Okategoriserade 29 mars, 2006

”Valet står mellan kinesisk och amerikansk kapitalism”

Kapitalismen är på väg att skapa ett nytt proletariat i kåkstäderna jorden runt. För att kontrollera situationen används allt hårdare tag. Flamman publicerar en intervju med den slovenske filosofen Slavoj Zizek, med utgångspunkt från kravallerna i Frankrike.

– Pressen mot en alternativ politik är oerhört stark, i det man kallar det post-ideologiska politiska landskapet. Själva grundtesen är att det skulle finnas en överordnad ideologi som säger ”inga ideologier”! Det vill säga ”inga andra valmöjligheter än den moderna kapitalismens regler”. Det finns frågeställningar inom den ramen som fortfarande är tillåtna för överläggningar, de rör toleransen och multikulturalismen. Enkelt uttryckt skulle det i dagens värld bara finnas ett enda viktigt alternativ. Antingen väljer vi den amerikanska kapitalismen, av liberalt slag, eller den kinesiska. För mig skulle det bli mycket tråkigt att leva i en sådan värld där det enda verkliga valet ryms inom de alternativen.
För trettio år sedan sade man om Sovjetunionen att det skulle bli ett tredje-världen-land med atombomb. På ett sätt kan man säga att det nästan är sant om USA idag. Dessa två ytterligheter kompletterar varandra. Problemet för den nya världsordningen är inte tredje världen utan den andra, Europa. Det finns egentligen ingen förändringspotential i tredje världen, vilket beror på den konkreta sociala situationen där. Exploateringen och fattigdomen är alldeles för brutal där, de har ingen chans som jag ser det. Sådan är också den gamla lärdomen hos Marx. Dessvärre tror jag inte heller att man kan göra någon revolution med den verkligt fattige.

Hur ska då en utväg från den demokratiska liberalismen kunna ske?
– Jag har ingen vacker lösning på det. Jag tror inte att det är så enkelt att man kan hänvisa till några övergripande slagord, som den ”europeiska sociala modellens” fackla eller ”solidaritetens”. Jag är rätt pessimistisk i det avseendet. De senaste svåra problemen vi haft, som upploppen i de franska förorterna, kommer med ett varningsbudskap, det är en första reaktion mot den europeiska arrogansen inför upploppen i New Orleans efter orkanen Katrina. USA lär ha sin primitiva liberalism medan vi i Europa har vår sociala välfärdsstat… Här ser man klart att saker och ting inte är så enkla. Denna våldsspiral tror jag är det allmänna symptomet på den samtida kapitalismen. Det traditionella svaret, som går ut på att förorda fler sociala program, mer solidaritet, räcker inte längre. Roten till det onda sitter djupare än så.

Vad är det?
– Det är hela logiken, som den samtida kapitalismen vilar på, som står på spel. Låt oss ta ett exempel. Om det finns något globalt fenomen som är karakteristiskt för den här epoken så är det kåkstäderna. Precis som den samhällskritiska sociologen Mike Davis framhåller, talas det fortfarande om Kinas, Singapores och Sydkoreas ekonomiska framgångar, men man undanhåller en av de omedelbara effekterna av deras framgångar, kåkstadsexplosionen. Enligt vissa uppskattningar bor närapå en miljard människor i kåkstäder. Deras invånare är på god väg att bli den största sociala gruppen globalt sett. Man tänker spontant på favelas men det handlar inte bara om det. Det största området med kåkstäder ligger i Centralafrika, mellan Lagos och Elfenbenskusten. Där bor 70 miljoner människor i kåkstäder. De liknar ”Homo Sacer” i Agambens bok. De står utanför det civila samhället men är samtidigt mer eller mindre integrerade i ekonomin, genom svartjobb, trafficking, med mera. För att återuppta den marxistiska terminologin handlar det kanske där om ett nytt förrevolutionärt proletariat. Där finns stora grupper, enorma folkmassor, som inte har någon förankring i en tradition, som saknar en nedärvd hierarki för att organisera sin sociala struktur. Det handlar verkligen om formligen utestängda personer. Statens målsättning är inte ens längre att kontrollera dem, bara att isolera dem. Kåkstäderna är alltså områden där det för att överleva är omöjligt att få tillgång till ens den mest grundläggande formen av socialisering. Vilket tvingar dessa grupper att utveckla parallella överlevnadsstrategier. Där finns så klart gängbildningar, en underjordisk ekonomi, religiösa grupperingar. Dessa alldeles för kaotiska organisationsformer fungerar uppenbart inte. Men fenomenet är intressant. Det handlar verkligen om en marxistisk situation, i den betydelsen att dessa grupper blir tvingade, för att överleva på lång sikt, att uppfinna en reell samhällsform.
Det finns en konsekvens i denna nya apartheid som nu börjar nå våra samhällen. Man kan troligen inte definiera den i marxistiska klasstermer. Men man kan urskilja tre klasser, tre stora grupper. Å ena sidan den nya universella symbolbärande klassen. Journalisternas, chefernas, professorernas, experternas. De hör till en ny universell klass, där individen har mer gemensamt med sina likar på andra sidan jorden än med ”vanliga” människor i grannskapet. Kulturellt sett utgör de ett samhälle för sig. Längst ner på skalan har vi de utslagna och fattiga i förorterna. Och däremellan finns medelklassen, arbetarklassen. Det är en klass som nästan håller på att försvinna, vilket förklarar den överdrivna sårbarheten hos ”traditionalisterna”.

