På en av väggarna på min vårdcentral hänger en affisch från Unga relationer. Affischen är en del av en kampanj som ska uppmärksamma våld mellan unga, och på den står det ”Måste jag gå med på strypsex?”.
Senast jag var där frågade jag kvinnan i receptionen om den, som sade att de ofta får frågor om att ta ner den eftersom folk tycker att den är obekväm och grov. När jag går därifrån öppnar jag telefonen för att lyssna på poddar på vägen hem och ser en topplista full av krimpoddar om kidnappningar, våldtäkter eller mord, oftast om kvinnor (”Rättegångspodden”, ”Vad blir det för mord”, ”Spöktimmen”). När jag kommer hem och öppnar Netflix gör de reklam för en långfilm om kvinnomördaren Ted Bundy.
Är det inte märkligt att vi gärna underhåller oss med historier om mäns våld mot kvinnor, men tycker att det är obekvämt och grovt om vi tvingas konfrontera att det händer i vår omgivning?
Partiledarna lade timmar på att prata om trygghetskameror och fler poliser, men om det våld som vi kvinnor lever under sades i princip ingenting
När jag var 15 berättade en av mina tjejkompisar att hennes pojkvän brände henne med en tändare när de bråkade. Hon berättade det som att det inte var en stor grej, ungefär som att han skrikit eller smällt i en dörr, men min kropp blev iskall. Vi var på många sätt fortfarande barn då, och därför visste jag knappt vad man kunde göra mer än att skicka numret till kvinnofridslinjen, och hoppas på att hon dumpar honom.
Hade det hängt en affisch i väntrummet när jag var femton så kanske vi hade vetat var vi kunde få stöd. Hade inte kvinnojourerna varit underfinansierade och mäns våld mot kvinnor prioriterats bort från politiskt håll, så kanske vi hade vetat att det fanns någonstans att vända sig, och tröskeln för vad som definieras som våld möjligtvis hade varit lägre. Om vi hade fått lära oss att tjatsex är ett övergrepp och inte bara oskönt beteende kanske vi hade vågat prata med varandra på allvar om våra upplevelser, i stället för att skämta bort dem eller bära på dem i tystnad.
För lika obekväm som frågan om mäns våld mot kvinnor är i väntrummet, lika obekväm är den att ta i politiskt. Trots att det under hela valrörelsen 2022 knappt pratades om något annat än brott och straff, sades nästan inte ett enda ord om mäns våld mot kvinnor. Media och partiledare lade timmar på att prata om trygghetskameror och fler poliser, men om det våld som vi kvinnor lever under sades i princip ingenting.
Framför allt behöver vi en feministisk rörelse som driver på för kraven
Trots att statistik från Brottsförebyggande rådet säger oss att i snitt 16 kvinnor förlorar livet varje år till följd av mäns våld mot kvinnor så avsätts det för lite pengar till kvinnojourerna, och satsningarna som görs lägger hellre fokus på förövaren än på den som utsätts. Vi behöver ökat ansvar för kommunerna att trygga kvinnojourernas arbete i det lokala samhället och vi behöver en bättre sex- och samlevnadsundervisning.
Men framför allt behöver vi en feministisk rörelse som driver på för kraven. Som hänger affischer i väntrummet för att belysa problem i våra relationer, skriver debattartiklar som ber politikerna att ta oss på allvar, och demonstrerar på internationella kvinnodagen mot den könsmaktsordning som dikterar våra liv. Mäns våld mot kvinnor är ett strukturellt problem, och ansvaret för att organisera oss för ett alternativ bär vi alla tillsammans.