Om det är något som påminner oss om varför ett tvåpartisystem eller privata kampanjbidrag aldrig skall införas i Sverige, är det det amerikanska presidentvalet. Dessa två saker i kombination är ett säkert sätt att marginalisera vänstern och det är därför helt logiskt att många socialdemokratiska partier sett demokraterna i USA som en förebild.
Låt oss, innan vi glömmer bort det för evigt, göra en kort sammanfattning av förhistorien till varför valet står mellan just Kerry och Bush. Efter den 11 september 2001 slöt demokraterna upp bakom Bush i de två krigen mot Afghanistan och Irak. När kritiken mot kriget äntligen började bryta igenom var det genom kandidater som Dennis Kucinich, Wesley Clark och Howard Dean. Nu började demokraterna åtminstone likna ett alternativ. Men Kucinich gjorde sig aldrig bra i framträdanden och Dean slaktades för att ha gjort ett utrop som hamnade på videotejp och visades dygnet runt på TV. Wesley Clark tycks bara varit för tråkig. Det logiska valet blev därför Kerry. För en utomstående betraktare verkar onekligen demokraterna vara ett parti som hatar att vinna.
Men Kerry fick trots det en extra chans, tack vare den starkaste fredsrörelsen sedan Vietnamkriget. Den djupa rörelse som föregått valet gör att valdeltagandet kan bli det högsta på många år, och det talar för Kerry. Fredsrörelsen, och alla myriader anti-Bush kampanjer har också gjort Bush till den kontroversiella kandidaten, vilket till en början var svårt att ta för den som i förra valet profilerat sig som en ”uniter, not a divider”: Nu har Bush också vänt detta till en slags fördel: hans kampanj går ut på att inte alla håller med honom, men att alla vet vara han står, och att han har orubbliga principer.
Och här finns det som gör Bush till den betydligt mer presidentlike av dessa herrar: Bush är ”principfast”, medan Kerry försöker hitta andra som håller med honom. Kerry har gjort idiotiska försök att vara ”omvärldens” kandidat och har dragit växlar på stödet från Hollywood. Det verkar, och är, patetiskt. Om det är något som påminner oss om varför vänsterns väg inte kan vara att söka kompromiss och samförstånd i underläge är det demokraterna i USA.
Men varför är det så ofta precis som i det amerikanska presidentvalet: att högern skamlöst blir småfolkets kandidat, medan vänstern betraktas som hycklare med oklara budskap. Det har skrivits mycket om befolkningen i Bush Country. Inte sällan som om de vore djur på zoo. Men den andra sidan av problemet tas sällan upp: hur en elitism som gör progressiv politik ofruktbar hjälper en reaktionär öken att spridas.
Efter en resa i West Virginia skriver Serge Halimi från Le Monde Diplomatique:
”Det är tydligt efter vad vi sett i Appalacherna, att den populistiska högern nuförtiden inte bara drar nytta av rasismen (West Virginia var emot slaveriet under inbördeskriget) eller på främlingsfientligheten. Tvärtom bygger den på den ilska som skapas av överklassens ohöljda förakt för dem som inte ”vet”. Denna sorts populism tar nästan enbart sikte på den kulturella eliten; inte affärsvärlden. Och detta trick är enbart möjligt därför att självbelåtenheten hos de som ”vet” är ännu mer outhärdlig än oförskämdheten hos de rika.”
Men om demokraterna är ett parti som väljer fega kandidater och sitter för mycket i famnen på eliten, finns det inte ett alternativ i det gröna partiet eller hos Ralph Nader? Det enkla och tragiska svaret är nej. Det finns inget utrymme i ett tvåpartisystem, där insatserna räknas i hundratals miljoner och den sittande presidenten i rask takt förvandlar omvärlden till en rykande hög av aska. Precis som i valet mellan ”skurken” och ”fascisten” – Chirac och Le Pen – är det viktigt att minimera vansinnets chanser att regera. Det är riktigt att Kerry kommer fortsätta imperiepolitiken, men Kerry kommer till skillnad från Bush att vara påverkbar. Och om han får chansen kommer USA bli ett ännu tydligare exempel på det som vi ser runt världen idag: det är rörelserna utanför maktens korridorer som kan rädda partierna.