För att återgå till upploppen i Frankrike så jämförde du dem med maj -68. I motsats till 1968 som enligt din mening var en ”utopisk dröm” finns här vare sig program, ideologi eller utopisk dröm. Det är en ”post-politisk” urladdning?
– Ja, ”post-politisk” är den, eftersom den är andra sidan av myntet av vårt post-politiska samhälle. När man spelar ut det post-politiska kortet blir upploppen själva post-politiska. Det är det som är det egentligt tragiska, priset vi får betala för själva omöjligheten att formulera något alternativ.

Anser du att kommunismens misslyckande och sammanbrott bidragit till att eliminera varje möjligheten till alternativ? Är denna möjlighet fullständigt uträknad?
– Idag kan vi omöjligt tänka ut ett sådant alternativ. Men jag tror trots allt att vi är nära en urladdning. Redan hos Lenin är den sanna utopin förknippad med ett akut läge. Man blir utopist när inget annat återstår att göra. I den betydelsen tror jag vi kommer att bli mer och mer hänvisade till utopin. Lenins utopiska period, före och just efter Oktoberrevolutionen, var frukten av en totalt hopplös situation. En sådan reaktion skulle då vara förknippad med att de ”realistiska” valmöjligheternas fält inte är ”realistiskt”, i betydelsen överensstämmande med den förhärskande ideologin. Vad finns att göra idag? Den kapitalistiska ideologins hegemoni är så stark att till och med vänstern vänder sig till kulturen och talar om tolerans, vilket faktiskt betyder att vänstern inte ens vågar föreställa sig ett konkret alternativ till den ekonomiska ordningen.

Du varnar i åtskilliga av dina verk för det globala undantagstillstånd som blivit permanentat efter 11 september och in­skränkningarna av friheterna som det rättfärdigar…
– Det är inget undantagstillstånd i motsättning till ett normalt tillstånd. Det liknar mera en sammanjämkning. I Frankrike råder formellt undantagstillstånd. Ändå fortsätter livet sin gilla gång! Så ser framtiden ut. Inte någon direkt diktatur men med förändrade spelregler, där undantagslagar kommer att sammanfalla med den normala situationen.
Det är en stillsam revolution. Reglerna har förändrats steg för steg, utan att vi har lagt märke till det. Ta till exempel tortyren. Det nya är inte tortyren som handling i sig. Den verkliga katastrofen är att frågan: ”Under vilka vilkor får man tortera?” har blivit ett legitimt samtalsämne i den offentliga debatten. Om någon för tio år sedan hade sagt, ”man bör tortera”, hade det omedelbart förkastats utan minsta motargumentation.
Det är detta som, för att uttrycka det med den hegelianska idealismens terminologi, markerar en förändring i det objektiva varandet. Vi befinner oss mitt i en radikal förändringsprocess. Minsta ingrepp i det ekonomiska livet uppfattas som irrationellt och katastrofalt. Det råder liksom en tyst överenskommelse enligt vilken ekonomin bara följer sina egna avpolitiserade regler, vilket gör att den ”demokratiska” debatten inskränks till kulturens sfär. Tragiken består just i denna radikala avpolitisering av ekonomin, sammanjämkad med en förskjutning mot ett permanent tillstånd av undantagslagar.
– De nya uteslutningsmekanismerna och apartheidformerna går hand i hand med den dominerande offerskapande ideologin. Richard Rorty, en av den moderna liberalismens filosofer, anser att vad som ytterst räknas i den mänskliga värdigheten är inte intelligens eller kreativitet utan förmåga att lida, att vara ett offer, att förnimma smärta. När man på det viset definierar offerskapandet, som en grundläggande form, är frågan inte längre hur man ska organisera sig utan hur staten bör förebygga smärta. Därför motsätter jag mig den utbredda uppfattningen att statens roll är i avtagande. Det är helt fel! Staten drar sig förvisso tillbaka från den sociala sfären, men betraktar man USA efter 11 september har det aldrig förr i mänsklighetens historia funnits en så stark stat, i form av kraftfullhet, militärbudget och kontrollmedel. Staten spelar där en absolut avgörande roll. Även liberalismen i dess vildaste form kräver mer och mer av staten. Vi bevittnar i realiteten en formlig explosion av alla statliga instrument. Vår nuvarande nykonservativa stat är en extremt stark stat.
Å ena sidan finns dessa nya typer av fångar, osynliga fångar, som försvinner i fängelser i Östeuropa och på andra håll. De står utanför. Utanför de allmänna platserna. Man säger: ”Men om de är terrorister, så vad spelar det för roll?” Men om det finns osynliga fångar, vars behandling faller utanför lagen, betyder det att det finns en osynlig makt. Det är paradoxen med en stat med undantagslagar. Lagen själv stiftar sina egna undantag och skapar lagrum för en utomrättslig stat att utöva sin makt.
Det argument som säger att de torterade fångarna bara är en minoritet, en marginell företeelse, är inte hållbart. Agamben framhåller att vad han kallar ”Homo Sacer” inte bara innefattar de utslagna och marginaliserade. Sakta men säkert blir vi alla Homo Sacer. Ta anti-terroristlagen, som Sarkozy nyligen har fått antagen i Frankrike. Den sanktionerar de facto en skärpt kontroll av alla.

