Det finns inget som talar för att en organisation blir mer demokratisk av att ha två ledare. Mycket talar däremot för att det blir rörigt, skriver Anita Walther.
Så bra! Vänsterpartiets partistyrelse har, som jag ser det, tagit ett mycket klokt beslut om en ordförande för partiet. Ett beslut som sannolikt utgår från erfarenhet av hur organisationen fungerar idag och möjligheter för utveckling i önskad riktning. Vänsterpartiets organisation har sedan lång tid tillbaka en organisationsstruktur som bottnar i att det finns en ordförande vilket sannolikt innebär att organisationen utsätts för onödiga påfrestningar genom införande av två partiledare.
I förslag till strategidokument som också kommer att avhandlas vid kongressen i januari 2012 anges att Vänsterpartiet behöver förnya sig. Det stora problemet för Vänsterpartiet torde vara att förmedla en bild av hur vänsterpolitik skapar ett samhälle där alla människor kan leva ett värdigt liv. Det är ett arbete som behöver göras på både central och lokal nivå. För det arbetet har varje partiförening ett ansvar att utifrån egna förutsättningar vara aktiva på hemmaplan med aktiviteter som har förankring i budskap från en stabil partistyrelse. Det finns anledning att reflektera över det delade/dubbla/utökade ledarskapets betydelse alternativt det entydiga ordförandeskapets betydelse som knappast kan överskattas.
Utifrån ett organisationspsykologiskt perspektiv framstår det som ett önsketänkande att två personer med ett ömsesidigt beroende av varandra och en situation där partistyrelsen har att förhålla sig till två ledare kan stärka partiets utveckling. Även för distrikten gäller att förhålla sig till två partiledare. Betänk det faktum att en politisk organisation är en struktur av makt och maktpositioner. I det perspektivet framstår föreställningen om att två partiledare stärker den demokratiska processen något tvetydig. Det finns skäl att beakta partistyrelsens argument om nuvarande kollektiva och demokratiska ledningsmodell som har rimliga styrkeförhållanden i Vänsterpartiets ledning.
En kvinna som ordförande borde vara det självklara valet för ett feministiskt parti som vill betona den feministiska profilen. Min förhoppning är att Vänsterpartiets kongress i januari 2012 har modet att välja en ledare/ordförande och att partiets organisation kommer att berikas av många medlemmar som deltar i arbetet med att förmedla bilden av det samhälle som Vänsterpartiets politik kan skapa.
