ett socialt och samhälleligt fenomen.
Det var också det som hände när Malou ställde rapparen Greekazo mot väggen och anklagade honom för att genom sin musik uppmuntra till brott.
Det var ett tecken i tiden: kultur i stället för ideologi, individen snarare än systemen. Men det finns andra förklaringsmodeller – som också kopplar samman våldet med politiken som förs. Folkrörelsen Förorten mot våld, till exempel, ställer sig kritiska till löften om mer poliser, och menar att någonting måste göras mot ojämlikheten.
Frågan är om någon vill lyssna.