I den bipolära värden framställs kapitalismen som ”den fria världens skyltfönster” och den blir begärlig tack vara detta frihetslöfte. Är det så att vi går en kapitalism till mötes som, förutom att den upphäver jämlikheten, till slut också pulveriserar våra friheter?
– Marx’ kritik av kapitalismen är immanent. Han analyserar det faktum att det är kapitalismen som öppnat för en rad friheter som den, när dessa friheter är dragna till sin spets, inte tar något ansvar för. I framtiden kommer den inneboende logiken i kapitalismen att leda den till att inskränka friheterna. Med kommunismens sammanbrott, men också med socialdemokratins, har tanken att en kollektiv handling kan ändra historiens gång, nått vägs ände. Vi är tillbaka i ”ett ödesbundet samhälle”, där globaliseringen framställs som ett öde. Man kan förkasta detta öde men priset man då får betala är uteslutning. Själva idén att vi kan påverka våra liv genom en kollektiv pakt kritiseras som en potentiellt totalitär idé. Det man svarar oss är: ”Vill ni ha ett nytt Gulag?”
De flesta tror, som Fukuyama, att vi står inför historiens slut. Att vi med den moderna kapitalismen och global demokrati har hittat lösningen. Vi kan inte föreställa oss en annan världsordning och allt vi kan göra är att förmänskliga den nuvarande ordningen en smula, stifta fler lagar till skydd för ”minoriteterna”, mera ”tolerans”.

I boken ”Vad vill Europa” (Que veut l’Europe) analyserar du den strukturerande rollen hos den populistiska högern och extremhögern för att legitimera den liberaldemokratiska hegemonin, där det råder konsensus kring ett bipolärt politiskt system som bara erbjuder ett sken av valmöjligheter och som stänger ute alla vänsteralternativ. Är inte folkomröstningen i Frankrike ett tecken på ett trendbrott mot detta sätt att bedriva politik på?
– Jag tror att en av orsakerna till att extremhögern är så livskraftig, är vänsterns förbehållsamma inställning till arbetarklassen. Vänstern skäms nästan för att representera arbetarklassen och låter extremhögern tala å folkets vägnar! Och när vänster tar bladet från mun känner den ett behov av att legitimera sig genom bruket av referenser till etniska grupper, ”de stackars mexikanerna”, ”invandrarna”.
Apropå något annat: högern är de enda som fortfarande talar om politisk mobilisering. Jag tyckte det var motbjudande med tillfällena av solidarisk uppslutning gentemot Le Pen under den andra valomgången 2002.
Jag tror att extremhögern spelar en mycket strukturskapande roll. Hur reagerar flertalet ”demokrater”? De säger om Le Pen att han är en bärare av oacceptabla idéer, ”men…”. Ett sätt att låta förstå att han tar upp ”verkliga problem”. Vilket ger dem möjlighet att tillägna sig de problemställningar Le Pen tagit upp. Centerliberalerna är i grunden Le Pen-anhängare med ett mänskligt ansikte. Denna höger behöver Le Pen för att ta avstånd från de pinsamma övertrampen och framstå som moderat.
– Och när man vill vara lite mer till vänster är man numera omedelbart anklagad för att spela extremhögern i händerna. Kampanjen mot Lafontaines och Gysis nya vänsterparti under det senaste tyska valet är ett mönsterexempel på denna manipulation!
Detta betyder att den liberala post-politiska mitten utnyttjar extremhögerspöket för att utmåla denna imaginära fara som sin officiella fiende. Det tycker jag är ett tydligt exempel på en falsk opposition.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 27 maj, 2023

Här står klimatförändringarna folket upp till halsen

På Bulacans gator är klimatförändringarna en del av vardagen. Foto: Jonas Sjöstedt.

Ständiga regnstormar tvingar invånarna i filippinska Bulacan att vada i vatten. Nu kräver de förändring – men emot sig har de stora kapitalintressen. Jonas Sjöstedt rapporterar från klimatförändringarnas frontlinje.

Det är eftermiddag, vattnet stiger sakta och täcker allt fler gator i Bulacan strax norr om Manila. Vattnet svämmar över stadens gator nästan alla eftermiddagar. Har det regnat mycket eller om tidvattnet är högt så att havsvattnet tränger in blir det ännu värre.

I det smutsiga vattnet flyter sopor. En hund står och äter ur en kastad blöja. Flugorna surrar i luften. Folk vadar genom det smutsiga vattnet.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Nyheter 26 maj, 2023

Vänstern behöver en kommunistisk horisont

Lisa Jonasson, "Spelrum" (Collage av pappersklipp och trä, 2021). Foto: Nora Bencivenni.

En vänster som slutar tänka bortom kapitalismen blir konservativ, skrämd och kan enbart föreställa sig framtiden i form av dystopier. I den tredje delen av Flammans utopiserie letar Mathias Wåg efter de frön till ett annat samhälle som kapitalismen sår överallt.

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots att det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet fram av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver runt. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste poddar är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarier som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men den levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influerare, hälsoindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns i dag och driver dem till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarier blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Rörelsen 26 maj, 2023

Släta inte över problemen med islamism

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi är ”stolt” över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Foto: Jessica Gow/TT.

Yasmine Abdullahi skriver i en ledare i Flamman nummer 19 om Jimmie Åkesson, SD och islamhat. Hennes artikel är starkt vinklad och måste bemötas, då det faktum att det finns islamhat och att muslimer ofta diskrimineras i det svenska samhället bara är en del av problematiken kring islam i Sverige. Att SD är ett osympatiskt främlingsfientligt parti gör inte islamisterna och deras politik mera sympatisk.

Muslimska brödraskapet, som mer än andra varit ideologiska inspiratörer och format islams agenda hos oss, anser sig vara talesmän för ett av Gud inspirerat perfekt samhällssystem. Detta står följaktligen över allting och kan inte kritiseras. Muslimska brödraskapet är mot sekulär lagstiftning och anser att lagarna i ett samhälle ska härledas ur sharia. Islam utgår från Koranen och den så kallade heliga seden, sunna. Denna grundläggande hållning innebär att Muslimska brödraskapet är i opposition till de sekulära värderingar som råder i Västvärlden inom bland annat kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, hbtq-rättigheter och religionsfrihet för alla.

