Att vara motståndare till välgörenhet är en av de saker som skiljer vänstern från högern. Det är en viktig utgångspunkt som har historiska rötter i oviljan att fattiga och utsatta människor ska behöva stå med mössan i hand. Istället har vi byggt upp en solidarisk välfärd, där de som kan bidrar genom att betala skatt. Med skattemedel skapar vi sedan offentligt finansierad välfärd. Det innebär inte att all välfärd är, har varit eller bör drivas offentligt. Det är en styrka att det staten också kan fördela skattemedel så att andra organisationer kan skapa olika former av verksamheter som kan hjälpa utsatta människor.
Många människor gör dessutom stora ideella insatser. En del genom att vara aktiva medlemmar i organisationer som antingen hjälper varandra eller som hjälper andra. Forskning visar också det som vi alla nog vet, nämligen att många människor också gör ideella insatser i vardagen. Antagligen utan att tänka på det som välfärdsarbete. Man hjälper sin gamla mamma att städa en gång i veckan, handlar åt sin släkting som har svårt att gå, byter gardiner hos den åldrige grannen etc. Kalla det för medmänsklighet eller solidaritet eller vad du vill. För de allra flesta är det helt naturligt att hjälpa människor i sin närhet.
Forskning visar också att den här typen av insatser har ökat sedan 90-talskrisen. Det visas till exempel i rapporten Åtstramningens pris som Kommunal har gett ut. Antagligen beror ökningen av anhörigvården inom äldreomsorgen åtminstone delvis på att nedskärningarna i den offentliga välfärden kräver det. Forskarna Marta Szebehely och Petra Ullmanen skriver att en välutbyggd äldreomsorg, på samma sätt som en välutbyggd barnomsorg, är en förutsättning för att kvinnor och män ska kunna förvärvsarbeta över hela livsloppet. Det är viktigt. Att vi hjälper våra släktingar, grannar och vänner lite grand är både naturligt och rimligt. Men när omvårdnaden blir ett måste för att samhällets omsorg inte räcker till, då är det ett politiskt problem.
Den är skillnad på välgörenhet och medmänsklig solidaritet. Det råder det inget tvivel om. Men exakt var gränsen går är svårare att definiera. Det är inte längre endast religiösa organisationer eller överklassföreningar som ordnar soppkök för hemlösa eller som drar igång kampanjer för utsatta människor i nöd. Under namnet Det kunde varit jag samlades det in pengar och saker till Felicia, en romsk tiggare från Rumänien. Kampanjer har nu startats till förmån för flera romska kvinnor.
Björn Fries, socialpolitiskt aktiv och numera vänsterpartist, har också fått uppmärksamhet för den insamling av pengar han gjorde via Facebook för att förhindra att hans bekant Jimmy skulle vräkas då socialtjänsten hade gett Jimmy avslag på hans ansökan om försörjningsstöd. Det är otroligt hedersvärda insatser som dessa exempel visar på. Det är också en bra bild av hur pass stora hål det finns i den svenska välfärden idag. Den politiska aspekten på detta är givetvis att vi måste täppa igen hålen.
En utveckling där privata insatser och engagemang – hur välvilligt, nödvändigt och beundransvärt det än är – blir norm vore olycklig. Det är tyvärr inte svårt att se framför sig att socialsekreterare börjar räkna med privata insamlingar och därmed lättare kan motivera avslag. Vi vet sedan tidigare att socialtjänsten uppmanar människor att vända sig till kyrkan när de inte har pengar till mat eller till barnens kläder eller skolutflykter. Samtidigt som vi agerar solidariskt med våra medmänniskor måste vi därför agera politiskt för förändring.
