Kön handlar om makt. Det gäller i arbetslivet, samhällslivet och i privatlivet. Vänsterpartiets uppgift är att förändra de ojämlika maktförhållandena och genom vår politik ge kvinnor mer makt och möjligheter även om det sker på bekostnad av mäns makt. Detta gäller förstås också internt. Även i vårt parti finns ojämlikhet mellan kvinor och män som måste bekämpas aktivt.
Eftersom vårt partiprogram säger att vi är ett feministiskt och socialistiskt parti och att våra stadgar kräver att kvinnor ska vara minst 50 procent i valda organ är det som om vi inte ser att feminismen idag är tillbakaträngd. Stadgarna reglerar dock inte enskilda poster som till exempel partiordförande, partisekreterare, första respektive andra vice ordförande, första namn på riksdagslistor. Utan att bryta mot stadgarna skulle dessa poster kunna besättas med manliga företrädare. Därför måste vi själva se vikten av en jämställd helhet och överföra intentionerna i stadgarna även på dessa poster.
Partistyrelsen ska i helgen välja partisekreterare, vice ordförande och verkställande utskott. Då prövas våra feministiska principer om en jämställd representation. Den starka – om än inte formellt bindande – tradition vi byggt upp om att inte ha två män på de två ledande positionerna partiordförande och partisekreterare är viktig.
Vi måste kunna diskutera kön och makt även internt och inte tro att vi står fria från patriarkatets strukturer. Vi kan inte tro att vi kan kompensera två män på dessa maktpositioner genom att utse till exempel två kvinnor som vice ordförande. Vi kan inte bygga vidare på en förlegad tradition att kvinnor alltid ska väljas till vice-positioner och att kvinnors erfarenheter och kompetens ständigt får stå tillbaka på de yttersta toppositionerna i vårt parti.
I debatten om vem som är mest lämplig som partisekreterare har framförts att vi bör ”se till kompetens snarare än kön”. Det argumentet håller inte – vare sig i Vänsterpartiet eller i samhället i stort – och vi borde därför hålla oss för goda för sådana nattståndna argument. Argumentet är en kvarleva från tiden innan vi blev ett feministiskt parti. Vi har alltid haft lika många kompetenta kvinnor som män i partiet och vi borde därför ägna oss åt att lyfta fram den kompetens och erfarenhet som kvinnorna i vårt parti besitter.
Även om partistyrelsen – vilket vi förstås hoppas – väljer en av de kompetenta kvinnor som finns i partistyrelsen till partisekreterare löser det inte våra internfeministiska problem. I Framtidskommissionens slutrapport finns bra förslag på hur detta ska kunna gå till. Vi känner igen strukturerna från det kvinnopolitiska utskottet som byggde upp det feministiska arbetet i partiet en gång i tiden.
Det handlar bland annat om att organisera ett kvinnopolitiskt nätverk där kvinnor i partiet kan träffas och byta erfarenheter och där kvinnorna har tolkningsföreträde på problem och strategier. Styrgruppen och nätverket måste ges utrymme och resurser för att kunna bedriva sitt arbete, till exempel utbildning i vad Vänsterpartiets feminism står för. Sist men inte minst bör en internfeministisk handlingsplan upprättas och som omfattar alla nivåer i partiet. Vi vet att några distrikt redan bedriver ett sådant arbete men en handlingsplan måste gälla alla för att vi ska få en förändring.
Det är dags att ta itu med de internfeministiska problem som vi har för att vi ska vara ett feministiskt och socialistiskt parti i praktiken såväl som i teorin. Då måste vi också se att representation och kvotering är en del av det arbetet för att därigenom ta tillvara kvinnors kompetens och erfarenhet.