Givet är att social sammanhållning och integration blir svåra att genomföra, då sådana trossatser styr tanke och handling.

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi förklarar i DN att han är stolt över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Det säger allt om hans livssyn. Någon revolt mot denna totalitära övertygelse har inte märkts bland andra ledande svenska muslimer.

Muslimska Brödrarskapet grundades 1928 men fick vind i seglen och spred sina läror med framgång först i och med den iranska revolutionen 1979, som radikaliserat islam. Kortkort och annan lätt klädsel försvann efterhand i stora delar av den muslimska världen. Slöjan, hijab, blev uniform för anständiga kvinnor.

Den europeiska vänster, som en gång kämpade solidariskt med den spanska arbetarklassen mot francofascismen, lyfte inte ett finger då deras kamrater som stött ayatollah Khomeini, blev förföljda och mördade tillsammans med kurder. Islamofascismen segrade och sitter alltjämt kvar vid makten. Hur kan Yasmine Abdullahi kritisera motstånd mot slöjan som förtryckande religiöst förbud, då hon vet vad som hänt de kämpande kvinnorna i Iran?

När ska sanningen börja få genomslag i alla kretsar i Sverige? Det är bittert att erkänna strukturella misstag, men någonstans måste det börja. Inte minst för de muslimers skull som bara vill vara ifred och sköta sin relation till Gud på egen hand.

Yasmine Abdullahi svarar direkt:

Hej Ullmar,

Det är intressant att du fokuserar på islamism, när min text handlar om islamofobin. Inte en gång uttrycker jag stöd för odemokratiska ideologier. Jag undrar också varifrån du får att muslimer i Sverige skulle efterleva det muslimska brödraskapets linje. Det kanske kommer som en överraskning, men studier visar att majoriteten av svenska muslimer inte är medlemmar i något samfund.

Jag är inte emot att Sverige undersöker vad som föder extrema tankesätt. Men man behöver för den skull inte avfärda ett av de största problemen som Sverige har – nämligen den växande islamofobin.

Yasmine Abdullahi

Kultur 25 maj, 2023

Rushdie släpper loss gudinnekrafter

Salman Rushdie förlorade synen på sitt högra öga efter att ha attackerats med kniv under en föreläsning 2022. Foto: Frank Franklin II/AP.

Episk fantasi om civilisationers ständiga rörelse i uppgång och fall.

I inledningen av Segerstaden, Salman Rushdies femtonde roman, är det 1300-tal och miljön är Vijayanagarriket i södra Indien, en hinduisk högkultur som existerade mellan 1300-och 1600-talet och som utgör ett slags Sydasiens Romarrike. Här har det nyligen utkämpats ett krig mellan två mindre kungadömen och den nioåriga flickan Pampa Kampana bevittnar när hennes mor begår rituellt självmord. Efter denna traumatiska händelse blir Pampa Kampana tagen i besittning av gudinnan Pampa, som ger henne evigt liv och magiska krafter och berättar om hennes kommande öde: hon ska spela en central roll för uppkomsten av staden Bisnaga, ”Segerstaden”.

De krafter som Pampa Kampana får är att genom sitt berättande skapa och ge liv åt Segerstaden. Staden blir genom hennes berättande till ett världens pluralistiska underverk, där kvinnorna får handlingsfrihet och inflytande i ett samhälle som tidigare varit patriarkalt och dominerats av militären. Allt religiöst förtryck försvinner och en smältdegel uppstår där kulturer och religioner tillåts att samexistera.

Men även en berättare som har magiska krafter är så pass mänsklig att hon till slut blir offer för sina egna ambitioner. Under åren som går i stadens historia blir den ena härskaren avlöst av nästa och nästa, och samtidigt som lojaliteterna och maktförhållandena förändras, går också Pampa Kampanas berättande ned sig i maktbegär, missförstånd och glömska.

Segerstaden går småningom över i en militär succession och barbari, för att precis som andra civilisationer till slut falla. Under sina 240 levnadsår låter Pampa Kampana genom sitt berättande dock Segerstaden ständigt återuppstå.

Med Segerstaden har Rushdie skapat en historisk fantasi, inspirerad av både indisk forntidshistoria och hinduisk myt. I detta har Rushdie intresserat sig för civilisationens uppgång och fall och historieskrivningen. I ett stycke säger Pampa Kampana: ”Historia är inte bara konsekvensen av människors handlingar utan också deras glömska.”

Men boken är lika mycket en allegoriskt bländande hyllning till berättandets kraft och uthållighet. Civilisationer kommer och går, men orden och skrifterna består alltid. ”Ord är den enda segraren”, som Pampa Kampana utropar i ett stycke av romanen.

Det är svårt att läsa romanen och inte tänka på priset Rushdie har betalat för sitt engagemang sedan 1988, då Irans ayatolla Khomeini utfärdade en fatwa mot honom, eller på den knivattack som han utsattes för 2022 under en föreläsning som vara nära att kosta honom livet.

Ledare 25 maj, 2023

Skolans halspulsåder blöder – dags att ingripa

De kämpande lärarna behöver vårt stöd. Foto: Anders Wiklund/TT.

Nedskärningar gör att tusentals tjänster försvinner. Lärarna behöver vårt stöd, så låt oss ta till gatorna.

”Ett stålbad.” ”Makabert.” ”Början på slutet för den svenska skolan.”

När regeringens brutala nedskärningar tvingar skolor att sparka personal skräder lärarna inte orden. Därför löper i maj en protestvåg genom landet – Stockholm (6/5), Arvika (13/5), Gävle (23/5), Göteborg (25/5), Umeå (27/5) och Örebro (31/5). Fler städer lär följa.

