Det är måndag i Visby. På en av årets varmaste dagar är det dags för Vänsterpartiets dag i ett Almedalen som som vanligt slår rekord i antalet tillresta och seminarier. Strax över 1 400 seminarier hålls det i år och Visbys restauranger räcker inte till, en hel del butiker har fått hyras in också.
Partiets företrädare samlas kring en heldag av små seminarier (allt från Ship to Gaza till idéer om rättvisa) i tält i Almedalen. Pressekreteraren och Doktor Kosmos-sångaren Ujje Brandelius håller i trådarna och verkar mycket nöjd. Det är en större satsning än tidigare år. Trots att artisten och dragplåstret Miss Li blivit sjuk kan han presentera countrybandet Cookies ’N’ Beans som snabb ersättare.
– Alla artister gillar ju oss! säger han från scenen och stämningen är god.
Klockan 19 är det dags för Lars Ohly att äntra scenen för det traditionella partiledartalet. Det är en avspänd och glad Ohly som talade till en publik som faktiskt till slut verkar vara i samma storleksordning som statsministerns dagen innan.

Avspänd och glad

Temat för dagen är välfärd, med stort V. Det är den frågan som Vänsterpartiet ska ”äga”, som det heter med modern politisk analysjargong, i årets valrörelse. Även om Lars Ohly från början, redan på presskonferensen strax efter frukost, tillkännager att han ”vill prata visioner” undslipper han inte kritik från politisk media för att han inte föreslagit finansieringsmodeller för alla förslag han kommer med i talet. Ve den som vågar tala om politik i lite bredare termer i dagens politiska landskap.
Talet utvärderas av tyckare flera gånger, i olika paneler, bara någon timme efter att det avslutats. Det innehåller en lång rad förslag på hur en röst på Vänsterpartiet stärker välfärden i Sverige. Barnfattigdomen, bostadsbristen och kvinnors löner skrivs också in som välfärdsfrågor, så löses problemet med ett för snävt perspektiv med bara offentlig sektor och socialförsäkringssystem i fokus. Det är skickligt skrivet och hålls i en övertygande men tillbakalutad ton, trots att det retoriskt kunde ha varit elegantare.

Ingen utrikespolitik

Utrikespolitiken lyser med sin frånvaro. Redan på morgonen påpekas det på den ambitiösa utvärderingen som TT-gruppen gör inför respektive partis dag att Vänsterpartiet kommer ut skyhögt mycket mer i media än andra partier i utrikesfrågor. Både vad gäller kriget i Afghanistan och massakern på Ship to Gaza har partiet synts mycket.
Problemet är bara att det inte har gett någon utdelning alls, trots att det enligt undersökningen är en av få frågor där partiet själva fått framträda i opinionen, och inte bara omskrivits negativt av andra opinionsbildare. Den gamla sanningen om att man inte vinner svenska val på utrikespolitik verkar fortfarande stämma. För att partiets Afghanistanpolitik ska bli en tillgång måste först fler svenska soldater dödas i Afghanistan, konstaterar TT-gruppens medie- och opinionsexperter torrt.
Samma undersökning, strax över 1 000 väljare har tillfrågats, slår fast att ”Vänsterparteits ställningstagande för de svaga och för jämlikhet är det bästa med partiet”, något som lär stärka partiledningen i dess tro på att det är välfärdfrågorna som ska ge partiet framgång i höst.
Trots att undersökningen visar på många intressanta fakta görs också ett stort nummer av Goddag yxskaft-slutsatser som att ”När Vänsterpartiet har initiativet i medierna framkommer det att partiledaren och partiets avsaknad av verklighetsförankring är de största svagheterna”. Att det är negativt för Vänsterpartiet att borgerliga tyckare kallar partiet för orealistiskt, och att detta faktiskt görs, behöver man ju knappast en medieanalys för att komma fram till.

Oro i det ljusa

Men trots det fina vädret i Almedalen drar också symboliska mörka moln in över det glada och ljusa. Flera ledande vänsterpartister Flamman talat med tycker att Fredrik Reinfeldt, och hans vapendragare Per Schlingmann, börjar få grepp om valrörelsen igen, på allvar. Deras frågor diskuteras ivrigt och trots en massarbetslöshet på nästan tio procent verkar medier, och en hel del väljare, acceptera beskrivningen att regeringen gjort ett bra jobb under krisen. De som tvivlat på samarbetet från början tvivlar nu än mer när heller inte opinionsläget ser gynnsamt ut och de som helhjärtat stödjer det är ändå bekymrade, för att de rödgrönas budskap inte når ut kraftigt nog.
Svaret blir tre utspel om rödgröna uppgörelser under veckan: ett om utbildning, som släpps under tisdagen, och ett om hälso- och sjukvård, som släpps under torsdagen. När denna tidning når läsarna återstår bara ett om kultur som, enligt vad Flamman erfar, planeras till fredagen, på Kristdemokraternas dag.
I utbildningsuppgörelsen har Vänsterpartiet fått igenom mycket få av sina käpphästar. Betyg ska ges från årskurs sju men betygsliknande och skriftliga omdömen från årskurs ett ska införas, dock inte betygsliknande. Ingen som helst begränsning av friskolor eller vinstuttag har partiet lyckats få igenom. Det enda som kan sägas beröra det är en skrivning om att ”utvärdera och analysera de stora skolreformernas effekter på integration, jämlikhet, utbildningens kvalitet och alla elevers rätt till en likvärdig undervisning.”
I Vårduppgörelsen verkar partiet ha fått mer gehör för sina frågor. Den borgerliga Lagen om valfrihet (LOV) ska rivas rivas upp och ny lag ska införas som har som grund att ”en demokratiskt styrd och solidariskt finansierad vård som ges efter behov är en grundläggande del av den svenska välfärden”. En ny stopplag införs där ”det inte ska vara tillåtet att sälja, privatisera eller stycka upp universitets- och regionsjukhus” och ”gräddfiler för privatbetalande patienter ska inte vara tillåtet i den offentligt finansierade vården.”.
Almedalen kan möjligen bli den vändning som Vänsterpartiet hoppats på. Då gäller det att väljarna uppskattar partiets hårda fokusering på välfärden, för nu satsas allt på ett kort. Men att dra slutsatser av stämningen i Almedalen är omöjligt, här rör sig allt för få av partiets väljare.