Varje kartnål vittnar om en egen tragedi.

I Stockholm startade Hanna Garberg och andra upprörda lärare Instagramkontot ”Stockholms skolor larmar” med vittnesmål från svältfödda skolor:

Vi som är kvar ska undervisa, finnas på skolgården och samtidigt ta hand om elever som behöver stöd, som slåss, som behöver gå undan.

I min klass har jag 31 elever, 7 med flera diagnoser och ytterligare 4 med behov av särskilt stöd. I dag har vi två elevassistenter till klassen, till hösten ingen. Vem ska hjälpa? Vem ska lyssna? Vem ska trösta? Och från mitt perspektiv: hur ska jag orka?

I Göteborg går 59 skolor med underskott, och förvaltningen beräknar att 500 tjänster ska försvinna till hösten. I Örebro har man enligt Sveriges Lärare genomgått ett ”stålbad” på över 200 miljoner kronor sedan 2017. ”En så stor andel som cirka 25 procent av eleverna i grundskolan blir inte behöriga till ett nationellt gymnasieprogram”, säger Pär Boström på Sveriges Lärare Örebro. ”Utslagningen börjar redan i grundskolan.”

Detta nyliberala ekonomiska tänkande delar högern med Socialdemokraterna. Det som måste till är alltså ett systemskifte.

Efter protesten gick S-styret i Stockholm med på att skjuta till 102 miljoner – en seger visserligen, men enligt Sveriges Lärare saknas 12 miljarder i skolsektorn och tillfälliga pengar är just tillfälliga. Eller med läraren Hanna Garbergs ord: ”Det är som att få ett litet plåster på en blödande halspulsåder.” (Vi Lärare, 16/5)

Men trots regeringens nedskärningar så påstår Lotta Edholm i söndagens Agenda att hon ”satsar”, och nämner ett sidoprojekt om speciallärare. Men allt som inte är att räkna upp budgeten – på både statlig och kommunal nivå – är att hålla såret öppet.

Det finns alltså fler bovar än ”friskoleministern”, som Daniel Suhonen nyligen kallade henne. De har dock tråkigare namn som ”finanspolitiska ramverket” och ”överskottsmålet” som innebär att Sverige ska eftersträva en onödigt låg statsskuld samt tvinga skolor och sjukhus att göra ett överskott. Principerna infördes på 1990-talet och är alltså inte den naturliga ordning som de ofta framställs som. Dessa årliga nedskärningar kallas sedan för ”effektiviseringar” eller ”reformutrymme” för att föra väljarna bakom ljuset. Detta nyliberala ekonomiska tänkande delar högern med Socialdemokraterna. Det som måste till är alltså ett systemskifte.

Men folket låter sig inte luras. Vi ser ju hur klasserna sväller medan bibliotek och skolgårdar krymper, och hur Sveriges lärare går på knäna för att hjälpa våra barn. Därför vill en majoritet kasta ut de vinstdrivande företagen ur skolan och välfärden, och att det offentliga borde sluta drivas med vinst som syfte.

Lärarna visar vägen genom att ta till gatorna – vi är skyldiga dem att ansluta oss.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Kultur 24 maj, 2023

I Ester Nilssons värld förenas människorna i köttet

Med bara havregryn i skålen hade ”Egenmäktigt förfarande” blivit en torftig bok.

I Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande bjuder huvudpersonen Ester Nilsson över sitt kärleksintresse Hugo Rask på ”gruyèrekyckling med ris och grönsallad” – en maträtt plockad direkt från sjuttiotalets receptkort. Morgonen efter vill Ester bjuda på frukost, men Hugo betackar sig. Han förklarar att frukost för honom inte är något mer än ”energi så att man orkar fram till lunch”. Ester blir frustrerad av hans instrumentella förhållningssätt till maten, och försöker förgäves förklara att frukost är ”mer än att bara äta […] mer än bara energi”.

”Är du hungrig?” är en återkommande replik i Ester Nilsson-böckerna. När jag läste dem tillsammans med min flickvän blev Esters och Hugos matvanor ett stående skämt och samtalsämne. Vi lagade den beiga gruyèrekycklingen till middag och letade upp den ”berömda kiosk” där Ester köper en vegokorv inför sitt första möte på tu man hand med Hugo Rask. Vi besökte till och med det Seven Eleven där Ester äter ett av sina ”mer torftiga morgonmål i livet” – en kaffe och en trekantsmacka utan pålägg. Att äta maten blev ett sätt att förstå Ester och hennes värld.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jacob Lundberg
Marknadsförare och skribent på Flamman.jacob.lundberg@flamman.se
Kommentar/Kultur 24 maj, 2023

Den samiske arkitekten Joar Nangos Girjegumpi på Venedigbiennalen. Foto: Joar Nango.

Valet står inte mellan Gert Wingårdhs betongklossar och handlagda tegelhus på Östermalm. En arkitekturdebatt som inte besvarar hur de marginaliserade ska bo är inte värd någonting.

Grattis killar! Nu får ni som månat om er progressiva kultur-aura äntligen riskfritt titulera er konservativa. Naturligtvis krävs det att rätt man vid rätt tidpunkt tar skuttet över till andra sidan. Inte oväntat blev det alla statusstressade metrosexuella småbarnspappors idol, den melankoliske Eric Schüldt, som till slut gjorde det. Nu skedde det häromveckan i Expressen, där han delgav sina funderingar efter en promenad i Lärkstan, ett kvarter i centrala Stockholm där de sekelgamla enfamiljsvillorna kostar mellan 70 och 100 miljoner kronor. Varför kan inte fler få bo så här fint? filosoferade han generöst. Sedan följde en punschmyndig uppräkning av Stora Konstnärer, vars ära behöver återställas efter att de utsatts för… ja, någon oklar kränkning. I texten smakar han på ordet med samma vällust och lika många gånger som Jimmie Åkesson sade Skamlös Vinhora i den senaste partiledardebatten. ”Konservativ” – kittlande i munnen som en hantverksöl i en gentrifierad närförort. Den Schüldt pekar ut som hindret för att välfärdens arbetsbin ska få ta del av skönhet är arkitekten Gert Wingårdh, som inte precis gjort sig känd för att rita sossiga flerbostadshus, utan prisats för sina högprofilerade glas- och betongbyggnader beställda av ängsliga kommunpolitiker som velat sätta sin bygd ”på kartan”. De här samma-typ-av-annorlunda-saker i monumentalformat har inte bara gett honom det finaste svenska arkitekturpriset, utan även en topplacering på Arkitekturupprorets dödslista. En tvekamp som således utspelas på en intellektuell yta stor som en laptop. För att ändå visa sig från sin innovativa sida lanserar Schüldt i samma text begreppet historiepositivitet, en benämning som landar misstänkt nära Sverigedemokraternas astigmatiska körsbärsplockning i föreställningen om hur folk bodde och levde förr i tiden. Vågar verkligen ingen vara mer visionär i en så livsviktig fråga som vårt framtida boende, våra livsmiljöer och reella hot mot tak över huvudet? Jo självklart. Men inte här.

När jag skriver det här håller de sista detaljerna på att sättas i årets arkitekturbiennal i Venedig. Den nordiska paviljongen är vikt åt den samiska arkitekten Joar Nango, som de senaste 20 åren ägnat sig åt helt andra saker än triviala fasadfrågor som marmorpilastrar kontra Bauhaus. Fokus för Nango, född i nordnorska Alta 1979, är i stället människans nomadiska historia – och kanske framtid? – och vårt beroende av olika sorters kunskaper i relation till hållbarhet och överlevnadsknep. Ordet fastighet antyder att hus handlar om något solitt och orörligt. Som vi vet är det en illusion. Hus förstörs i krig, spolas bort i översvämningar eller står tomma när lånelöften spricker och avgifter chockhöjs. Människomassor sätts i rörelse. Som sinnebilden för de här tillfälliga livsvillkoren, står i paviljongen något som liknar en husvagn på medar, fylld med det allra nödvändigaste samt med ett litet bibliotek. Girjegumpi: The Sámi architecture library (nordsamiska: girji, bok, och gumpi, en mobil renskötarstuga på slädmedar, ofta dragen av en snöskoter). Litteraturen i den inredda stugan består av rariteter om samisk byggkunskap, aktivism och urfolks specialistkunskap.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Inrikes/Nyheter 24 maj, 2023

Barnet uppgav att pappan bet henne ”över hela kroppen” – familjen flyttades till annan kommun

Tidigare civilminister Ida Karikainen ville att fenomenet ”social dumpning” skulle utredas. Nuvarande civilminister Erik Slottner lade ned utredningen. Foto: Jessica Gow, Christine Olsson/TT.

Regeringens nedlagda utredning om ”social dumpning” skapar oro bland kommunpolitiker. Tack vare en JO-anmälan mot Sundbybergs kommun kan Flamman nu ge en unik inblick i hur en familj med stora problem i stället för stöd fick hjälp att flytta.

Det var 2019 som socialtjänsten i Sundbyberg för första gången fick höra talas om familjen. Dokument som Flamman har tagit del av hänvisar till en lång rad orosanmälningar under åren som följer. Polis, privatpersoner, skola och socialjour har alla varnat socialtjänsten. På tre år visar åtminstone fyra utredningar att det med stor sannolikhet förekommer våld i hemmet.

Mamman och pappan slår varandra. Enligt Sundbybergs socialtjänst, som gör utredningarna, är det våld de använder potentiellt dödligt. Pappan i familjen har dessutom vanföreställningar och stoppas av polisen med narkotika på sig.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tor Gasslander
Redaktionschef. Tipsa om nyheter på 070–2902554.tor.gasslander@flamman.se
Flammanpodden/Inrikes 23 maj, 2023

”Välfärdsstaten är som en fantomsmärta”

Niklas Altermark är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Välfärdsforskaren Niklas Altermark gästar Flammans podd Norrskenet för att berätta om nästa stora projekt.

Världen slits sönder av ojämlikhet, säger forskaren Niklas Altermark till Flamman.

– Vi måste väva samman den utmaningen med en förståelse för den klimatomställning som kommer att krävas under de kommande decennierna.

Altermark ska under de två kommande åren granska den svenska välfärdstaten. Den finns inte kvar i samma form som under folkhemstiden, utan har ersatts med ett hybridsystem där dysfunktionaliteten är inbyggd.

– Välfärdsstaten är som en fantomsmärta, det gör ont i oss för att den inte funkar, men skälet till det är att den inte längre finns. Den har blivit något annat.

Bakom forskningsprojektet står tankesmedjan Katalys och pengarna kommer från 6F, som är ett samarbete mellan fackförbunden Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas förbund, Målarna och Seko.

Niklas Altermark har tidigare forskat om funktionshinderpolitik och nedskärningar i flera uppmärksammade projekt. Nu är ämnet alltså välfärden, ett system som enligt Altermark varit kroniskt underfinansierat sedan 90-talet.

Men trots det har den politiska debatten på senare år oftast handlat om helt andra saker, enligt Altermark.

– Socialdemokratin har vävt ett narrativ kring nittiotalet och den hjältemodiga insats man gjorde, och det blir man helt bakbunden av. Det gör att det inte uppfattas som trovärdigt att komma med helt nödvändiga förslag som att vi borde anställa några hundra tusen personer i offentlig verksamhet.

På samma gång, menar han, gör högern allt den kan för att få prata om brott och straff i stället.

– Den svenska högern och den svenska borgerligheten styr debatten dit. De vet såklart att deras välfärdspolitik inte är populär. Det är inte poppis att sänka skatten för höginkomsttagare och skära ned på välfärden.

Lyssna på podd-avsnittet med Niklas Altermark.

Tor Gasslander
Redaktionschef. Tipsa om nyheter på 070–2902554.tor.gasslander@flamman.se
Utrikes 23 maj, 2023

Kampen om det vita guldet

Litium används i batterier i eldrivna fordon, vilket har fått priset på mineralen att snabbt gå upp. Foto: Rodrigo Abd/AP.

Klimatkrisen har på kort tid gjort litium till en av de mest eftertraktade metallerna i världen. I Chile vill regeringen nu nationalisera landets stora industri. Men starka intressen kan förhindra det.

Litium kan användas i allt från smörjoljor till mediciner mot bipolär sjukdom. Men orsaken till att metallen är ordet på allas läppar nuförtiden är dess betydelse för batterierna i eldrivna bilar. Elon Musks Tesla är bara ett av alla de företag som förlitar sig på så kallade litiumjon-batterier för sina fordon.

Ju mer intensiv kampen mot klimatkrisen blir desto viktigare kommer mineraler som litium att bli. Sedan 2020 har priset ökat med flera hundra procent, till en topp på 800 000 kronor per ton i november förra året. Sedan dess har priset sjunkit, främst till följd av att Kina dragit in delar av sina statliga subventioner till sin elbilsindustri efter att efterfrågan sjönk under pandemin. Men då den globala efterfrågan fortfarande är större än produktionen väntas priset stiga igen de närmaste åren.

Den största producenten är Australien. Men den kontinent som hyser de största tillgångarna är Sydamerika, där en tredjedel av de kända litiumreserverna finns. Där har frågan blivit politiskt het sedan vänstern tagit regeringsmakten i flera länder. I Chile, som är världens näst största producent, presenterade president Gabriel Borics regering nyligen ett förslag om att nationalisera industrin. Anledningen är att intäkterna från den lukrativa sektorn ska kunna komma det chilenska folket till del, och att industrins miljöpåverkan ska bli lättare att hantera. Det ledde direkt till braskande rubriker i affärspressen. Det sammanlagda aktievärdet för de två stora privata litiumbolagen i landet, Albemarle och SQM, har sjunkit med 89,6 miljarder kronor sedan förslaget presenterades. I Financial Times varnade konsulter och analytiker till exempel för att utvinningen kommer att bli för dyr i Chile och att investerare kommer att fly landet.

Enligt Thea Riofrancos (bilden), som forskar om litiumutvinning vid Providence College i USA, är sådana utspel att vänta.

– I affärspressen presenteras denna typ av reformer som mycket mer radikala än vad de ibland är. Det är lite skrämselpropaganda. Det används som en utpressningstaktik, säger hon till Flamman.

I själva verket är det chilenska förslaget inte alls så radikalt som det kanske låter. Det rör sig i praktiken om ett så kallat offentligt-privat partnerskap, där statligt ägda företag gör gemensam sak med ett privat företag. Enligt Thea Riofrancos kallar vissa det för ”nyliberal nationalisering”, eftersom denna modell ersatte de fullskaliga nationaliseringar som var vanliga fram till 1970-talet. I Chiles fall går förslaget ut på att uppmuntra de två litiumbolagen i landet att samarbeta med staten efter att deras nuvarande licenser går ut i början av nästa årtionde.

– Under den så kallade rosa vågen med vänsterregeringar i början av 2000-talet tvingades företag att förhandla om sina kontrakt, vilket kallades för nationaliseringar. Företag som ville stanna i gruvsektorn var tvungna att ge en stor andel i utvinningsprojekten till staten. Chile gör inte det. De säger till företagen att om de vill fortsätta verka i landet efter att de nuvarande kontrakten löpt ut måste de anpassa sig till en ny modell, säger Thea Riofrancos.

I praktiken innebär det dock ett tvång, eftersom företagen kommer att tvingas lämna landet om de vägrar.

– Om de vill fortsätta att verka i Chile kommer de att behöva ingå ett samarbete med staten. Huruvida det kommer att skada deras vinster är inte klart än. Det beror på hur förhandlingarna med kongressen avlöper.

En arbetare rör om i utvunnet litium i företaget SQM:s anläggning i Antofagasta i Chile den 19 april 2023. Foto: Rodrigo Abd/AP.

Förslaget kommer mycket riktigt behöva passera parlamentet, där Boric inte har majoritet. Det är därför inte säkert att den slutgiltiga lagen kommer att se ut som regeringen har tänkt sig. Regeringen har visserligen lyckats få igenom en skattehöjning för gruvbolag samt en förkortning av arbetsveckan från 45 till 40 timmar.

Men det är inte mycket som talar för att den chilenska högern kommer att gå Boric till mötes i litiumfrågan. Efter att regeringens förslag på ny grundlag förkastades i en folkomröstning i höstas har oppositionen fått vind i seglen. Det näringslivsvänliga högerblocket blev störst i valet till ny konstituerande församling i början av maj. Och de lär värna om gruvindustrin, där flera personer har kopplingar till den politiska högern, såsom den största aktieägaren i SQM, Julio Ponce, som är en tidigare svärson till diktatorn Augusto Pinochet.

– Oavsett varför högern vann folkomröstningen så är det en indikator på att regeringen är svag just nu. Det kan göra det svårare att få igenom den nya litiumlagen, säger Thea Riofrancos.

Samtidigt visar liknande projekt i Chiles grannländer att det är möjligt att gå längre än vad regeringen föreslår. I både Mexiko och Bolivia har staten tagit full kontroll över sektorn. Men situationen ser annorlunda ut där. I Mexiko finns tillgångar men knappt någon produktion att tala om än. I Bolivia nationaliserades industrin för ett årtionde sedan, men det var före boomen. Sedan dess har landet gått igenom flera faser. Ett offentligt-privat partnerskap med ett tyskt företag revs upp för några år sedan och sedan dess har regeringen försökt få till stånd ett nytt avtal med utländska investerare, hittills utan framgång. Även i Bolivia är produktionen ännu i sin linda.

I Brasilien kommer företaget Sigma att börja utvinna litium nästa år. Avtalet slöts under Jair Bolsonaros regering och det är fortfarande osäkert hur hans efterträdare Lula da Silva ställer sig till projektet.

I inget av dessa fall är produktionen ännu så stor att tunga investerare hotar att fly landet om staten tar kontroll över industrin. Thea Riofrancos utesluter dock inte att det kan bli fallet i Chile, som producerade 39 000 ton litium förra året.

SQM är ett av de två stora litiumbolagen som är aktiva i Atacama-öknen i norra Chile. Foto: Rodrigo Abd/AP.

– Det är möjligt. Alla företag letar efter reserver där det är mest lönsamt och minst riskfyllt. Men det är inte alltid så enkelt heller. Det finns platser med litiumreserver men där ingen utvinning har skett förut. Länder som länge har producerat litium har större makt i förhandlingar med företag, eftersom det är säkrare att investera där. Men det oklart exakt hur stor makten är.

Hon tar Argentina som exempel, som efter Chile och Australien har de största kända fyndigheterna i världen. Där har utvinningen ökat i snabbare takt än i andra länder. Anledningen är att regleringen sköts av regionala regeringar i stället för den nationella, och därför är svagare.

– Det blir en annan maktbalans när en regional guvernör förhandlar med ett multinationellt företag, säger The Riofrancos, och fortsätter:

– Jag tror inte att Albemarle och SQM kommer att lämna Chile om regeringens förslag skulle antas, eftersom lönsamheten i Chile är så hög. Men det är möjligt att nya företag kommer att titta på andra länder med svagare reglering.

Enligt Financial Times är det redan fallet med tre företag, som nu valt bort Chile för sina framtida planer. En aspekt som dock komplicerar bilden ytterligare är att kvaliteten på mineralen varierar från land till land. I Bolivia är fyndigheterna inte lika ädla och vädret runt Potosí-gruvorna gör utvinningen svårare än på andra håll. I Chile däremot utvinns litium med en av de högsta kvaliteterna i världen, vilket ger landet ännu en fördel.

Chiles president Gabriel Boric vill delvis förstatliga litiumsektorn, men efter att regeringen förlorade folkomröstningen om en ny grundlag har högeroppositionen fått vind i seglen. Foto: Esteban Felix/AP.

Det finns även andra som inte är övertygade av Borics planer. Ramón Balcázar är medlem i den ideella organisationen Plurinational Observatory of Andean Salt Flats (OPSAL), doktorand i rural utveckling samt grundare av den lokala organisationen Fundación Tantí in San Pedro de Atacama i norra Chile, där litiumindustrin är koncentrerad i de stora saltöknarna. Han menar att regeringens förslag inte tar tillräcklig hänsyn till litiumindustrins miljöförstörande aspekter, särskilt ifråga om prospekteringen av nya fyndigheter.

– De borde ha gjort mer efterforskningar och gjort en oberoende utvärdering av de sociala och miljömässiga konsekvenserna innan de lät företagen gräva efter fyndigheter, så att vi inte upprepar samma misstag och gör oss beroende av mineralexport, som med koppar och salpeter.

Han är även kritisk till att lagförslaget inte föregicks av någon dialog med medborgare.

– Kontrasten mellan ett bristande offentligt deltagande och en stark företagslobby är oroväckande och motsägelsefull för en progressiv regering, säger Ramón Balcázar.

OPSAL vill se en industri som tar klimatkrisen och det ojämlika förhållandet mellan det globala nord och syd i beaktande.

– Annars kommer vi att reproducera samma koloniala mönster i den gröna omställningens namn. Det kommer att vara kontraproduktivt och fördjupa ojämlikheten och skapa fler konflikter i en redan orolig värld. För att detta ska ske måste regeringar, ideella organisationer och experter i det globala nord lyssna på dem som arbetar, gör oberoende forskning och kämpar mot grön extraktivism.

Chiles regering kan dock visa sig leda en utveckling som kommer att märkas av på andra håll i världen i framtiden.

I länder som Indonesien och Kongo-Kinshasa har regeringar uttryckt en önskan att få större kontroll över sina mineralresurser, inklusive litium. Den allt mer protektionistiska situationen i världen gör också att länder har blivit mer måna om att göra bruk av sina egna resurser. USA har just sjösatt ett enormt projekt för att kartlägga de inhemska fyndigheterna.

– Tidigare importerade man sitt litium, men nu vill alla ha det på sitt eget territorium. Det pågår en snabb förändring, säger Thea Riofrancos.

Kanske kommer de multinationella företagen helt enkelt att få acceptera att staten sätter sig i förarsätet på den litiumdrivna bilen framöver.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.utrikes@flamman.se